Tror definitivt att det hänger ihop med hormonnivåerna. Mindre arg skulle jag väl inte säga att jag blivit rätt över, men en annan typ av ilska. Numera är det mer på livets små jävligheter ex. ett datorproblem, men när det smäller till så går det snabbt över. Förr hade man helt kunnat gå bananas, där det mycket väl hade kunnat slutat med en ren källsortering över dylik dator som jäklas. Var också mer långsint som yngre, men det kan väl ha att göra med att man glömmer mer med åldern, man har glömt varför man blev förbannad helt enkelt. Sedan som yngre var man mer inne på att världen kunde visst förändras till en bättre plats och själv hade man ju massa ideer om hur. Numera bryr man sig inte allt för mycket och om möjligt kan man engagera sig i de "små problemen" som man tror det finns hopp.
Ja, det kan jag också känna ibland. Formulerade mig lite väl svartvitt för att vara tydlig, för det jag skrev var trots allt min övervägande känsla.
Ja, jag önskar att jag hade lite ilska eller valfri energi att kanalisera till något vettigt, typ träningJag förväntade mig inte en musikrekommendation, men vaf*n, det här var ju riktigt bra. Lyssnade precis på Raised Fist när jag var ute och promenerade, så jag var i rätt stämmning för detta.
Jag tror att jag förstår vad du menar, men jag är inte säker så jag skriver ut min tolkning:
Det är bäst att fokusera på det som ger något tillbaka, exempelvis de man älskar. Att lägga energi på avskum är inte konstruktivt för välmåendet. Obs: jag utvecklar hur jag tolkar dig längre ner i detta inlägg, på tal om sårbara människor, detta var inte alls menat att omfatta hela din text.
Det återstår att se om jag tolkar dig någorlunda bra.
Om så är fallet tänker jag på det som Wallahabibii skrev till mig tidigare, jag citerar inte rakt av nu, men typ att det är dags att komma ner på jorden.
Den sortens förslag är en tankeställare för mig, när jag var yngre hade jag naiva ideal om att göra världen bättre, inte bara tänka på min närmsta omgivning utan också världen i stort. Jag tror att de tankarna levt kvar och fortfarande finns någonstans i bakhuvudet.
Jag kände ilska över problemen som fanns och nu finns en tomhet där istället.
Samtidigt jobbar du med sårbara människor idag, du hjälper andra och för det krävs ju ingen ilska, bara ömhet och omtanke.
Det är ju en bättre drivkraft, något att sprida, snarare än att bära på ilska att omvandla till något annat. Svårt att hitta balansen där dock?I det här fallet får jag väl falla tillbaka på simpel gymnasiefilosofi och hävda att det mest konstruktiva i dessa fall är att utgå ifrån att människan har en fri vilja och att skulden ska ligga på gärningsmannen och inte på offret. Det är väl det minst dåliga alternativet, föreställer jag mig utan att gå in mer på ärendetJa, att få kontroll på ilska och undvika att den försämrar livet år efter år handlar nog, precis som du säger, till stor del om att hitta sånt man brinner för, exempelvis barn och familj. Jag tänker att en sådan typ av meningsfull pusselbit hade fyllt min känsla av tomhet till stor del.
Jordan har jag såklart hört talas om, men aldrig läst. Men av det du skriver låter det vettigt att axla ansvar. Det kan nog ge en stolthet som ger mindre utrymme för ilska.
Redigering:
Jag såg ditt inlägg om Bali nu. Tråkigt nog för diskussionen håller jag med dig igen. Det är bra att nyansera sin bild av något eller någon, snarare än att låta ilskan över de negativa sakerna ta över. Exempelvis att gilla en gärning som Hanif utfört, utan att för den sakens skull gilla honom eller hans parti, osv.
Jag uppfattar det som att du tolkar mitt inlägg väldigt väl.
Ingenting behöver egentligen sägas mer ..
men nu pratar vi om dig istället.
jag skall fundera lite på dig och vad du skriver...återkommer.
meanwhile:
kan du utveckla detta du känner:
Citat:
Jag tänker att en sådan typ av meningsfull pusselbit hade fyllt min känsla av tomhet till stor del.
berätta mer.
__________________
Senast redigerad av scoremax 2021-09-02 kl. 07:21.
Tror definitivt att det hänger ihop med hormonnivåerna. Mindre arg skulle jag väl inte säga att jag blivit rätt över, men en annan typ av ilska. Numera är det mer på livets små jävligheter ex. ett datorproblem, men när det smäller till så går det snabbt över. Förr hade man helt kunnat gå bananas, där det mycket väl hade kunnat slutat med en ren källsortering över dylik dator som jäklas. Var också mer långsint som yngre, men det kan väl ha att göra med att man glömmer mer med åldern, man har glömt varför man blev förbannad helt enkelt. Sedan som yngre var man mer inne på att världen kunde visst förändras till en bättre plats och själv hade man ju massa ideer om hur. Numera bryr man sig inte allt för mycket och om möjligt kan man engagera sig i de "små problemen" som man tror det finns hopp.
Till en viss del är det bra att man glömmer mer med åren för episoder som genererat ångest och ilska är inte tillgängliga inom en längre, och man slipper älta en massa gammal skit. Det gör livet lättare och skönare faktiskt.
Dock är jag fortfarande rasande arg på vissa som har behandlat mig illa.
Tror definitivt att det hänger ihop med hormonnivåerna. Mindre arg skulle jag väl inte säga att jag blivit rätt över, men en annan typ av ilska. Numera är det mer på livets små jävligheter ex. ett datorproblem, men när det smäller till så går det snabbt över. Förr hade man helt kunnat gå bananas, där det mycket väl hade kunnat slutat med en ren källsortering över dylik dator som jäklas. Var också mer långsint som yngre, men det kan väl ha att göra med att man glömmer mer med åldern, man har glömt varför man blev förbannad helt enkelt. Sedan som yngre var man mer inne på att världen kunde visst förändras till en bättre plats och själv hade man ju massa ideer om hur. Numera bryr man sig inte allt för mycket och om möjligt kan man engagera sig i de "små problemen" som man tror det finns hopp.
När du säger det inser jag att jag fortfarande brusar upp över småsaker. Välter jag en burk sylt över köksmattan svär jag som en borstbindare.
Men glöden som fanns under de större frågorna verkar slockna.
Till en viss del är det bra att man glömmer mer med åren för episoder som genererat ångest och ilska är inte tillgängliga inom en längre, och man slipper älta en massa gammal skit. Det gör livet lättare och skönare faktiskt.
Dock är jag fortfarande rasande arg på vissa som har behandlat mig illa.
Och för mig låter det trots allt sunt.
Jag kommer att ta in de fina svaren jag har fått tidigare i tråden, men jag känner fortfarande att det är gott att ha lite ilska att lägga på exempelvis orättvisor, som du är inne på.
Jag kommer att ta in de fina svaren jag har fått tidigare i tråden, men jag känner fortfarande att det är gott att ha lite ilska att lägga på exempelvis orättvisor, som du är inne på.
Ja, det bästa är nog om man hittar en balans mellan ilska och att vara lugn.
Just det. Och det känns banne mig som en utmaning som man har att tampas med tills man dör.
Vissa saker kommer av sig själv - har man tur så förändras man till det bättre utan att man knappt försöker. Och ibland får man skörda det man har sått långt senare - att det tar många år eller decennier innan bitarna plötsligt faller på plats.
Vissa saker kommer av sig själv - har man tur så förändras man till det bättre utan att man knappt försöker. Och ibland får man skörda det man har sått långt senare - att det tar många år eller decennier innan bitarna plötsligt faller på plats.
Visst, men ska jag bara acceptera att ilskan jag hade över problemen i samhället försvann tycker du?
Jag tänker mer och mer att jag borde det. Men helt bra känns det inte än.
Tycker att man blir mindre ”radikal” och känslostyrd. Man kan ju bara kolla tillbaka hur man skrivit här. Förr dumförklarade man folk mera och höll en hårdare ton.
Man gick mer aggressivt in i diskussioner. Tror jag också hade en bittrare och mörkare synsätt på livet och världen också. Men nu på senare år har man ” vuxit upp” och mognat lite gissar jag.
Orkar inte hålla på att diskutera med människor som går på personangrepp och kör känsloargument. Så brukar undvika att gå in i sådana diskussioner i större utsträckning.
Sen finns det ju vissa här som aldrig verkar växa upp utan kör samma härskarteknik och personangrepp år efter år. Utan logik fakta bevis eller riktiga argument.
Som tror att den som är ”otrevligast ” och ”skriker högst” vinner argumentet.
