Blir ni mindre arga med åren?

Ja, tror du har väldigt rätt om det där att man bara försöker överleva i en hemsk situation. Så försöker jag också att tänka, men skuldkänslor är väl lite inbakat i det där med att ha varit med om väldigt svåra saker.

Det är väldigt olika hur jag agerar när jag blir arg, lite beroende på vem situationen gäller eller varför. Jag känner inte så ofta ilska längre faktiskt, och nästan enbart av att bli illa behandlad på något sätt i relation till någon annan. Jag kan bli väldigt arg inombords på min chef t.ex., som har fördomar, särbehandlar, diskriminerar och dessutom är ganska korkad. Men där känner jag att det är bättre att ta några djupa andetag och ha absolut minimal kontakt tills jag kan byta arbetsplats.

Jag borde vara arg på mina föräldrar som utsatt för en del av det som traumatiserat mig, men jag är inte alls arg och träffar och hjälper dem om jag kan. Jag var dock väldigt arg i många år, tills jag plötsligt på något sätt insåg att det måste ha varit så att de inte klarade av att ha barn. Ingen skulle behandla sina barn så om de fungerade normalt. Också för mig själv är det totalt meningslöst att reagera i någon form av affekt nu, min ena förälder har nog ganska lite empati i grunden och är sjuk i en dödlig och vidrig sjukdom, så ilskan skulle i slutändan bara drabba mig själv egentligen.

Jag tror egentligen jag insett med åren att livet är på olika sätt är väldigt svårt periodvis, så tror jag att de flesta känner. Det dåliga beteendet från andra säger mer om dem själva än om mig som person= jag behöver inte bli arg då jag inte måste ta det personligt.

Sedan tror jag arbete inom rättspsykiatrin också gjort mig mindre arg.

Javisst. Och jag hade en chef en gång som var påfrestande. Han körde över folk, hånade folk, straffade folk utan att han verkade märka det. Han var sig själv, han tyckte att han hade rätt att göra som han gjorde, tyckte att alla skulle dansa efter hans pipa och vara tacksamma för att få jobba för honom.

Jag får lätt en naiv förhoppning om att försöka "rädda" sådan människor när den första ilskan svalnat, innan jag sedan inser att det är utom min makt. Och att energi på att bygga en konstruktiv relation till vissa människor är ett dödfött projekt som bara kommer sänka mig. Jag sade upp mig och allt blev bättre, barnet i mig tycker att det är synd att "ge upp" på det sättet, men jag har väl insett att det finns för mycket man vill förändra och för lite tid att göra det på, jag hade inte kunnat få vett i den gubben om jag försökte i hundra år så jag drog. Ångrar det inte.

Angående föräldrarna kan jag känna igen mig en del. Jag har varit arg på morsan rätt mycket (kanske fortfarande innerst inne) för det hon lät farsan göra mot mig som barn. Pappa har jag inte varit lika arg på. Någonstans vetat att han är sjuk, och utan att försvara det han gjort mot mig också kunna se att han hade ett osannolikt jävligt liv när han tyvärr tog beslutet att göra någon gravid också.

Men har det inte varit väldigt jobbigt för dig att "sätta sig in" i hur de har haft det för dig? Att eventuellt rationalisera för "för mycket" kring varför de gjort som de gjort? För mig tror jag att det finns en latent ilska mot min far som kanske aldrig helt försvinner, även om den inte får mig att gå runt och agera ilsket i vardagen.

Är det andra saker än denna typ av rationalisering (om att de inte borde blivit föräldrar och dylikt) som varit din nyckel för att komma förbi ilskan mot föräldrarna?

Jag har som du en känsla av att det hade varit meningslöst att exempelvis konfrontera min mamma (i mitt fall) nu. Jag har ett medlidande för henne som gör att jag skulle känna mig elak om jag släppte ut för mycket av det som kanske finns nedtryckt i hennes riktning. Jag tror inte att hon hade tagit det bra, det har hon inte gjort när jag har ventilerat mina känslor innan (hon har blivit sorgsen), och jag vill inte ge henne mer av det. Jag måste nog inse att jag behöver hantera det som finns inom mig, som jag i nuläget inte kommer i kontakt med, utan den ofta hyllade konfrontationen.

Som du säger är livet svårt för alla och det ska man väl inte försöka komma undan egentligen. Bara bli bättre på att rida igenom.

Apropå ditt arbete kom jag och tänka på en kvinna jag träffade för många år sedan. Hon arbetade med att vårda den typen av förbrytare hon utsattes för i barndomen. Hon kunde inte alltid hantera det hundraprocentigt, hon var en människa som alla andra, men hon gav sken av att det hjälpte henne att hantera trauman. Stark människa.

Men detta var också apropå ditt förra inlägg om att bli mer ödmjuk inför andra människor och livet. Jag gissar bara nu, men kan tänka mig att man får se ett och annat sorgligt människoöde i din bransch. Har man styrka nog att vara konstruktiv i den miljön kan man nog lära sig mycket, nå en högre typ av mognad och förståelse?

Skrev nyss ett långt svar som jag tror försvann för att jag hann loggas ut. Återkommer.

När det gäller mitt jobb så tänker jag sällan på brottet de är där för. Det hade inte fungerat, samt är många av dem inte samma personer som de var då brottet skedde. Det jag menar att jag lärt mig är nog tålamod

Jag kan inte lösa konflikter genom att bli en del av den, lite så. Jag måste hålla mig lugn på arbetet, annars kan det leda till farliga situationer. Efter ett antal år så upplever jag att det lugnet spritt sig även till mitt privatliv.

Jag tror inte att jag rationaliserar så mycket angående mina föräldrar. Jag betraktar mer krasst verkligheten känns det som. Nu när en konfrontation inte längre är möjlig kan jag ju enbart vända mig till mig själv och i viss mån familjen. Jag tror liksom du med din mamma, att min mamma absolut inte hade tagit en konfrontation väl medan hon var frisk heller. Vid de tillfällen vi försökte prata om något så gaslightade hon skiten ur oss och förnekade allt. Hon kan inte ha fel, det har hon aldrig kunnat i något avseende. Och hon förstod nog inte att det var en del i att bearbeta saker för oss, utan tog det bara som ett personligt angrepp. Jag förstår ju att det inte kommer helt gå att förstå en person som troligen har en personlighetsstörning. Eftersom de inte tänker som jag gör.

Jag tycker att försöka förstå dock har varit ett sätt för mig att bearbeta. Även om jag måste försöka förstå just en personlighetsstörning. Det tar inte bort skulden från mina föräldrar, och tar heller inte bort mina trauman, Men det förklarar i alla fall något. Tidigare har jag levt i ett slags vakuum där livet varit helt oförutsägbart och där jag lagt all skuld på mig själv, sedan var jag arg och bröt kontakten under en längre period. Nu känns det mer som jag kommit till någon slags acceptans och sorg ibland. Den kanske beror på att inget av det som hänt går att ändra eller få en riktig förklaring till, och min mamma är snart död ändå. Jag vet inte.

Saker som fortfarande gör mig arg har väl inte direkt förändrats. Det är samma då som nu. Politik, Samhälle, Folk, Konsumtion mm. Men jag har väl lärt mig att inte öppna dörren till att besvara detta.
Se livet som en korridor med jättemånga dörrar. Du har helt fritt fram att inte öppna vissa dörrar. Oavsett hur mycket det där inne vill att du ska gå in. Viljestyrka på ett sätt fram tills det sitter i ryggmärgen.

Har även blivit bättre på att inte bli sådär arg jag kunde bli förut för att jag har hittat outlets. Träning, Musik, familjeliv. Att vara den bästa människan jag kan vara. Till skillnad från dem sakerna och personerna som gör mig arg. Tror inte på att rak konfrontation alla gånger löser saker, du själv får utvecklas så långt åt motsatt håll att folk blir inspirerade av dig.

Jag tycker att ni resonerar klokt och tror att jag förstår hyfsat bra vad ni menar nu.

Jag kommer tyvärr inte på några följdfrågor, så jag får nöja mig med att lyckönska er i det framtida arbetet att hantera ilska, vilket ni visserligen inte verkar behöva. Tack för svaren!

Tvärtom. Jag blir snarare argare och har fått ett mer hetsigt temperament. Jag var lugn som en filbunke i tonåren och var inte som andra tonåringar som gör uppror mot sina föräldrar. Jag var rätt lugn fram till jag blev 37-38. Kanske beror min ökade ilska och att jag lättare blir irriterad på att jag kanske inte trivs med att bli äldre. Har ju varit en del år i alkoholmissbruk och förstått att jag supit bort många år och försummat en stor del av mitt liv, då blir man lite chockad när man plötsligt fyllt 40 (är 44 idag) och inser att halva livet är gånget.

Du sätter fingret på något som varit så nära att jag inte sett det.

Jag blir fortfarande arg på mig själv titt som tätt. Inte minst angående alkoholmissbruk som jag också dras med. Sen kanske det bättre beskrivs som besvikelse och sorg många gånger med.