Min kille behandlar mig som skit, tar mig inte ur det

Man hjälper inte någon genom att bortse från dennes fel och stryka denne medhårs.

Nej, tydligen behöver ts få fler elaka påhopp i ett redan utsatt läge enligt flera i tråden.

Hej hej, det här kommer nog bli ett långt inlägg.

I februari förra året så började jag träffa en kille. Just vid den tidpunkten mådde jag otroligt dåligt psykiskt, hade börjat ta ladd regelbundet och drack alldeles för mkt i samband med att två stycken som stod mig väldigt nära dog inom loppet av 1,5 månad. Jag är också sjukskriven för depression och generaliserat ångest syndrom.
Den här killen var till en början helt fantastisk och jag fastnade direkt. Upplevde att jag aldrig känt mig så älskad tidigare och han överöste mig med kärlek. Efter bara ett par månader så började han förändras, han började bråka. Ofta. Det kunde ha med allt möjligt att göra. Men mest så handlade det om att jag var elak ifall jag inte hade möjlighet att ses eller var tvungen att prioritera andra viktiga saker.
Med tiden så eskalerade det. Han började ge mig skuldkänslor när jag inte gjorde som han ville. Jag fick ofta höra att jag var äcklig och vidrig, men i nästa sekund kunde han säga att han älskade mig. Han har manipulerat mig till att göra saker som jag inte velat, för att han inte ska bli arg på mig. Om jag någon gång visade att jag blev ledsen så verkade det som att han blev äcklad av mig och sa att jag skulle sluta tycka synd om mig själv. Vid ett tillfälle så stod jag på knä nedanför honom och bad i princip om ursäkt för min existens, hans reagerade med att säga att det är ok och sen hade han sex med mig. I takt med att han började behandla mig sämre så började jag ta ännu mer droger och drack mycket och ofta. Alltid med honom. Mina vänner har aldrig tyckt om honom och eftersom han blir arg när jag ville träffa dom så slutade jag med det, blev såklart ännu mer isolerad och allt han sa till mig sög jag åt mig av. Började självskada. Något jag inte gjort på många, många år. Har fått åka till sjukhus och sy när det blev för djupt. Han brydde sig för det mesta inte.
I november förra året så var jag helt knäckt. Under de månaderna jag träffat honom så hade jag dragit på mig skulder på över 100k för att kunna knarka och jag bjöd alltid honom, fick aldrig pengar tillbaka. Han behandlade mig värre än någonsin och jag såg ingen annan väg ut än att ta livet av mig. Tog en oöppnad burk med 100 lergigan och höll på att dö. När jag vaknade upp på sjukhuset hade jag panik. Varför levde jag fortfarande.
Fick stöd av vänner, läkare och psykolog och avslutade vår relation. Då blev han ännu värre. Under två månader så försökte han få tag på mig hela tiden. Blockade flera telefonnummer, mailadresser, instagram och fb. Han hittade hela tiden nya sätt att höra av sig på. Till slut började jag svara och började såklart träffa honom igen.
Under en kortare period så var det bra igen mellan oss. Men sen blev allt snabbt sämre och nu sitter jag här igen. Nedbruten. Känner mig maktlös för att jag inte klarar av att ta mig ur det här. Ju värre han blir desto mer klamrar jag mig fast.
Den senaste veckan har han varit iskall mot mig. Jag träffade honom igår och då sa han att han var likgiltig inför mig, blev ledsen och då blev han mer kall. När vi kom hem till mig (vi bor inte ihop) så pratade han knappt med mig. La sig så långt bort han kunde i sängen. Kl 05 så väcker han mig för att han vill ha sex, jag vill inte egentligen och sa att det gjorde ont. Han blev sur, så jag lät honom ligga med mig ändå. Han somnade om men jag var vaken. Vid 06.30 ringde hans klocka för att han skulle till jobbet. Intalade mig att jag ville ha sex med honom och han låg med mig igen. Under tiden och när det var färdig kände jag mig värdelös. Han gick direkt efter han hade knullat klart.
Nu ligger jag här och känner mig värdelös och äcklig. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Det känns som att det enda som kan få mig att må bra igen är bekräftelse från honom. Ringde honom när han var på väg ifrån mig och grät och bad om ursäkt för att jag hade frågat om han älskade mig.
Vill inte mer. Vet inte vad jag ska göra. Har ingen självkänsla, inget självförtroende eller självrespekt kvar. Det enda som spelar roll är att han ska bli så fin som han var när vi träffades.
Jag vet att jag patetisk, det tycker jag också att jag är. Önskar att jag kunde ta mig ur det här.

Kanske ska tillägga att han är alkoholist och tar mycket droger. Jag slutade knarka efter självmordsförsöket, men dricker för mkt.

Hej hej, det här kommer nog bli ett långt inlägg.

I februari förra året så började jag träffa en kille. Just vid den tidpunkten mådde jag otroligt dåligt psykiskt, hade börjat ta ladd regelbundet och drack alldeles för mkt i samband med att två stycken som stod mig väldigt nära dog inom loppet av 1,5 månad. Jag är också sjukskriven för depression och generaliserat ångest syndrom.
Den här killen var till en början helt fantastisk och jag fastnade direkt. Upplevde att jag aldrig känt mig så älskad tidigare och han överöste mig med kärlek. Efter bara ett par månader så började han förändras, han började bråka. Ofta. Det kunde ha med allt möjligt att göra. Men mest så handlade det om att jag var elak ifall jag inte hade möjlighet att ses eller var tvungen att prioritera andra viktiga saker.
Med tiden så eskalerade det. Han började ge mig skuldkänslor när jag inte gjorde som han ville. Jag fick ofta höra att jag var äcklig och vidrig, men i nästa sekund kunde han säga att han älskade mig. Han har manipulerat mig till att göra saker som jag inte velat, för att han inte ska bli arg på mig. Om jag någon gång visade att jag blev ledsen så verkade det som att han blev äcklad av mig och sa att jag skulle sluta tycka synd om mig själv. Vid ett tillfälle så stod jag på knä nedanför honom och bad i princip om ursäkt för min existens, hans reagerade med att säga att det är ok och sen hade han sex med mig. I takt med att han började behandla mig sämre så började jag ta ännu mer droger och drack mycket och ofta. Alltid med honom. Mina vänner har aldrig tyckt om honom och eftersom han blir arg när jag ville träffa dom så slutade jag med det, blev såklart ännu mer isolerad och allt han sa till mig sög jag åt mig av. Började självskada. Något jag inte gjort på många, många år. Har fått åka till sjukhus och sy när det blev för djupt. Han brydde sig för det mesta inte.
I november förra året så var jag helt knäckt. Under de månaderna jag träffat honom så hade jag dragit på mig skulder på över 100k för att kunna knarka och jag bjöd alltid honom, fick aldrig pengar tillbaka. Han behandlade mig värre än någonsin och jag såg ingen annan väg ut än att ta livet av mig. Tog en oöppnad burk med 100 lergigan och höll på att dö. När jag vaknade upp på sjukhuset hade jag panik. Varför levde jag fortfarande.
Fick stöd av vänner, läkare och psykolog och avslutade vår relation. Då blev han ännu värre. Under två månader så försökte han få tag på mig hela tiden. Blockade flera telefonnummer, mailadresser, instagram och fb. Han hittade hela tiden nya sätt att höra av sig på. Till slut började jag svara och började såklart träffa honom igen.
Under en kortare period så var det bra igen mellan oss. Men sen blev allt snabbt sämre och nu sitter jag här igen. Nedbruten. Känner mig maktlös för att jag inte klarar av att ta mig ur det här. Ju värre han blir desto mer klamrar jag mig fast.
Den senaste veckan har han varit iskall mot mig. Jag träffade honom igår och då sa han att han var likgiltig inför mig, blev ledsen och då blev han mer kall. När vi kom hem till mig (vi bor inte ihop) så pratade han knappt med mig. La sig så långt bort han kunde i sängen. Kl 05 så väcker han mig för att han vill ha sex, jag vill inte egentligen och sa att det gjorde ont. Han blev sur, så jag lät honom ligga med mig ändå. Han somnade om men jag var vaken. Vid 06.30 ringde hans klocka för att han skulle till jobbet. Intalade mig att jag ville ha sex med honom och han låg med mig igen. Under tiden och när det var färdig kände jag mig värdelös. Han gick direkt efter han hade knullat klart.
Nu ligger jag här och känner mig värdelös och äcklig. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Det känns som att det enda som kan få mig att må bra igen är bekräftelse från honom. Ringde honom när han var på väg ifrån mig och grät och bad om ursäkt för att jag hade frågat om han älskade mig.
Vill inte mer. Vet inte vad jag ska göra. Har ingen självkänsla, inget självförtroende eller självrespekt kvar. Det enda som spelar roll är att han ska bli så fin som han var när vi träffades.
Jag vet att jag patetisk, det tycker jag också att jag är. Önskar att jag kunde ta mig ur det här.

Kanske ska tillägga att han är alkoholist och tar mycket droger. Jag slutade knarka efter självmordsförsöket, men dricker för mkt.

Jag vet ju redan att jag är sämst och jag vet att det här är mitt fel. Tagit massa stesolid nu och hoppas jag mår lite bättre om en stund