Att vara resonerande vs ha starka åsikter

Har passerat 40 och har mer och mer börjat reflektera över att det finns en ganska stor diskrepans mellan den jag vill vara (resonerande och lyssnande) och den jag är (uttrycker starka åsikter). Detta gäller både i verbal och skriftlig form. Jag får iofs inte sällan höra att jag är ödmjuk, men när jag tittar på andra i min ålder som är lyckade och framgångsrika så har samtliga en förmåga att inte arga upp sig och tappa konceptet när man till exempel diskuterar känsliga ämnen som invandring eller politik. Trodde att jag också skulle ha nått den nivån vid det här laget, men det känns som om jag står och stampar på samma nivå som i 20-årsåldern.

Flashback kanske är fel ställe att fråga på med tanke på dominansen av starka åsikter och dräpande kommentarer Men jag ger det i alla fall ett försök. Men hur blir man mogen och vis? Jag mediterar en hel del, så det hjälper en del, men känner att jag kommer inte hela vägen.

Du får väl fråga dig själv varför det är så viktigt att diskutera vissa ämnen, varför det är så viktigt att uttrycka dina åsikter, varför du tror att du har rätt och varför det är så viktigt för dig att ha rätt.

Det är ju ändå ett tecken på mognad att föra det resonemanget. Ett steg på vägen.

Tvärsäkra åsikter kommer som regel av okunskap är min erfarenhet. Personer med mycket kunskap är som regel införstådda med komplexiteten bakom och mer ödmjuka inför att det kanske inte finns enkla svar. Frågor med enkla svar brukar sällan leda till diskussion så egentligen kan man utgå ifrån att alla politiska frågor rymmer en stor komplexitet och att alla tvärsäkra uppfattningar därmed grundar sig i en bakomliggande okunskap.

Ta politikerförakt som exempel. Alla som tror att någon partiledare i Sverige är dum i huvudet har definitivt fel. Det är synnerligen begåvade individer som tycker olika i olika sakfrågor, man gör det för att frågornas komplexitet rymmer den bredd av uppfattningar som det partipolitiska läger representerar. De själva vet det och har egentligen en stor respekt för det. Sen kastas det en del skit och man försöker underminera varandras trovärdighet eftersom politik handlar om att vinna röster. Men det är få personangrepp.

Översätt det till vardagen. Börja alltid med att fråga dig själv vad du egentligen kan om frågan som du reagerar på. Har jag sakligt stöd för den uppfattningen jag hyser eller är det en intuitiv åsikt. Har den jag diskuterar med saklig grund för sin uppfattning? Är individen jag diskuterar med mottaglig för sakliga argument eller är den fast i en ogrundad åsikt. Är den inte mottaglig för sakliga argument och resonemang är det då värt att göra resonemanget vidare? Man behöver inte vinna alla diskussioner genom att den andre erkänner att den har fel, det kan ju räcka med att man själv inser att personen i fråga inte förstår, för att den saknar kunskap eller är obenägen att ta till sig kunskap.

Jättebra att vara resonerande för det ger motparten en möjlighet att få veta varför man tagit ställning för en viss fråga.

Att bara säga jag är för eller emot något utan motivering eller resonemang ger ingenting egentligen.

Man läser öppenhjärtligt på om argumenten på vardera sida om debatten. Då inser man att det finns fördelar och nackdelar med allt samt argument för allt. Det är därför fullt förståeligt att olika människor kommer till så vitt skilda slutsatser då de fokuserar på olika fakta och faktorer.

Det här var ju en intressant och resonerande liten fin tråd. Till trådstartaren, vad sägs om "tomma tunnor skramlar mest" som rättesnöre i fikarummet?

Håller med om att detta är en fin och resonerande trådstart. Medvetenhet är första steget. Vi har alla olika personligheter och skillnader i temperament, språkliga färdigheter osv, men visst kan man träna på sin retoriska kompetens på olika sätt. Det är i sig inget fel i att ha starka åsikter eller att vädra dem, men det är ganska sällan mer än att det mer liknar det jag brukar kalla arga bloggen. Om två personer med starka åsikter och samtidigt liten vilja/förmåga att nyansera, lyssna, fråga och reflektera, så blir det mer som att två ilskna bloggposter ställs mot varandra - ingen får ut något av det egentligen.

Hur tränar man då, kan man ju fråga sig? Det finns såklart tusentals böcker på ämnet, men jag kan dela med mig av några saker jag tycker har hjälpt mig.

Litteratur om retorik
Torr facklitteratur om konsten att tala och att analysera samtal har varit mig till hjälp för att (oftast - även solen har fläckar...) hålla ett samtal på konstruktiv nivå. Att kunna identifiera när ämnet glider eller att kunna förstå vilka taktiker ens meddebattör (medvetet eller omedvetet) använder är ovärderligt. Boktips: Konsten att tala: handbok i praktisk retorik av Lennart Hellspong

Grundförståelse för mänsklig psykologi
När jag förstår lite om hur människan i allmänhet fungerar så blir det lättare för mig att inte gå upp i affekt över sånt jag tycker är idiotiskt. Det finns ämnen som lätt gör mig upprörd, en del som får mig att tända på en millisekund. Det är helt okej. Vill jag däremot åstadkomma något med mina idéer, tankar och åsikter, ja då gäller det att jag håller mig i skinnet. Det är inget jag fått gratis utan har tränat på i decennier. Boktips: Influence: The Psychology of Persuasion av Robert Cialdini.

Självbehärskning och reflektion
Ofta när ämnen där jag har starka åsikter dryftas, så vill jag direkt smälla till med något dräpande. Jag har dock märkt att det blir ett bättre samtal om jag hejdar mig lite. Det är lättare i skrift än i "stridens hetta" i köttvärlden, tycker jag. Till exempel gör jag ofta så att jag skriver det jag vill säga i affekt, men jag trycker inte på skicka-knappen. Istället läser jag igenom det jag skrivit ett par gånger. Tid för reflektion gör oftast att jag lugnar mig lite. Jag är hetlevrad och impulsiv och det är nödvändigt att jag faktiskt tvingar mig att stanna upp och tänka efter, även om jag debatterar med någon jag tycker är ett befängt avskräde. Ibland viker jag helt från "striden", där jag bedömer den vara helt fruktlös och endast dränerar mig på energi.

Nu blev det mat här, men om nåt av det jag hunnit med att tipsa om känns rimligt så fråga gärna vidare.

Haha, dom kommer nog också börja känna mycket när det inte finns någon välfärd kvar!

Kan du ge ett eller några exempel på skillnad mellan sakligt stöd och intuitiv åsikt?

Folk med väldigt starka åsikter brukar oftast vara känslomänniskor och har svårt att resonera. De ser oftast världen svart eller vit.

Du kan i stort sätt välja vilken politisk fråga som helst så kan jag ge exempel på ståndpunkter som inte har stöd i sakliga argument; global uppvärmning, invandring, genmodifierade grödor, cementproduktion, fastighetsskatt, the list goes on. En intuitiv åsikt i någon av dessa frågor kommer av att frågan i sig är för komplex för de flesta att ta sig an, därför formar man en åsikt utifrån redan existerande åsikter som man själv associerar till frågan.
Om en person t.ex. tycker om att vistas i skog och mark, tycker djur är gulliga och röstar på Miljöpartiet så är det stor chans att den personen kommer se den globala uppvärmningen som ett stort hot mot jorden och i förlängningen mänskligheten. Den åsikten kommer inte av en saklig analys av innebörden av en global uppvärmning utan av en intuitiv uppfattning att natur bäst när den är opåverkad och därför är all påverkan dålig. Omvänt kommer också människor som bygger sin självbild på att inte vara som den här personen intuitivt inta en motsatt åsikt; att det inte spelar någon roll alls eller att det inte ens finns någon global uppvärmning. Ingen av dem kan egentligen härleda någon av sina åsikter direkt till en prognos ur en klimatmodell utan bygger sina åsikter kring redan befintliga men helt oväsentliga åsikter. Den svenska naturen kommer inte gå under av en högre medeltemperatur men medeltemperaturen kommer gå upp vare sig du tycker om miljöpartister eller inte.
Jag har ett hus i Stockholm. Jag bor inte där så jag har ett automatiskt bevattningssystem för att hålla trädgården vid liv. När jag var där häromdagen möttes jag av en svårligen behärskad granne som påpekade att han tyckte det var förfärligt att jag vattnade trädgården nu när det var sån vattenbrist. Vattenbrist sa jag, det har jag inte hört någonting om? Hört någonting om sa han, det förstår du väl så torrt som det är. Jag tittade ut över Mälaren, såg att den låg kvar och förklarade att så länge Stockholm ström rinner från Mälaren till Östersjön så tror jag inte att det är någon fara (Mälaren är Stockholms vattentäkt). Gubben blev provocerad och kontrade med anekdoten om förra sommarens vattenbrist som inföll under torrperioden när alla skulle vattna. Jag förklarade att det förvisso va sant men att vattenbristen inte hade någonting med bristen på vatten att göra utan att reningsverken under pandemin hade svårt att få tag på kemikalier till vattenrening. Teknisk sett var det en kemikaliebrist och inte en vattenbrist. Han hade en intuitiv åsikt om någonting men kunde bemötas med sakliga argument. Hans åsikt i en sakfråga grundade sig på samband som han tyckte sig ha sett, falska korrelationer, och okunskap om sakens natur. Den åsikten bemöttes med sakliga argument och diskussionen avslutades. Han blev inte omedelbart nöjd och behövde säkert smälta det här ett tag. Förmodligen lite förnärmad och säkert bitter över att han tack vare sin okunskap just tagit livet av halva sin trädgård. Men jag skulle bli förvånad om han inte stod där ikväll med vattenslangen.
Så grunden är att hela tiden ifrågasätta din egen åsikt. Vet jag hur det här fungerar eller har jag bildat mig en åsikt utifrån redan existerande, är de argumenten applicerbara på den aktuella frågeställningen? Kan jag någonting om det här? Hur vet jag det jag tror mig veta?

Jag är också van med sånt, att jag ger mig in i ämnen och blossar upp men känner inte att någon pallar vara på samma nivå som mig och ge sig in i det lika entusiastiskt.
Folk pallar väl inte slösa sin energi och bli arg på vissa saker efter en viss ålder. Jag tror nog att man fokuserar mer på det man har och nöjer sig med bekvämligheten för att må så bra som möjligt i längden, många undviker helst ämnen som skapar negativa känslor.

Har man nån brinnande passion för att tex diskutera politik och världens händelser osv då är det helt förståeligt att man lätt kan blossa upp vid sådana diskussioner. Sen kanske du allmänt har hett temperament och tar saker mer personligt? Och det i samband med att du känner så starkt för politik gör det ännu mer förståeligt att du agerar som du gör.