Oskyldig dömd, acceptera straffet eller inte?

Ska man ge upp om det ser hopplöst ut eller ska man kämpa vidare och leva på hoppet?

Vi säger du får livstid eller riktigt långt straff, du är oskyldig men du kan inte bevisa det.

Vilket mår man bäst av psykiskt i denna hopplösa situation, acceptera det och göra det bästa ur situationen och försöka rota sig i fängelset eller leva på hoppet att en dag bli fri?

Personligen hade jag inte gett upp, hade nog försökt först åratal genom lagligt vis men sen när all ork hade vart borta att försöka bli fri så hade min nästa motivation varit att rymma. Jag hade aldrig accepterat den verklighet jag hamnat i.

I dom flesta länderna utanför Europa så riskera du inte bara längre straff utan även att bli dödad om du försöker fly.

Så vad hade du gjort för ditt egna välmående?

Fly först och kämpa sen. Varför ska man kämpa i buren om man är oskyldig? Man kanske aldrig befrias och så sitter man där medan man förlorar år av sitt liv.

Att fly eller rymma är nog dumt. Typ lika dumt som att påstå att de flesta länder utanför Europa har dödsstraff. Som oskyldigt dömd kämpar man givetvis vidare. Man ska vara mer än lovligt Pk för att acceptera att bli oskyldigt dömd.

Fast du riskera ju förstöra allt om du försöker fly. Vi säger att du döms 20 år i USA om du försöker fly så lägger dom på 10 år varje gång. Då kommer du aldrig ut. Jag tror väldigt få oskyldiga försöker fly utan försöker in i det sista med det rättsliga. Sen vill man inte riskera bli skjuten på vägen ut.

Ingen som har påstått det men dessa länder har tydligen dödsstraff.
Hängning (Afghanistan, Iran, Irak, Japan, Mongoliet, Malaysia, Pakistan, Palestina, Libanon, Jemen, Egypten, Indien, Myanmar, Singapore, Sri Lanka, Syrien, Zimbabwe, Sydkorea, Malawi, Liberia, Tchad och Washington (delstat)) Giftinjektion (Guatemala, Thailand, Kina, Vietnam, alla stater i USA som har dödsstraff.


Att fly från fängelset för att man är oskyldig dömd är förståeligt vem vill slösa bort sin tid i fängelset, tid som man aldrig kan få tillbaka. Jag hade vart mer orolig att bli skjuten på vägen ut av beväpnade vakter.

Men jag hade nog försökt så länge det går att bevisa min oskuld sen hade jag tittat på att fly.

Nu påstods det att dödsstraff mer eller mindre är kutym utanför Europa. Vilket det inte är…

Det är ingen som har påstått det så sluta trolla nu och kom in matchen.

Flytt såklart, endast en fegis ger upp! Men jaa dom flesta svenskarna hade nog gett upp, dom är ju trotts allt fegisar!

Jag utgick från Sverige.

Detta hände mig och tyvärr så ser jag det som karma.
I mitt fall var det en mobbad kille i högstadiet som bestämde sig för att bli polis. Denna polis såg till att jag fick fulla restriktioner i 5 mån vilket inte knäckte utan härdade mig. Under tiden råkade han glömma bort att min nuvarande sambo hade gett mig alibi.
Ska förklara karmagrejen nu.
Jo, jag kom ut efter två år, hatisk med planer på hämnd. Det jag såg var att alla hade vänt mig ryggen och med det kunde jag sumpa mitt liv då jag ändå klarade fängelsemiljön utan problem.
Det hade gått så långt att jag hade adresserna till utredande polis, åklagare samt nämndemännens ordförande. På en timme hade jag kunna ta alla tre.
Jo, så skadad var jag.
MEN det fanns en kvinna. Hon mötte mig när jag muckade och vi flyttade ihop. Sedan de tio år som gått har hon funnits vid min sida. Jag märkte även en annan sak.
Min närmaste familj fanns kvar även om ett av mina barn samt en syster var tveksamma i början.

Vad jag gjorde?
Jag sorterade ut fel människor från mitt liv genom enkla krav.
Mitt krav var:
Jag är dömd mot mitt nekande och det är inte förändrat. Behandla mig för den jag är i dag, inte den jag kanske har varit, så kommer jag visa att jag förtjänar detta.

Inför mina anhöriga och numer riktiga vänner har jag aldrig nämnt att jag är oskyldigt dömd utan jag håller fast vid att jag förnekar brott samtidigt som jag visar på felaktigheterna i utredningen.
De människor jag har omkring mig är anledningen till att jag har släppt den där perioden av mitt liv. I stället för att älta den skiten väljer jag att leva i dag.