Svenska hjärtan - svensk teveserie 1987-1998

Det är en scen i serien där en mamma stickat tröjor åt hela familjen och hade det varit idag hade man ju trott det var ett skämt. Minns även att när jag var liten hade vi ungar alltid lappar på knäna på våra byxor då vi ramlat och haft sönder byxorna på knäna. Jag har inte sett en unge med lappade byxor på två årtionden nu.
28:30 in här får familjen sina nya fina tröjor: https://www.svtplay.se/video/2602246...708&id=8PLpQz8

Tröjorna är ju fina.

Jag ser inget fel med att sitta och sticka.

Samma avsnitt som den legendariska gräsklipparscenen.

Ulf Qvarsebo söp ju ihjäl sig så jag undrar om han inte var full på riktigt.

Börje Larsson(Stig Torstensson) påminner om Mandelmann tycker jag

Jag minns serien som beviset på att "kulturvänstern" (i form av Carin Mannheimer) egentligen inte drevs av något samhällsengagemang eller några ideologiska motiv utan bara av personliga intressen, främst njutningslystnad. I Lära för livet måste det fortfarande maskeras med ett låtsat intresse för skola och utbildning – där den anti-auktoritära, "progressiva" reformpedagogiken (Paulo Freire m fl) förstås hyllades som förebildlig – men det som drev serien var egentligen relationerna mellan eleverna och i deras krisande familjer, samt den romantiska och sexuella förbindelsen mellan en något äldre kvinna (Kristina Adolphsons rollfigur Katarina) och en ung något valpig man (Per Waldwik som vikarien Jan).

I Svenska hjärtan fanns inte längre något samhällsengagemang i form av "ideal" utan berättelsen syftade bara till att hylla frigörelsen och njutningen. Det var ett slags svensk såpaversion av Scener ur ett äktenskap och dess angrepp på familjeinstitutionen och äktenskapet som förbund, där de elitistiska "konstnärsidealen" att bryta sig loss och förverkliga sig själv såldes in på bred front som ett allmänmänskligt livsmål. Det handlade så att säga inte om problem i äktenskap och hur dessa skulle lösas utan om att själva äktenskapet var ett problem.

I Saltön, slutligen, har den egoistiska njutningslystnaden slagit igenom på ett sätt som väl verkligheten fortfarande har svårt att leva upp till – i stort sett alla figurer är totalt amoraliska och byter partners som om de fortfarande befann sig på en skolgård i mellanstadiet. Vilket väl ofta nog är en ganska träffande bild av kulturvänstern.

Hette han inte Torsten? Helt klapp på nyår

Nej nej, det är på modet igen att sticka dessutom!
Ulf tycker jag spelar bra i serien! Karaktären är ju dum mot sin fru men, han själv är otrogen i 4 år men det 'är inte samma sak' som när hans fru är det.

Jag har bara sett säsong 1 ännu så har mycket att se fram mot!

Och hans rollfigur är väl tandläkare, vill jag minnas, ett status- och höglöneyrke då, där det nog var vanligare med hemmafru. Sedan ska man ju inte underskatta dramatikens påverkan på fiktionens verklighet - det vill säga att det fyllde en funktion i serien att ha en hemmafru i något av husen.

Du kan inte vara speciellt gammal om du tror att att mannen var ensamförsörjare 1987. Kvinnor kom ut på arbetsmarknaden redan på 60-talet och en del t.o.m. tidigare. Jag vet, är född på 40-talet.

Kul tråd. Som pensionär anser jag att pandemin inte är över och tillbringar mycket tid framför TV:n. Har just avslutat Varuhuset och Ts tips om Svenska Hjärtan blir nog nästa serier. Underbart att se dessa såpor där det inte är musik och oljud i bakgrunden hela tiden utan man hör talet perfekt.

Det var ändå olika från hushåll till hushåll.

Men 1987 var det nog mest par i övre medelåldern som levde som de gjorde när de gifte över 20 år tidigare.

Jag gifte mig 1968 med en tjej som var heltidsarbetande. Fanns nog väldigt få på den tiden som ville bli hemmafruar.

Ja just du.

De flesta som är födda åtminstone på sextiotalet är uppvuxna med mödrar som var hemmafruar.