Likgiltig efter förälders dödsfall, hur går man vidare?

Jag är visserligen 50+ men att min mammas bortgång i mitten av juni skulle ta mig så hårt kunde jag aldrig tro. Har varit snudd på apatisk den senaste månaden. Ingenting har känts meningsfullt. Min syster har fått sköta allt praktiskt. Trodde aldrig att min mammas bortgång skulle ta mig på det här viset. Så många minnen. Återföreningen efter att jag varit borta på fosterhem under delar av min uppväxt och sånt. Fick nästan 20 år ändå efter återföreningen. Det värsta har varit att se henne tyna bort, både fysiskt men också allt mer mentalt, tappa all livsgnista. Och det har inte jag själv heller haft sedan bortgången. Min pappa har jag aldrig haft någon relation till och han gick bort på 80-talet redan. Mamma var den enda som jag hade kvar. Nu har jag det så väl förspänt ekonomiskt att jag inte behöver jobba längre, för jag vet inte hur jag skulle ha kunnat jobba. Att skriva det här är jobbigt och jag kände att jag behöver skriva av mig någonstans. Inte ens den nya bil jag köpt har jag kunnat njuta av. Bara likgiltig inför allt. Känner noll glädje. Noll. Verkligen noll. Min syster skäller på mig och av henne får jag inget stöd. Jag kunde heller inte känna någon glädje att gå på Friends Arena och se mitt favoritlag AIK spela trots att det brukar vara de absolut bästa stunderna i livet och att man äntligen fick gå efter all väntan. Inte ens det kände jag glädje över. Och inte heller fotbolls-EM var något jag följde. Jag som annars brukar följa mästerskap så intensivt och inte missa en sekund. Såg Sveriges matcher men inte mer och levde mig inte in i matcherna på det sätt jag brukar göra. Nu spelades de bara framför ögonen på mig och sen var det inget mer med det. Kände ingen glädje eller besvikelse över resultaten. Känner sån likgiltighet inför allt. Inte ens att vara här och läsa och tjata med folk ger speciellt mycket längre. Lägger ned allt. Vill sälja bilen, våningen, säga upp kontakten med syrran, bara ge upp. Hur fasen tar man sig ur något sånt här. Har tänkt boka tid hos en psykolog men inte ens det känner jag för eller orkar ta tag i. Vad ska man med pengar, flott lägenhet och bil till egentligen? Livet blir ändå aldrig som det var. Over and out.

Du är ledsen efter din mors bortgång vilket är naturligt och det tar tid. Båda mina föräldrar är borta nu. Min far dog vid 6 års åldern och min mor dog vid när jag var 25 av bröstcancer.

När min far gick bort minns jag inget ifrån. Men när mor gick bort tog det mig hårt. Men jag kom tillbaka, genom att hålla kvar mina rutiner och skriva av mig samt vara mycket i naturen.

Du funderar på att "säga upp kontakten" med din enda levande släkting din syster? Du är en idiot.

Meningen i ditt liv är att kolla på när AIK spelar fotboll? Du borde ha kommit längre i tillvaron.

Det är bland annat därför människor borde skaffa sig man, fru, barn och familj och inte tro att nya prylar och pengar ska ge dem mening och glädje i livet.

Ära din mor, det gör du rätt i. Men sen måste du gå vidare. Nu är det DU som gäller.

Det här är visserligen lättare sagt än gjort men för mig som kristen försöker jag tänka som så, att vara tacksam för alla de dagar jag har fått dela med nära och kära som sedermera kallats hem till Gud.

Att tiden på denna jord är blott ett ögonblick, därför försöker jag fokusera på det jag har och vara tacksam för det jag har haft.

Din mamma verkar ha varit en väldigt fin människa, det märks inte minst av din saknad. Jag är helt övertygad om att du hedrar hennes minne bäst genom att minnas era fina stunder och relation samt ta väl hand om dig och ditt liv här och nu.