Diagnos utan diagnos utredning?

Hej! Undrar om det är vanligt eller normalt att en läkare sätter en diagnos utan att jag gjort en utredning för den diagnosen jag fått?

Diagnosen är satt och grundad på inläggningar på psykiatrin. Alltså, hur jag bettet mig och hur jag varit på psyk avdelningar. Kan också intyga att jag är extremt rädd för att vara inlåst och är inte alls samma person inlagd som hemma.

Jag själv tycker att det är bisarrt att få en diagnos utan utredning, samt andra i min bekantskap jag frågat om detta har tyckt att det också varit underligt. Får inte byta läkare eller få en second opinion om diagnosen eller prata med någon annan läkare om mina frågor. De säger att jag ska få göra det, men det händer inget.

Ställ gärna frågor om ni behöver

Vilken diagnos gäller det?

Vissa diagnoser kan ställas snabbare än andra.

Neuropsykiatriska diagnoser tar ofta längre tid att utreda pga väntetider och att flera olika yrkesgrupper behöver vara med i proceduren.

Diagnosen läkaren har ställt är Schizoaffectiv Syndrome. Det känns som att det bör göras en utredning för att ställa en sån diagnos, men jag vet inte och jag är skeptisk till att jag faktiskt har diagnosen och därför vill jag göra en utredning på det. Dels för att motivera mig själv till att ta neuroleptika i många år som min läkare beskriver för mig att jag behöver göra.

Om jag söker på vad det är för diagnos på nätet så känner jag inte igen mig i de olika delarna som beskrivs om hur diagnosen utspelar sig.

Det stämmer som ovan skrev att vissa diagnoser är lättare och snabbare att diagnostisera.
Neuropsykiatriska tillstånd eller exempelvis personlighetssyndrom är något som man brukar utreda under en lite längre tid, med fördjupade intervjuer osv.
Psykoser och bipolära tillstånd är sådant som slutenvården kan diagnostisera utifrån de observationer som görs av patienten.
Det är då flera i personalen som bidrar med observationer och inte endast en person som godtyckligt anser något.
Jag skulle råda dig att lyssna på din läkare, visst kan man byta läkare, men att själv laborera med eller sätta ut exempelvis mediciner kan sluta illa.
Var rädd om dig och försök inse att dina vårdkontakter finns där för att hjälpa dig.

Det diagnosen betyder är att läkaren anser att du fyller kriterierna för schizofreni men dessutom har haft minst en period av behandlingskrävande mani eller depression. En förutsättning för diagnosen är att varaktigheten av psykossymtom är längre än varaktigheten av mani eller depression vilket innebär att psykos-symtomen finns även då du har ett normalt stämningsläge.

Är det psykos delen du inte känner igen dig i, eller humörsvängningarna?

Anledningen till att slutenvården sätter diagnoser baserat på bara en basutredning eller iakttagelser är för att de vill ge dig en bra behandling omgående. Du kan snacka med din läkare om att du skulle vilja göra en djupare utredning. Det som ingår i en sån utredning är samtal med dig och anhörig om hur problematiken sett ut genom hela ditt liv, och hur du va som barn, provtagning för att utesluta fysiska problem och neuropsykologiska tester för att utesluta sånna diagnoser. Hoppas det löser sig!

Jag känner en kille här där jag bor i orten som är några år äldre, 50 nånting. Han fick diagnosen schizofreni när han va runt 20års åldern och han fick göra olika undersökningar i en utredning för att fastställa/säkerställa diagnosen. Han har ätit neuroleptika och ångestdämpande sen dess han fick diagnosen och nu idag för en kortstund sedan blev han av med diagnosen och är nu frisk från schizofreni.

Om jag nu har diagnosen, är det helt över då? Måste jag äta neuroleptika resten tid utav livet för att undkomma sjukdomen och må väldigt dåligt som jag gör när jag provat neuroleptika eller fungerar det att hitta lösningar utöver mediciner? För att få ett fortsatt fungerande liv med sina diagnoser.



Båda delarna. Den jag är har jag varit hela livet och den jag blir på mediciner är någon jag inte känner igen. Mår väldigt dåligt och reagerar negativt på neuroleptika, det gör att jag misstänker att diagnosen är felsutten. Jag är snart 30 och fick diagnosen i april av läkaren då jag såg det på läkarintyget. Skulle inte jag behöva bli förtidspensionär som schizofreniker?

Nej, det finns absolut de som hittar andra lösningar eller inte behöver neuroleptika, eller bara behöver det vid enstaka tillfällen. Alla har rätt till sin egen kropp och ett eget liv, och att själva välja.

Ska kanske då tillägga att 90% av de som tar tyngre neuroleptika är negativt inställda till den, även när de tycker sig behöva den så mår de samtidigt dåligt.

Jag har fått en diagnos utan att ha utretts över huvud taget och jag har aldrig ens träffat läkaren som gjort utredningen. Läkaren har skrivit i utredningen vilka test, etc som utförts under utredningen trots att testen aldrig har ägt rum. Jag känner några som också fått diagnoser utan att ens ha träffat läkare och gjort utredning så visst finns det folk som inte borde tillåtas arbeta med människor inom sjukvården.

Jag skulle råda dig att försöka diskutera med din läkare och be denne att ni sätter er ner och att hen förklarar vad diagnosen innebär för just dig.

Jag kommer ingenstans i livet med neuroleptikska mediciner, har testat 3 olika och alla gör typ samma sak med mig. Jag blir fortsatt sjukskriven med dom och finner ingen väg tillbaka till jobbet, blir väldigt lat och tjock, får också väldigt förvrängda känslor och tankar. Har aldrig känt mig självmordsbenägen någonsin förens jag började med neuroleptika och jag känner mig mycket gladare på livet utan. Men jag har neuroleptika vid behov om det skulle gå illa för mig men när jag ser tillbaka på livet innan jag ens testat medicinen så såg det mycket bättre ut. Det gör att jag inte gillar medicinen.


Jag tycker det är bisarrt att sätta en diagnos utan att ha gjort en riktig utredning för det, enbart för att läkaren tror sig veta att man har en viss diagnos pågrund av att man mått dåligt och sökt hjälp på psykiatrin. Visst, det kan visa sig att jag nu har schizoaffectiv syndrome utan utredning. Typ som att få jobbet utan en arbetsintervju.


Läkaren och jag kommer inge bra överens med varann och därav har jag bett om att få byta läkare. För att få prata med någon annan om det här ämnet och även då kunna diskutera om en utredning och eventuella behov av medicineringar. Men jag blir inte hörd på det sättet jag känner att jag har behov av, när jag berätta till läkaren att jag ville byta läkare så skrattade han bara och sa nåt i stil med att det kan jag glömma.

Det som gör det än mer konstigt i mitt fall är att jag inte ens hade uppsökt psykiatrin.

Jag förstår inte riktigt vad du menar att du har för symptom men tolkar det som att du upplever att antipsykosmedicinen gjort saker och ting värre. Om du svarar dåligt på antipsykos medicin så skulle det kunna vittna om att det är en felaktig diagnos. Ett exempel på en diagnos med liknande symptom men där antipsykosmedicin gör saken värre är HPPD (https://sv.wikipedia.org/wiki/Posthallucinatorisk_perceptionsst%C3%B6rning). ​Det är en väldigt ovanlig sak som händer för vissa personer efter att de tagit hallucinogena droger.

Här kan du läsa om hur en utredning för schizofreni ska gå till:
https://psykiatristod.se/regionala-vardprogram/schizofreni-och-schizofreniliknande-tillstand/utredning

En schizofreni diagnos är ingen dödsdom. Det betyder inte att du kommer va sjukskriven hela livet. Enligt statistiken så kan ungefär 25 procent av patienter med schizofreni kan leva ett relativt normalt liv med eller utan antipsykotisk medicinering, ungefär 50 procent kan fortsätta i öppenvård med anpassad sysselsättning eller arbete. Ungefär 25 procent blir allt sjukare och kan inte jobba. För folk med schizoaffektivt syndrom ser prognosen lite bättre ut, men jag kan inte hitta några specifika siffror.