Skillnaden mellan att vara ärlig och att vara utlämnande

Jag tycker absolut man kan berätta om sig själv. Håller med om att det påklistrade PK-sättet där varje minsta "fel" kan avbryta en "vänskap" är fel. Folk kan vara väl ytliga.

Samtidigt måste man inse att en ny person (kollega, bekant, vän, partner) inte vet något om dig. Det finns positiva saker och negativa saker att vara ärlig om. Att bara dra upp det negativa kan ge en sida som blir fel den också. Du kan ju idag vara en väldigt positiva och stabil människa även om du haft många motgångar tidigare.

Man kan prata om härliga somrar på landet, ens första kärlek, att man vann någon simtävling som liten, att man fick skolans bästa betyg i bild eller att man är bra på att mecka med bilar. Att bara prata om pappan som svek dig, blivit mobbad, har problem med gluten, vägrar dricka alkohol efter hemsk "fest" eller att man spenderat halva livet på sjukhus kan ge en väl negativ och felaktig bild av dig.

Livet är ju både bra och dåligt. Positivt och negativt.

Man behöver inte dölja något, men bästa är att välja rätt tillfälle att berätta saker. Inte bara köra falskspelet med allt positivt eller dra in växeln på allt det hemska. Är det en vän eller bekant som hänger med ett tag finns tid för båda!

TS har helt rätt. Jag kan nog vara för utlämnade ibland, men försöker hålla tillbaka. Frågar man mig får man dock alltid ett ärligt svar - det är ju skillnad på att hålla igen lite med störtfloden av fel och brister och att försöka dölja dem.

Fast vem bryr sig vad andra tycker och anser? Vem vill leva ett liv för att upprätthålla sin falska fasad och bekräfta andras falska fasader?
Har svårt att se hur det finns en koppling mellan en falsk fasad och personlig integritet.
Brutal ärlighet är att det man säger är sant, inte att säga allt man tänker.

Bra fråga.

Man ska nog vara öppen och ärlig men inte för öppen och absolut inte för utlämnande.
Det togs upp i en svensk film en gång "om man inte har några hemligheter tappar man intresset för varann". Jag tror det stämmer.

Folk som fläker ut privatlivet, dåliga barndomsminnen och annat oavbrutet kan skrämma bort folk. Likadant är det med ärlighet. Folk vill inte ha sanningar kastade i ansiktet i ett kör. Ibland behövs det en vit lögn för att klara husfriden eller vänskapen.

Personligen är jag urusel på att ljuga. Det är väl något autistiskt drag jag har.

Som med allt annat handlar det om en balansgång. Samt vad man vill få ut av sina relationer. Är man nöjd med ytliga relationer så finns det ju ingen anledning att vara "utlämnande." Vill man ha djupare relationer så krävs det ju dock att man öppnar upp sig själv mer. Sen finns det självklart bättre och sämre tillfällen för detta. Man måste ju känna av om det är rätt tillfälle och att personen man öppnar upp sig för är mottaglig för detta m.m. Vad som är normalt att prata öppet om ändras ju dessutom konstant. För att saker ska bli mer socialt acceptabla att prata om så krävs det ju att någon vågar bryta mot detta tabu. Men visst den säkra vägen är ju att bara prata om säkra saker som inte är utlämnande. Men då förblir ens relationer ganska ytliga.