Varför har Einstein rätt förutom för att han säger så?

Tack, det var trevlig läsning! Bra sammanfattning för mig som lekman som inte har tiden att sätta mig in fullt i vad som händer i andra discipliner. Ref om någon är intreserad:

- Brans, C. H. (2005). The roots of scalar-tensor theory: an approximate history. arXiv preprint gr-qc/0506063 (https://arxiv.org/abs/gr-qc/0506063)

Hur kommer det sig att många moderna teorier så fritt lägger til nya parametrar? Se ex mimetisk gravitation, de lägger till fria parametrar utan att klura på vad konsekvenserna blir.

Imponerad av att du lyckades hitta, ladda ned, läsa, och avfärda på en dryg halvtimme.

Alla ideologier och världsbilder som anser att dom har rätt för att dom är blind och inte kan se sig själv utifrån leder till att det blir ansett rätt även fastän det egentligen är fel.

Ett eget tankesätt och ideologi skapades från grunden, kan inte se något annat perspektiv då..

Varsågod.

Det är över mitt förstånd att säga något generellt om fria parametrar i nya teorier men det tycks mig att det ofta handlar om tentativa trevare på väg mot en ny teori, till exempel för gravitationen.

Förvisso är det mer elegant med en teori med minimalt med fria parametrar, men universum har ingen skyldighet att fungera på ett elegant sätt. Ta strängteorin som tillåter ett närmast oändligt antal möjligheter. Att lagarna ser ut som de gör beror då bara på att vårt universum råkat hamna i en av alla dessa.

Fungerar matematiken så får man säga att det är så. Är inte svårare än så, tyvärr.

Så är det. Jag själv har en fallenhet att ibland sätta smart före rätt men det är som du säger, ett estetiskt ställningstagande som inte a priori har med *universum* att göra.

Nja, se min argumentation nedan. Jag kan skapa en godtyckligt komplicerad modell, och det betyder inte att den är bra. Men det vetenskapliga målet är att skapa falsifierbara modeller så man tvingar modellutveckling till minsta tänkbara modell.


Nja, så är det inte alls. Jag kan skapa en modell med ett arbiträrt antal fria parametrar som kan beskriva vad som helst. Ex kan jag träna en GPT-3 modell med oerhörda mängder data som korrekt kan beskriva falltid t givet höjd h i vakuum (notera att GPT-3 är en språkmodell, så detta är som att slå in en spik med ett slagskepp, med skillnaden att det är görbart). Detta är dock väldigt ineffektivt då denna hundra-Gigabyte-modell kan ersättas med:
Om man är lite Popperistiskt skolad så ser man mervärde i modeller utan fria parametrar som kan falsifieras. Ju fler fria parametrar, desto svårare att falsifiera då dessa kan skruvas på för att passa empiriska mätningar. Se ex MOND och TeVeS, vilket värde tillför dessa modeller då de inte kan förklara något mer utan bara lägger till fria parametrar till GR för att bättre passa mätvärden?

Har man två modeller som båda förklarar verkligheten är den med minst antal fria parametrar att föredra, men det finns som sagt inget som garanterar att universum fungerar så enkelt. Standardmodellen i partikelfysik har t ex många fria parametrar som vi inte har en aning om de är konsekvensen av något enklare i en mer fundamental teori, eller om det tvärtom bara kommer bli mer komplext när vi gräver oss djupare.

Om två modeller beskriver samma observationer fullständigt men den ena modellen har en högre komplexitet så är det rationellt att anta modellen med lägre komplexitet. Om beskrivningen är fullständig så spelar det ingen roll om det man beskriver egentligen fungerar på ett annat sätt, eftersom det man observerar är komplett beskrivet. Då är det rationellt att anta modellen med lägre komplexitet, men modellen är ju aldrig detsamma som det modellen beskriver.
Du pratar om observationer därefter som indikerar någonting annat. Det är en annan fråga. Man kan inte anta att någonting är mer komplicerat än en fullständig beskrivning av det eftersom man i framtiden kanske upptäcker andra observationer. Då skulle modellen som även beskriver den nya observationen att vara en annan modell.
Visst kan vi framtiden observera någonting som innebär att, med målande liknelse, F=((ma)2)/2 av någon anledning vore en bättre modell, men ingenting motiverar en sådan formalism därinnan.

Dirac var för övrigt en klyftig prick. Han får mig att fantisera om en komplett beskrivning som bara utgörs av dynamiska förhållanden mellan m_1=m_2r_2-(r_1 kryss vinkelhastighet). Tröghetsmomentum/"rotationsmomentum" och linjärt momentum, med ortogonala "r", med ett elektronmassan/protonmassan längs vardera "r", där ljus vore sin respektive antipartikel vid möte vid origo. Allt skulle formuleras med en vinkel som representerar förhållandet mellan "r". Allt ser för mig ut att finnas där. Om man är bekväm med att planet för våra ögon, y, z, är planet för vår tid och x=r som vi blickar ut över, så allt vi ser roterar antingen kring oss eller vi kring det, där härledandet av ett antaget tröghetscentrum skulle vara vad metriken utgjordes av, vilket med respekt till Diracs stora nummer-hypotes ger t sin exponent 3/2 av r^2 och sitt förhållande till r under r kryss vinkelhastighet, då de klassiska x-axlarna roterade kring varandra vid r runt origo. Hm. Flum för tanken.

Eller;
((r×r)/pi)(-vt)'=(r×Omega)vt
v=x/t
x=r
t=(r×r)-r
Så linjärt momentum är rotation kring roterande (x-x')/2. Typ.
Bevarad ortogonalitet observeras då som en hyperbolisk funktion som utgör acceleration och utgör dynamiken mellan tröghetscentrum hos r_x' och r_t, som observeras i x efter t'. Ish.