Tråd om varför många tror att suicid är den bästa utvägen

Detta är moraliska värderingar angående suicid. Din åsikt att suicid skulle vara egoistiskt är 100% tillåtet att tala om

Du talar om hur du resonerar. Vill förtydliga för alla att detta inlägg är precis vad Riktlinjer försöker uppmuntra. Det är högst relevant att förklara moraliska dilemman man tänker. Även motsatt åsikt är okej att säga här i tråden. Exempelvis ifall man tänkt att det bästa vore suicid så närstående slipper en.

Mod träffade en nerv. Det rörde mig att syftet med denna tråd tas på allvar!! Rinner lite tårar nu för jag har själv brottats med mina blandade känslor och tagit som steg i förberedande syfte. Detaljer om detta tar jag inte upp här, också riktlinjer kag följer. Betyder inte att jag är av åsikten att suicid vore eller inte vore egoistisk i vissa fall, tex mitt eget.

Tack för ditt inlägg!!!

OT raderat.
Vill man prata av sig om sitt mående så får man gärna göra det här: (FB) Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)
//mod

Jag hade avsikt att hålla liv i denna tråd, men pga vissa incidenter där jag misskött mig har jag valt att inte skriva förrän 1 november.
Kommer läsa vad som skrivs och. Min förhoppning är att denna tråd fortsätter vara aktiv.

Ifall någon tror att din story är onödig, överväg följande:
- Suicid prevention och öppen diskussion utan föregående syfte kan pågå samtidigt
- Närstående till suicid kommer söka svar. Din berättelse är alltid värdefull
- Det finns en chans att den insikt du har inte kommer vara densamma i framtiden, även om det känns så
- ifall denna tråd är aktiv kommer andra forum där suicid hetsas potentiellt förlora medlemmar pga ett bättre alternativ.
- Subjektiva diskussioner som denna behöver sunda ramar så icke-fördömande diskussion upprätthålls utan att uppmuntra till suicid eller avleda från att söka vård. Aktiv mod krävs och bör inte tas förgivet när det dessutom är gratis
- Ifall någon håller med, ta gärna en minut och skriv. Din berättelse är ovärdeliga, snöflingor blir ett berg

Ha en fin sommar allihop! ☀

Mådde ovanligt bra i gymnasiet för då bodde jag inte hos min familj. När jag bodde hos dem blev jag knappt godkänd i ämnena.

Nu när man blivit äldre och inser att ens familj inte är de människor man trodde att de var så är allting väldigt svårt.
Det är bara min familj som tyckt att jag har autism. Det har skadat mig jättemycket när de fick mig till att tro att jag inte är som andra. Många gånger ville jag umgås med folk men lät bli för att min diagnos fick mig till att tro att ingen endå kommer att tycka om mig och att det vore fräckt att störa andra människor när man har autism.

Hade jag inte trott på dem så hade jag inte tänkt på självmord heller.

För mej handlade självmordsförsöket om att jag helt enkelt inte orkade mer. Jag levde i en situation där jag som barn misshandlades av flertalet vuxna, svalt, inte sov mer än 2-3 timmar per dygn och var tvingad till arbete med hem och barn resterande tid. (För att undvika onödiga fördomar: svenskfödd icke-religiös familj). Jag räknade minuterna på dagarna för att stå ut, grät så fort jag vaknade och hade långa stunder under varje dag som jag inte kunde minnas + blåmärken jag inte visste hur jag fått.

Så jag försökte dö. Jag ville egentligen inte dö, jag orkade bara inte leva längre. Försökta hålla ut, men fick till sist känslan av att hur många minuter som än passerade så skulle inget förbättras och jag skulle alltid leva som jag gjorde då. Grannen stoppade försöket när hon såg mej i fönstret på högsta våningen. Jag hade stannat upp innan hoppet eftersom allt jobbigt var över och jag var så galet lättad. Stod och grät. När jag inte dog ökade min längtan efter att dö, jag stängde liksom av och minns inte så mycket.

Med det sagt: hade jag vetat då att det i framtiden fanns så mycket som väntade (barn, jobb, vänner m.m) så hade jag nog kanske kunnat kämpa vidare lite till. Den där känslan av att situationen jag befann mej i var evig stämde inte och med den kunskapen har jag i vuxen ålder kunnat ta mej igenom riktigt tunga perioder.

Jag har nog haft självmordstankar sen tonåren när jag fick depression. För mig har det nog varit mer ett sätt att trösta mig själv än ett seriöst övervägande. Har dock alltid var inriktad på att begå självmord i framtiden, men vill inte göra det så länge mitt liv är patetiskt. Jag vill ha en rikt liv med många vänner, tjej och hela den baletten innan jag kastar in handduken.

Jag har ju diskuterat liknande resonemang i andra trådar att det enda som nuförtiden ger mig motivation att jobba och studera är tanken på att hämnas på/skada samhället. Samma sak gäller livslusten generellt. Anledning att jag borstar tändarna, går på dejt och fortfarande är trevlig mot folk är för att jag vet att jag ändå kommer dö (observera att jag inte har planer på detta, utan är ett resonemang jag haft med mig själv sen tonåren).

Antagligen kommer jag aldrig begå självmord, men planer kring det ger mig sjukt nog motivation att gå upp ur sängen på morgonen.

Om det är andra med någon form av maktställning som gjort dig illa, så är det aldrig rätt väg med självmord.
Om man däremot är någon med någon form av maktställning som baserat på gissningar och rationaliseringar gjort andra eller annan väldigt illa, då är det ofta befogat med suicid, och den maktställning som personen haft, går lätt att hitta andra lämpliga för.

Det är synd om suicid blir ett tabu som ingen bör välja som utväg. I annat fall godkänner vi på förhand att vissa mänskor har tillåtelse att förstöra hur mycket som helst och sedan komma undan med små ursäkter.

Hej. Min paus blev till 1 september istället, tjuvstartar med 115 minuters marginal.

Min sommar haft varit väldigt nära att kosta mig livet. Jag har tagit Elvanse och fick biverkningar som gjorde mig smått personlighetsförändrad, var smekmånad i början och ironiskt nog anledningen att jag lever nu. Jag fick Elvanse efter många år av lidande och tjatande där jag tillslut sa halv högt åt läkaren, snälla nån. Jag är 34 år gammal. Förstår du hur många av mina år jag slutsats från läkare? Jag skiter fullständigt i er policy om att vara restriktiv. Detta handlar om mitt liv. Och jag har inget att förlora så ge mig Elvanse så kanske det blir en solskenshistoria, finns verkligen inget att förlora mer än er policy. Men jag kommer ta mitt liv annars och ni får väl såna hot jämt men så är det.

Sen när jag hade planerat att automatiskt överföra allt jag har till en vän skrivit brev och fixat min metod som är vattentät och helt riskfri, lyckas alltså alltid. Och dessutom smärtfritt utan rädsla för tex olagliga substanser, som jag sjukt bog gjorde mig av med. Ångrar det så mycket. Men när jag skrivit brevet och skulle göra det så fixade jag banktransaktion och sålde allt jag har aktierna, utan att bry mig om spread. Och allt var klart.

Det var då jag fick telefonsamtal från nya läkaren som var schysst och som gav mig vuxen diagnos autism. Men är "normal" Tror folk.

I samtalet sa hon att hon skulle fixa Elvanse och det var inte ens till henne jag sagt att det blir suicid annars.

Så av tacksamhet till henne valde jag Att ge Elvanse en chans. Men tillslut ficl jag en horrible ångest, kram i käken, nacken och migrän. Alla muskler i min kropp spändes och jag visste inte vad som höll på att hända med mig.

Nu slutade jag för ett tag sen igen för det var ohanterligt. Men jag tror att det kommer bli snart ändå att impulser kommer tillbaka och att det äntligen blir överstökat.

Jag har inte gjort något varken denna eller förra sommaren. Jag har inget jobb, jag är alltid ensam, på högtider och jämt. Jag såg min olyckliga förälskelse idag när jag tvingat mig att gå på utflykt för första gånger i sommar. Gick 1 km. Har legat på soffan hela sommaren.

Såg henne och jag vet att hon egentligen var intresserad men avböjde när jag la in en stöt för två år sen. Det var verkligen droppen, fyfan vad jag önskar att ingen behöver uppleva detta. Att se sitt liv passera i revy.

Skönt att kunna skriva här.

Guldgrodan lever du? Hoppas att du valde att kämpa vidare.

Livet är smärta. Buddhismen lär att allt är lidande.