Bästa sättet att förändra sig själv och få bort rädslor och osäkerheter?

Vad anser ni är det bästa sättet att förändra sig själv och bli mindre rädd och osäker rent socialt? Jag vet att det nästan alltid är KBT som rekommenderas och jag har testat det på två olika mottagningar utan framgång.

Jag har själv en lättare social fobi som egentligen förstört det mesta i mitt liv och nu är jag mellan 35-40 år och har en kompis kvar och ett kontorsjobb och lite kontakt med familjen.

Mitt problem med KBT är att det är så fyrkantigt. Nästan direkt är det framme papper med skattningsskalor på bordet om mående och ångest/rädsla i olika situationer. Det blir så subjektivt vad som är en 7:a eller en 10:a i läskighet att genomföra som uppgift till nästa gång. Samma sak om man ska fylla i hur det var att genomföra en exponeringsövning. Jag tycker inte heller psykologerna är särskilt motiverande eller ger någon fingervisning om helheten, dvs hur lång tid man kan behöva utmana sig själv för att få till förändring. De flesta hade nog blivit mer motiverade med något mål i sikte. Även om det såklart blir individuellt med vad man har för startläge och hur lång tid det kan tänkas ta att göra framsteg.

Generellt sett har man inte så många tillfällen heller på en KBT mottagning genom en vanlig remiss från en vårdcentral och tempot blir ganska lågt om man gör en liten uppgift mellan gångerna och kommer dit en gång i veckan.

Ni som har haft framgång med KBT, hur mycket har ni utmanat er för en rädsla innan det lossnade? Jag tänker antal timmar eller dagar i veckan och över hur lång tid?

Finns det någon som angripit ett liknande problem från en fundamentalt annan vinkel? Jag tänker någon form av kognitiv omstrukturering av sin världsbild och sig själv och andra människor osv. Det finns ju en del böcker där man ska skriva ner massa svar på frågor om sådana saker. Om inte annat kanske det är en bra grund så man inte springer med huvudet in i väggen 150 gånger i rad när man gör KBT övningar.

Det hade varit intressant om någon med ett riktigt trasigt liv kunde komma in och berätta om en helomvändning som han/hon gjort som inspiration.

De gamla vanliga tipsen om kost och träning och sådana saker har jag mycket bra koll på. Har även testat Sertralin och olika naturpreparat och Phenibut och Kratom. Vissa preparat kan göra mig lite fysiskt lugnare så att jag inte är så uppenbart nervös och då är det väl mest något i psyket som måste ställas om, en tro på att saker kan gå bättre.

Hur ska man tänka om man försöker få till förändring och utmanar sig själv. Mitt största fokus nu är dejting. Ska man bara acceptera att det kanske går dåligt med 25 tjejer i rad innan det lossnar? Finns ju risk att exponera sig på fel sätt och bara få sämre självförtroende. Sådana saker tycker jag KBT psykologer är helt sämst på att prata om och ibland känns de knappt kunniga utan skyndar sig att byta ämne och återgå till en skattningsskala på ett papper....

Ang tjejer så kanske det vore bra om du kan möta dom i icke dejting situationer dvs kursverksamhet, idrott, dans eller vad som helst osv då ställs ju inte samma krav på att du måste "leverera" och då kanske det inte heller gör lika mycket om det blir fel eftersom det ändå inte finns något att misslyckas med.

Nu är ju inte du särskilt viktig eller på annat sätt speciell. Varför skulle någon tycka det egentligen? Om du provar att flytta fokus från dig själv till något annat helt obetydligt. Vad är det värsta som kan hända? Svar: ingenting.

Min sociala fobi har blivit sjukt mycket bättre under år av att försöka respektera och älska mig själv mer, låter så cliche. Men den största skillnaden tror jag skedde när jag trippade lite smått på lsd och gick ut endel , jag och en kompis brukade hänga i fönstret och kika på folket på gatan och även gå ute, sjukt jävla kul och intressant.

Under trippen fick ja sån stark känsla för mänskligheten hur fucked upp den är, och många mår typ kasst och söker kärlek och bekräftelse. jag istället för att bara förstå det så kände jag det väldigt mycket så blev kanske som nån gemenskap där eller nått? jag tyckte synd om mänskligheten iallafall och sen vet jag inte om andra känslor av hur jag upplever människorna under ruset har påverkat mig i efterhand.

Tex nån gång upplevde jag att alla är tomma skal. nån gång att alla är jag. men jag tror mest det att jag gick runt ute lite halvtrippad och njöt av naturen och omgivningen fast det varit folk där har gjort stor skillnad. jag Kände att jag gav tid till mig själv att må bra och njuta av livet, av andetagen, så blev som att visa kärlek till sig själv.

För efter alla trippar på rätt låga doser, typ halv lapp.. så har min självkänsla, självsäkerhet ökat och jag ser inte ner på mig själv i sammanhang eller såfort jag går ut, som förut. känner oftast att människorna runt mig är jämlike eller nått, inte över iallafall.. och känslan att va på sin vakt ute är försvunnen.. folk känns inte lika läskiga som förut.

Sen vet jag att det lika gärna kan bli tvärtom säkert pga psykedeliska. Det är ett verktyg.
Jag gick in för att det ska göra mig bättre och gjorde inget destruktivt under trippen, bara bosta mig själv. Gör man destruktiva saker man egentligen inte vill ha som vana så tror jag de förstärkt och självkänslan blir sämre. så viktigt vad man gör under trippen. tex äta godis och skit mat undviker jag under trippen. Är man rökare så är det ett bra tillfälle att försöka sluta med det. känns som att om man gör de vanor som sänker en och egentligen mår dåligt av under trippen så förvärras självkänslan och beroendet.

Mitt absolut bästa vare sig det är rädsla i form av rasism eller en rädsla som skrämmer en är att våga bemöta den. Speciellt den delen med rasism våga umgås med människor med invandrar bakgrund.

När det gäller rädsla på andra grunder så våga möta dom om det går.

Samt våga acceptera det är viktigt även granska sig själv varför man är rädd.
Lycka till.

Jag brukar snudd på ha svårare med det, lite som att det finns ett initialt intresse men att jag funderar för mycket på att hitta ett läge att ta det vidare. Eller att jag är för stel/neutral och tänker för långt framåt kring vad som kan hända. Men ska fundera på om jag kan börja på en ny kurs. Det är alltid bra att aktivera sig så.

Det är ju sant att de allra flesta inte är så speciella. Men varje enskild person känner väl ändå att de vill att det ska gå bra på en jobbintervju eller dejt eller vad de nu vill lyckas med. I den enskilda situationen spelar det ju kanske inte så stor roll men har det gått dåligt för många gånger eller år i rad så är ju det som händer att man är på livets efterkälke när alla andra kommit vidare.
För min del kanske jag tar motgångar för hårt och får försöka flytta fokuset till något större utanför mig själv.

Intressant! Jag har börjat laborera lite med koncepten i Kamal Ravikants bok Love yourself like your life depends on it. Har LSD hemma nu också just i ett sånt syfte som du skrev om. Hur mycket blir en halv lapp? 60 ug? Har ett mikrodoseringskitt med massa lappar på 10 ug styck.

Yes, håller på med lite introspektion och funderar på vartifrån rädslorna kommer. Tror det beror på uppväxten där ena föräldern hade för ryckigt och hett humör.

Det kan du bearbeta med rätt hjälp.
Jag tror på dig du verkar vara en smart individ.
Acceptera även det du inte kan förändra det hjälper när man går vidare från saker vi ej kan påverka också.

Jag har själv en del social ångest, men situationen har varit mycket värre. För något år sedan gick jag knappt ut. Jag hade ett liv där jag helt enkelt inte behövde gå ut särskilt mycket i vardagen. Bodde hos mina föräldrar, så jag behövde inte sköta så många ärenden själv.

Nu bor jag ensam, har ett jobb där jag måste arbeta på plats, pluggar, är med i föreningar osv. Jag pratar med många människor varje dag, både kollegor och personer jag inte känner. Den sociala ångesten är kvar, och den är nog fan inte mindre, men nu lever jag i alla fall med den. Det går.

Jag är i din ålder.

Jag hade ett kanonbra liv utåt och när jag fick utmattningssyndrom och grävde i barndomen dog jag sakta. Är död nu, snart kroppen med antagligen.

Ifall jag kunde spola tillbaka tiden hade jag fortsatt köra på, låtsas som man mådde bra. KBT, träna och annat ytligt? absolut!

Men ska jag vara ärlig tror jag inte det hade hållt. Jag tror psykoterapi funkar ofta men också tror jag dom som inleder psykoterapi förvärras och fastnar i långtidssjukskrivning. Hade en siffra för detta funnits så hade det nog varit högre än folk tror. Ungefär som artikeln från 2014 i USA där dom fört statistik över varenda patient med depression över tid och drog slutsatsen att 2% av alla som nån gång sökt vård för depression kommer dö av suicid. Är du man och har varit inlagd? 7%. Autism på det? 21%.

För egen del var det naivt, men förlåter mig själv. Dels var jag traumatiserad och väldigt ung. Sen har vi en välfärdsstat som kräver att man går till psyket för att få sjukskrivning. Träffade karismatiska läkare som proppa i mig piller och psykologen frågade minst 30 gånger hur det kändes att känna sig ledsen för att det kändes jobbigt. Klart man kände hopp. Vände snabbt när man ändå inte hade något alls utanför deras lokal, aldrig fick hjälp när man var bostadslös utan att varesig ta droger eller missköta sig. Skuldfri och ostraffad. Från att känna mig lyssnad på och tagen på allvar övergick det till förrakt. Att se bekanta som rånat ett apotek och blev belönade med behandlingshem + förtur till lägenhet pga sin sjukdom alkoholism gjorde inte saken bättre. Fortsatte sitta ensam och vänta på veckans bästa stund, 45 min utmed psykolog. Tiden gick och sen var vi klara. Har aldrig repat mig.

Är inte emot psykoterapi på något vis. Men i vissa fall så är det som att öppna Pandoras box tillslut, för att inse att den inte innehöll hopp som Zeus i sagan fyllde den med. Men på samma sätt som 98% av de som haft depression inte tog sina liv är det nog majoriteten av de som ingår psykoterapi som blir hjälpta.

Vet inte om detta gav dig något, men det finns inte alltid ett positivt utfall av att gräva i sitt förflutna.

Oavsett hur du gör så lycka till.

Ska kika på den där boken du snacka om me, lät intressant. Härligt att du redan har redskapet jag snacka om En lapp kan ju va olika starka så va lite dumt att ja skrev en halv lapp, men hade också 10ug lappar förut när jag börja experimentera. räckte med 3 eller 4 sådana i början för att få en liten tripp, asså 30ug eller 40ug..och när jag gick ut va det i en lugn fridfull park vid en kyrka, inte inne i stan eller nå jobbig gata.

du är säkert påläst om endel tuffa upplevelser som kan ske på lsd, tex egodöd, så man får va försiktig med dosen om man inte är redo för en sjuk upplevelse eller helst ha en trippkiller piller hemma, asså lugnanade asså, då försvinner trippen endel inom 10minuter ifall man har det så jobbigt. och helst ha en tablett ute redo, inte ha burken framme. farligt om man råkar ta för många.

iallfall jag blev kaxig me mina 10ug lappar, tog en efter en tillslut endag och plötsligt blev det väldigt för mycket ^^ så fick åka taxi med kompisen till hans för att fixa lugnande, men jag höll på att nästan ''dö'' några gånger påväg dit, visste inte ens va egodöd va då så trodde det va riktiga döden jag försökte släppa taget till, men vågade aldrig, så drogs tillbaks till den här verkligheten hela tiden.
kunde aldrig ana hur läskigt det kunde bli med några extra ug ^^ fast de va rätt mycket extra. tog nog sammanlagt 200ug då.

Tack! Ja acceptansen verkar viktig. Jag har aldrig riktigt kunnat acceptera att det blev som det blev för mig. Det är nog steg nummer 1 att kunna acceptera att jag kommer få jobba hårdare inom vissa områden än andra som inte har social ångest. Även att acceptera att jag tror att det är familjen som är anledningen till problemen.

Ok, kul att det går åt rätt håll i alla fall. Ska själv göra en drive och denna gång försöka hålla igång aktiviteterna längre så att jag inte faller in i gamla mönster.

Tråkigt att höra. Jag vet hur det känns att känna att man snart är död. Har haft så mörka tankar också. Kanske är ett dubbelsidigt svärd att gräva för mycket varför saker blivit som de blivit. Är nog viktigt att i så fall palla med sanningen om man kommer till nya insikter. Lycka till själv, kämpa!

Ja det var lite lustigt att jag redan hade det hemma Har läst på en del om egodöd och tripkillers. Det fick mig att undvika att dra på med en medeldos på typ 100 ug på egen hand. Börjar nog med 50 ug, kanske redan imorgon.

Hej

Jag tror KBT kan fungera riktigt bra om du har tillgång till psykologen 24 h per dygn.
Under kanske 2-4 år.
Då kan nog den träningen bli effektiv.

Det du behöver är hjälp och stöd i din träning.

Om du har psykisk ohälsa kan du ju inte förväntas klara av det hårda jobbet helt själv vilket KBT förväntar av dig idag.

Det kan nog fungera för enklare saker som att bli av med en fobi och liknande. (Typ spindelfobi och liknande).

Men för att förändra hela ditt liv till psykiskt välmående krävs nog lite mer än så.

För en frisk människa kan man ju förståss förvänta att den människan ska klara av förändringen själv.

Men för en som har psykisk ohälsa krävs nog extra insatser.

Som att få proffesionell hjälp dygnet runt av kanske ett expertteam på säg 5 personer.
Under så lång tid som det krävs.

För att få till en riktigt bra förändring under så kort tid som möjligt. (Säg ett år)

Men detta har givetvis inte sjukvården råd med.

Så det blir hårt arbete under lång tid från din sida tills du äntligen lyckas bli frisk av dig själv.

KBT kan möjligtvis hjälpa dig på traven men den riktiga förändringen.

Den kommer med ditt hårda arbete under lång tid.

Möjligt om du går samma KBT-kurs 10 gånger till så ger den resultat?

Lycka till nu