Den bästa av möjliga Världar

Sedan människan lärt sig språk så har de antagligen spekulerat även om den bästa av möjliga Världar. Religioner kommer med löften om dessa Världar som inte existerar: det kan handla om en hedonistisk paradis för modiga män i islam, det kan handla om en harmonisk ställe utan våld med barn som leker med lejon enligt Jehovas vittnen, eller den mystiska nirvanan där medvetandet är fri från begär i intet.
Platos filosofiska himmelrike är hyperouranos, där enbart perfekta formerna existerar, och det är en abstrakt idevärld skapad åt enbart filosofer. Min favorit kanske är argentinske författaren Jorge Luis Borges koncept av himmelriket som en bibliotek, en slags voyeur-himmelrike där man kan njuta av fiktiva mästerverk i lugn och ro.

Vi har sedan alla omöjliga koncept för utopier givetvis, varesig vi har att göra med filosofstyrda Platos republik eller socialistiska utopier där alla är egalitära och vetenskap är religion som ska lösa alla människans problem. I Zamyatins "Vi" så har kommunistiska utopin skapts på Jorden istället för att misslyckas som i verkligheten, och människor är klädda lika och lever som en slags kollektivt medvetande, och alla irrationella instinkter har suddats ut, irrationella begrepp som skönhet behövs inte längre och rationella principer styr människors vardag. Det är givetvis så att utopins främsta ariktekt måste förföras till en värld av magi, irrationella begär och skönhet, annars så skulle berättelsen vara fullständigt smaklös. Jag kom att tänka på att inget argument fungerar så väl mot kommunism som att socialistiska utopin är SMAKLÖS och intetsägande, ens ifall den är möjlig, och detta är precis vad Zamyatin lyckas beskriva.

Finns såklart teknologiska utopier också, där människor kan leva i frid medan robotar gör allt åt oss, och vi kan alla nå fantastisk intellektuell kapacitet genom cyber-implantat i hjärnan och alla sjukdomar och ålderdom kan botas genom nanobots som lagar trasiga celler. Folk kanske kan leva i simulationer genom elektriska trådar som skickar signaller till deras hjärna, där de kan göra precis vad de vill i en sådan superteknologisk framtid. Några kanske är superhjältar som vinner mot alla i allt för att de är programmerade att lyckas med sådant i den simulerade Världen, andra kanske lever i just enorma harems och har massa njutning. Alltså några växlar till i dagens gamerkultur med spel och porr, där alla kan låtsas om att leva i en annan värld där de är speciella.Skulle folk då må dåligt över att leva i Världar där de kan få vad som helst utan att känna att de förtjänar det?

Problemet är väl att inom fiktion så känns alla koncept av himmelriket otroligt tråkiga, vi inväntar konflikten som ska tända till Världen med liv, annars så känns det som om någon gnista saknas. Det finns en anledning varför vi är offantligt mer intresserade i Dantes inferno än hans himmelska resa till att träffa sin Beatrice. När vi läser om Eden så känns det intetsägande innan ormen dyker upp, vi är programmerade i termer av konflikt och finna mening i dessa konflikter, annars så känns Världen overklig.

I Huxleys Du Sköna nya Värld så är alla ständigt lyckliga med hjälp av SOMA-piller, yttliga orgier och hypnos som säkerställer att alla är nöjda med sin lott i livet. Ingen föder barn, ingen åldras (de väljer fritt att dö innan de börjar åldras) och inga formar så pass starka band med andra människor att de kan känna sorg över deras bortgång. Att vara lycklig är medborgerliga skyldigheten nr1. Vi betraktar denna vision av ständig lycka som yttlig och intetsägande, trots att många filosofer har gjort lycka till livets mening (speciellt utilitarister) och lidandet är vad som måste botas så långt det går.

I denna delforum har några uttryckt önskemål om en "bästa av världar" där alla ständigt har orgasmer, inget lidande existerar, ingen strävan, ingen olikhet, och alla lever för evigt. Men redan när man var barn så blev man snabbt uttråkad av att vara hemma och äta godis och titta på vad man vill på TV då man låtsades vara sjuk, man ville 3e dagen återvända till att delta i lekar med kompisar i skolan som ofta involverade smärta, konflikter och även möjlig förnedring på ett eller annat sätt. Man kanske kan argumentera för att detta är en del av vår biologiska programmering, men det är även våra njutningar, och annat som inrymmer i "den bästa av världar". Kan medvetandet ens programmeras på sådant sätt att den inte känner leda inför eviga repetitioner av något alls? Njutningen av att ta heroin för första gången kommer aldrig heroinisten att återfå efter 100e sprutan. Vi måste ständigt utvecklas och röra på oss för att inte känna av denna inertia.

En paradox som man måste nämna är att moderna samhället tillåter dess medborgare att allt mer undvika smärta, men ändå ökar depressionen över hela Väst. Snart är det tal om medborgarlön, men få psykologer tror att det kommer vara bra för vår psykiska hälsa, en människa vet när livet känns värdelöst.

Så kan man formulera en "bästa av Världar" ens som inte känns urbotligt tråkigt i det långa loppet? Oändligheten skulle väl få vem som helst att längta tillbaka till en Värld av strävan, lidande, variation, och där varje man måste förtjäna sin lycka.

Även muslimske krigaren som njuter av sitt harem måste väl någon gång tröttna på alla oskulder och börja drömma om brödraskapet han kände när han krigade?

Även Buddha måste någon gång vakna upp från sitt harmoniska nirvana och börja drömma om samsara återigen, eller?

En perfekt värld är inte en perfekt värld. Det är ingen rolig upplevelse att vara tillfredsställd. Det är tråkigt utan konflikt. Utan kaos. Om det inte finns kaos finns det ingen anledning att inreda med ordning. En perfekt värld är en värld med oändliga variationer och utmaningar. Annars finns det inget värdigt syfte att sträva efter i meningslösheten.

Jag tror att slutsteget av evolution är singularitet. Innehållandes allt och alla. Men även det skulle bli långtråkigt för alltet. Varför inte sträcka ut sig åt alla håll i evig expansion med oändliga variationer av spelplaner och spelpjäser. Om och om igen. När spelet tar slut finns det ingen anledning att inte börja om igen, om spelet är allt som finns och betyder något.

En perfekt värld är alltså en saboterad värld. Med andra ord är det perfekt precis som det är just nu.

Jag tycker nog det finns några detaljer som skulle kunna vara lite bättre...

Precis. Det är därför det är perfekt.

Det är en skitvärld av det skälet att levande varelser är biologiska överlevnadsmaskiner som inte är optimerade för lycka utan för strid, ungefär som en stor traktors starka motor misslyckas med att göra den till en sportbil.

Lidandet är priset du betalar för medvetandet. Något måste det husera i. Hellre en biologisk stridsmaskin på toppen av näringskedjan av valt scenario än en insekt.

Det tror vi nog alla, jag antar att jag skulle vara bekväm med ett Universum där smärttröskeln inte går över en vis nivå, ungefär den där nivån där det är outhärdligt för vem som helst att fortsätta leva.

Men det är väl på någon estetisk plan oemotståndligt att ha ett Universum där sann fara och skräck existerar, det gör den så mycket mer verklig. Historier vi läser har ju även ohygligheter som överstig allt som vi lär stötta på i riktiga livet, finns inget som är så fascinerande som sann terror som man finner i verklighetens hemliga abysmer.

Det är absolut likgiltigt. Absolut meningslös och plågsam strävan och sedan ändå bara död, som nullifierar allt.

Helt meningslöst är det väl inte. Om du är vid liv är meningen att du ska vara vid liv. Vad är meningen med att lyssna på en låt eller läsa en bok om det ändå tar slut. Meningen är upplevelsen. Om hela livet känns som en plågsam strävan är det kanske något fel på din hjärnkemistri. Det är trots allt det som reglerar välbefinnandet i stridsmaskinen. Ångesten är kostnaden för den högre funktionen tyvärr, även om det suger.

Jo, det är helt meningslöst. Bara överlevnadsinstinkten hindrar en från att ta livet av sig. Att man måste sysselsätta sig med något för att stimulera sig är just ett av bevisen för meningslösheten. En meningsfull värld skulle t.ex. vara en värld där hela universum hade ett enda medvetande samtidigt som det inte skulle kunna känna något slags lidande eller leda.

Haha, ja, usch, så hemskt att behöva sysselsätta sig med saker, i din perfekta värld står alla där som fånar och får sina heroindoser ständigt utan att bli uttråkade.

Det är givetvis bra att vi blir uttråkade, tvingar oss att vara mer kreativa med hur vi spendersr vår tid.

Bara en komplex varelse med djupt känsloliv jagar abstrakta koncept som mening. När du är död kommer det inte längre vara viktigt för dig då du kommer sakna sinnen som krävs för att känna en längtan efter mening så det är meningslöst att jaga objektiv mening som existerar utanför dina biologiska gränser till att börja med. Att beklaga sig över meningslösheten är meningslöst om det hindrar din upplevelse till att vara meningsfull i den begränsande bubbla du existerar i.

När du dör så kommer du inte längre ha ett medvetande så på rätt spår är du ändå. Ditt liv är mer meningsfullt för att det är begränsat och du har ett satt bäst före datum. Ett liv som aldrig tar slut är definitionen av meningslöst. Inte tvärtom.

Du är personen som vill sitta i en stol fullpumpad av lyckohormoner i konstant extatiskt tillstånd. Men du skulle inte veta vad det innebär om du inte upplever lidande i jämna intervaller. Det finns ingen glädje om det inte finns lidande att jämföra med. Du kan inte förstå och uppskatta det ena utan det andra. Att inte lida är lidande. Det skulle inte ta lång tid innan du rev av venkatetern med lyckohormoner i ren tristess.