Jag är en värdelös mor

Nästa gång du känner att du är på väg att bli arg på honom får du hejda dig i tid, ta ett djupt andetag och bli lite lugnare helt enkelt. Träna upp dig att göra så varje gång. Ibland behöver man dock höja rösten lite. De kan ta det.

Jag sitter aldrig med mobilen när ungen är vaken. Bara för att ta bilder. Vi umgås hela tiden, leker, hittar på saker etc. Idag var vi på 4 olika aktiviteter och hade det roligt, men plötsligt så klickar han och ska hitta på fanskap.

Som vid kvällsmat: vi satt och åt, plötsligt rusar han ut och ska slå valpen? Alltså, varför? Vid ett senare tillfälle, när vi var ute med valpen och hade det roligt, så skulle han plötsligt sparka den.

du är en bra mamma, du vill det ska gå bra och du bryr dig om han! Hejja!

Det är för du känner dig maktlös du blir frustrerad tror jag, det är så jag kände men hitta andra vägar o kommunicera med han,

liksom va e viktigast att du får igenom din vilja eller att du förstår vad han vill och sedan får han att vilja göra rätt?

vad hade du gjort i hans situation, tänk lite sånt.

och det är inte så noga, är han frisk och så, så kommer det gå bra

Självklart behöver du/ni säga till honom. Är sonen avundsjuk på valpen ?

Bästa rådet du kan få

Ungen gör som du gör inte som du säger ska göra

Ja, jag tror absolut att din barndom och din mamma påverkar dig nu. Jag kan höra mig själv och mina syskon låta exakt som våra föräldrar ibland, det bara kommer automatiskt trots att vi inte tycker om det beteendet. Mina föräldrar var extremt kritiska och hade för höga krav, och jag är tyvärr likadan mot min dotter ibland.
Och ja, ibland tänker nog alla föräldrar att deras ungar är dumma i huvudet. Steget därifrån till att säga det till barnet är inte långt. Man undrar för sig själv hur det är möjligt att barnet gör samma dumma sak för miljonte gången...är det något fel på ungen?

Jag tycker att du är en bra förälder eftersom du själv reflekterar över vad du gör och vill förändra det.
Jag tycker även att du är en bra förälder för att du älskar ditt barn och ni har fina dagar tillsammans. Att du förklarade för ditt barn och pussade honom och sa förlåt är också bra föräldraskap. Så var inte så hård mot dig själv, jag tror att ditt barn älskar dig trots dina brister. Även föräldrar är människor.

Du behöver nog prata med andra föräldrar och hitta bra strategier för hur du ska göra i olika situationer för att inte hamna i skrikandet och de elaka orden. Om du tänker igenom det hela innan det händer så är du förberedd. Kanske tryter tålamodet vid vissa tidpunkter på dagen? Kanske är barnet extra jobbigt vid vissa tidpunkter - som innan lunch när blodsockret är lågt eller på kvällen när han är övertrött etc. Eller är det för att få din uppmärksamhet när du är upptagen med annat?
Tänk igenom det hela och fundera på om det finns något du kan ändra på rent praktiskt för att förebygga krånglet. Och vad ska du göra när det händer? Tvinga dig att tala lugnt? Avleda barnet genom att visa på något annat han kan göra eller som ni kan göra ihop? Du kommer att klara det här

notera att ingen som svarat i tråden själva har barn eller är mor.
ändå vet dom allt och vet bäst.
tänka sig!

Du får söka hjälp för dina problem. Man kallar inte sin son för såna saker över en liten skitgrej som barn brukar göra.

Barn kräver tålamod, hjälper inte alltid att höja rösten. Man måste ta till andra knep.

Du kanske gar nån bokstavskombination du inte fått nån behandling för?

Vem har sagt något om att inte ändra sig? Kan man inte göra båda?

Ignorera olydighet och beröm bra beteende!

Det är inte konstigt om du tappar humöret, barn kan vara fruktansvärda ibland.
Och då menar jag inte nödvändigtvis fruktansvärda som i onda eller elaka, men outhärdliga. Ungefär som sand i ögonen när man kör 110 i vinterväglag.

Sen behöver du förstås inte kalla barnet för idiot rakt upp och ner.
Det finns mycket mer intrikata saker man kan säga som barnet inte förstår att det är precis lika elakt, men som ger dig utlopp för dina aggressioner. Typ "Ja det är ju lätt att säga så när man inte förstår bättre".

Jag börjar fundera på om min styvmor som jag tyckte var så strikt egentligen hade en fantastisk uppfostringsmetod.
Hon hotade stup i kvarten med att ge bort leksaker till andra barn om de inte var uppstädade och att ge bort min syster till soc om hon inte skötte sig, men kallade henne aldrig för elaka saker.

I dagsläget är hon en toppresterande gymnasieungdom med A i allt (fast B i idrott) och är både klok, välskött och ödmjuk med mycket anständig klädsel.
Alltså verkligen en exempeldotter på alla sätt enligt min vetskap.

Kort sagt så är du bevis för att inte alla klarar av att ha barn, jag ser samma tendenser i området där jag bor, barn som inte lyssnar är mitt tycke skitungar.

Sluta gapa på ungen och hota med ditt och datt, genomför saker istället så det verkligen får konsekvenser och behåll lugnet