Jag har cancer - vet att jag snart ska dö. [OlikaBroed död 211222, Picasso2 221211]

Eftersom prostatacancern är ärftlig (Alla mina manliga familjemedlemmar dog i prostatacancer) så vore det kanske bättre om man valt bättre föräldrar med bättre gener.

Vet inte om jag kan skrapa ihop en 10 i topp men ställen jag antagligen skulle besökt för eller senare om jag fått chansen är

Amerikanska västkusten. LA och San Fransisco men också typ Seattle vore spännande.
Östeuropa. Varit runt en del men stora delar av forna Jugoslavien samt länderna kring Svarta havet är vita fläckar för mig.
Tokyo har jag redan sagt.
Varit i Singapore men skulle kunna tänka mig ett återbesök. Blev inte riktigt klar känner jag. Samma med Hong Kong som jag besökt två gånger.

Sen älskar jag Europa allmänt och skulle gärna resa i princip vart som helst. Korsika, exempelvis! Där skulle jag gärna turista runt nån vecka.

Är av olika skäl inte speciellt intresserad av Australien och Nya Zeeland, ej heller större delen av Sydamerika eller Mexiko.

Jag är säker på att det inte går att övertyga dig om det du tror på, och respekterar därmed din åsikt. Men jag skulle vilja påverka de som vill lyssna för av egen erfarenhet vill jag påstå att ett hälsosamt liv skulle mycket kunna bidra till att förebygga cancer och kan tom påverka utsikterna i din sjukdom vad gäller överlevnaden. Visst att utomstående påverkan av kemikalier och miljögifter är nogot du inte kan styra, men läs hela WHO rapporten om du orkar och ser hur tex alkohol, rökning, rött kött etc bidrar även om det konsumeras i lagom mängd under lång tid kan leda till cancer. Man kan sen tolka statistiken lite som man vill.

Och visst är det kanske omöjligt att bli frisk när sjukdomen har spridit sig till de viktigaste organen men med lite hjälp på naturlig väg kan du kanske lyckas vinna ett par år till. Varför ge upp.

Jag bodde i Singapore i drygt 20 år då jag arbetade på amerikanska oljeplattformar på och kring Borneo.

Nej, jag tror kanske inte heller att jag "skyldig" samhället eller mänskligheten något. Även om jag i någon mån har sett det som en plikt att bidra med vad jag kan i stort och smått (vilket just nu kanske inte är så mycket).

Något kall att "offra" mig, vad det nu skulle innebära i praktiken, känner jag inte. Jag accepterar att det nu är min tur att ta emot den hjälp av av samhället (och släkt och vänner etc.) som jag tidigare sett det som självklart att jag skulle vara med att bistå.

Rörande eftermäle eller arv har jag faktiskt inte tänkt jättemycket på saken. Jag har inget behov av bli ihågkommen av samhället utanför den egna kretsen även sådant som man gjort i livet på ett eller annat sätt förstås kommer leva vidare och påverka andra under tiden som kommer. Vänner och familj hoppas jag minns mig med värme utan att för den skull förneka eventuella brister de finner hos mig. Jag vill att deras bild av mig ska vara "sann".

Jag har skrivit en del längre bak i tråden på detta ämne så fattar mig kort här. Jag och min fru har inte pratat jättemycket om tiden som kommer efter min död. Skälet är nog att vi bägge vill leva så mycket som möjligt i nuet och inte "slänga" bort de här sista månaderna på att älta det som kommer.

Jag vill att min fru ska leva ett så lyckligt och meningsfullt som möjligt efter jag är borta - exakt vad det innebär i form av ny partner (och när) är det upp till henne själv att avgöra. Jag har inga råd att ge utom att hon ska försöka vara så sann mot sig själv som möjligt.

To each his own

Det finns en eller par användare som skapar upp sådana här trådar. Främst på familjeforumet men även här.

Får man fråga varför du sitter här och skriver med främlingar? Har du barn? Hur ser ditt palliativa upplägg ut?

Hur lång tid mellan diagnosen och din acceptans av den?
Var det något speciellt som fick dig att inse att du hamnat i en återvändsgränd?

Så vad tycker du om staden i fråga? Du måste upplevt den väldig förändring om du bodde där under tjugo år!

Vilka läkemedel tar du nu (namn, dos, orsak)?

Tycker helt enkelt det verkar roligt och intressant att höra vad/om folk skulle vilja fråga om. Förvånad över den (höga) genomsnittliga kvaliteten på frågorna, samt hur empatiskt om min situation många uttrycker sig.

Har inga barn. Har inte heller något fastställt palliativt upplägg än men tänker mig i princip att jag vill vara hemma så länge som möjligt och få hjälp med smärt- och annan symptomlindring av hemsjukvården. Förr eller senare kommer jag väl dock behövas läggas in.