Fan alltså, är så jävla ambivalent. Jag och mannen har varit ihop i 12 år- hela mitt vuxna liv då jag var tonåring när vi träffades. It’s all fun and games i början, det vet ju alla. Nu har det gått 12 år som sagt och har en dotter på 3 år. Jag och mannen har varit med om så otroligt mycket tillsammans. Vi har rest jätte mycket, upplevt så mycket. Han var sjuk i 3 år och vi stod starka tillsammans. Vi är kort och gott bästa vänner. Så vad är problemet? Jo, han vill inte ligga! Jag är fan skit snygg och 10 år yngre så det handlar inte om det. Det började med att han inte ville pga jag var gravid. Sen kom ungen och ja, det blev inte mycket i början. Sen tyckte han att det var stressande att ligga när ungen var hemma och ville bara när vi eller ungen var borta- vilket var i princip 1-2ggr/året. Detta har resulterat i att jag har tappat helt intresset för honom sexuellt också. Vi har provat allt- parterapi, swing, öppet förhållande osv.. Vi är helt enkelt bara två bästa vänner som inte vill ligga med varandra.
Men vår familjerelation är skit bra. Med dottern turas vi om, ställer upp för varandra, hjälps åt och är ett bra team. Sen är det såklart inte jämställt, det blir sällan det när barn kommer in i bilden. Mamman gör det mesta med barnet. Detta skapar underliggande frustration från min sidan som jag tar ut på honom ibland. Men utöver det är det ganska bra hemma faktiskt.
Men ”bra” hemma, det duger fan inte. Jag vill ju få knulla och känna närhet i min vardag. Visst kan jag åka på klubb eller träffa någon kk eller så men det finns det knappt tid till, utan jag vill ha det i min vardag. Snabbt ligg när dottern somnat på kvällen tex, inte behöva åka iväg en hel kväll för att få det.
Sedan är det andra faktorer så som ekonomi och känslan av att svika dottern som också spelar in. Jag menar, vi har det ju bra, vi bråkar inte osv. Hade varit en annan sak om vi bråkade jämt och kände förakt för varandra- då hade det påverkat dottern. Och skiljer vi oss kommer jag leva på typ noll kronor då jag har planer på att studera.
Så.. vara ihop/bo ihop och ha det bra ekonomiskt och en bra familjerelation utan närhet och sex, eller skiljas?
Men vår familjerelation är skit bra. Med dottern turas vi om, ställer upp för varandra, hjälps åt och är ett bra team. Sen är det såklart inte jämställt, det blir sällan det när barn kommer in i bilden. Mamman gör det mesta med barnet. Detta skapar underliggande frustration från min sidan som jag tar ut på honom ibland. Men utöver det är det ganska bra hemma faktiskt.
Men ”bra” hemma, det duger fan inte. Jag vill ju få knulla och känna närhet i min vardag. Visst kan jag åka på klubb eller träffa någon kk eller så men det finns det knappt tid till, utan jag vill ha det i min vardag. Snabbt ligg när dottern somnat på kvällen tex, inte behöva åka iväg en hel kväll för att få det.
Sedan är det andra faktorer så som ekonomi och känslan av att svika dottern som också spelar in. Jag menar, vi har det ju bra, vi bråkar inte osv. Hade varit en annan sak om vi bråkade jämt och kände förakt för varandra- då hade det påverkat dottern. Och skiljer vi oss kommer jag leva på typ noll kronor då jag har planer på att studera.
Så.. vara ihop/bo ihop och ha det bra ekonomiskt och en bra familjerelation utan närhet och sex, eller skiljas?