När ett försvinnande fått sin lösning- hur känner anhöriga då?

Naturligtvis- alla är olika,så även reaktioner .
kan vi hoppa över de inläggen. Tack.

När ett uppmärksammat långvarigt försvinnande med stor (medial) uppmärksamhet får sin lösning Tänker nu ffa på den försvunna Helena Andersson från 1992 där en lösning kanske är på gång .
Då är det ett vanligt uttalande att
" anhöriga får sätta punkt och avsluta " .
Att tex få en grav att gå till . Men sen -
Då kommer ju en ny insikt.
All den sorg och det lidande man genomgått under årtionden. Det som tagit tid och kraft och troligen stoppat ens liv på olika sätt. Alla spekulationer och nyfikenhet man utsatts för
Att det kunde man blivit besparad, sluppit genomgå under alla dessa år
Om bara den/ de, kanske i ens närhet ,som visste,hade berättat .
Alltså hur hanterar man ett liv förlorat/ förstört av sorg och spekulationer När sanningen kommit fram?

Gissar att det är att man går in i ny fas av sorg och saknad. Man vet nu hur det gick till, och så får man lära sig leva med saknaden men på ett nytt sätt. Har man förlorat någon så glömmer man ju inte den och "går vidare" utan man fortsätter att förhålla sig till saknaden. Att känna detta tillhör det levande livet. Jag ser inte sorg som något man blir besparad från utan det tillhör det vardagliga livet. Man får inte fastna i den utan man kan ha en sund relation till sorg och saknad, och samtidigt glädjas åt det levande livet och vara glad och lycklig. Två känslor på samma gång är alltid möjligt.

Som jag förstått det påverkar det framförallt sorgeprocessen, och därmed möjligheten att långsamt gå vidare. Vetskapen om vad som hänt (och att hen är död) tränger ut det mänskliga hoppet, och lämnar utrymme för något nytt.

De allra flesta försvinnanden är ju ganska självklara ändå. Någon senil gammal tant eller farbror som gått bort sig i skogen, en tom båt som hittas flytande eller ett påträffat självmordsbrev. I de fallen skulle jag väl tro att en lättnadskänsla dominerar.

Men så finns det ju också ett fåtal fall där man faktiskt inte vet vad som har hänt. Gissar att känslorna när en kropp påträffas då kan vara lite mer tudelade.

Det var ju en militär som försvann. Den typen av försvinnanden där man inte har någon förklaring blir det utrymme för många obesvarade frågor.

I sådana fall tror jag det är en tydlig lättnad på sätt och vis att få veta vad som hände. Speciellt efter lång tid, flera månader eller år.

Är det kort tid efter försvinnande och man hittar kroppen då är det nog fortfarande mest förtvivlad sorg för man har kvar hoppet att denna person ska vara vid liv.