Citat:
Ursprungligen postat av
zingah
Min fråga är framför allt till er som har klinisk erfarenhet, men ni andra kan ju också svara om ni kan hålla det relevant. Är det vanligt att en person som blir diagnostiserad med exempelvis obotlig cancer eller något annat dödligt förnekar detta under den första tiden?
Anledningen att jag undrar berör egentligen något helt annat. Jag märker nämligen att folk har väldigt svårt att acceptera något annat än att de kommer att leva fröjdefulla liv tills de fyller 80 och dör lyckliga av naturliga orsaker. Jag tror exempelvis att detta förenar både "klimatförnekare" och "klimat-hysteriker" (för att använda dessa populära termer).
Den ena sidan kan inte se att klimatet förändras alls och den andra tror att vi kan göra något åt det. Jag har däremot nog aldrig hört någon röst yppa "det är för sent, vi kommer alla dö inom en snar framtid". Mänsklighetens undergång verkar nästan ofattbar för de flesta människor.
Notera att frågeställningen inte handlar om klimatet - detta finns det andra trådar om.
Ja, förnekelse är vanligt initialt. Elisabeth Kübler-Ross har skrivit "On death and dying" som du kan se en komkapt sammanfattning av här:
https://www.supersummary.com/on-deat...dying/summary/
Ur sammanfattningen:
Citat:
The first stage most people experience when they receive a terminal illness diagnosis is denial. They assume that there must have been a mistake made in their diagnosis, or that alternative medicine can cure them. Some patients continue to experience denial right up until their deaths.
...
Denial is followed by anger, as the patient lashes out at loved ones and hospital staff. This stems from a realization and acceptance that the patient will not be able to finish what he or she started and that plans must be cut short by the impending death.
...
The next stage is bargaining. Patients may attempt to bargain with a higher power, or with their doctors in order to prolong their lives.
...
Next, patients experience depression. This depression may stem from something the patient has already lost, such as quality of life, or it may be a preparatory depression as the patient realizes that death is now likely inevitable.
...
Finally, after passing through the other stages, the patient accepts his or her fate. This may be followed with a retreat or withdrawal, but not one born from depression.
...
Ross finds that most terminally ill patients hold out hope for a cure, but that this does not mean they have not also come to terms with their death. She also notes that the patients who tend to die with the most success are those who are religious. Though she never explicitly promotes Christianity, Ross does acknowledge that belief in a higher power has benefits to those who are at the end of their lives.
Jag har sett detta på alltför nära håll nyss, men där hoppades de första stadierna över och det gick direkt till bargaining, hoppade över depression och gick till acceptans.
