Vården och cannabisbruk

Jag har alltid varit öppen om mitt cannabisbruk gentemot min närmaste bekantskap, något annat hade nog varit ohållbart. Att vara öppen med det mot vården är däremot något helt nytt för mig, men sedan någon månad är jag det. Jag fattar egentligen inte varför jag hållt på det så länge men troligtvis pga rädsla för att få en missbrukarstämpel i journalen. Det har ju däremot inte hänt, det som faktiskt hänt är att jag blivit bemött av förståelse och mer kvalitativ vård (psykiatrisk sådan).

Vad är era erfarenheter av att dela med sig till vården av ert cannabisbruk? Hur har ni blivit bemötta i olika instanser och hur kom ni in på ämnet från första början?

Pft, jag bryr mig inte. Pissat positivt på 7-8 substanser samtidigt. Få missbrukarstämpeln då. Inte direkt så att man får bättre vård när man är icke-missbrukare ändå. Kanske var så förr men inte längre. Vården suger dase hur som helst.

Kul tråd! Jag har ingen egen erfarenhet men en kompis berättade för sin läkare att han hellre röker gräs än tar den medicin som han blivit ordinerad. Läkare sa att han tyckte också det lät som en bättre idé. Det är en del stygga piller som delas ut där gräset, i vissa fall, kan hjälpa till med lindrigare biverkningar.

Jag tror det är rätt slumpat om man möts av förståelse eller fördömande av vårdpersonal, tyvärr. Med det sagt är öppenhet ingenting jag rekommenderar. Eventuellt att man säljer sin utskrivna medicin och köper gräs för stålarna.

Detta blir man ju glad av att höra. Ytterligare ett steg i rätt riktning. Många läkare och andra inom vården är nog rätt pålästa när det kommer till cannabis och vet att det har positiva effekter för många.

Jag skulle nog aldrig göra det själv pga problemen det för med sig i Sverige idag. Vården här och framförallt den psykiatriska är under all kritik..

Men hatten av till er som gör det, det är modigt och bra att söka hjälp när ett problem gått överstyr.

Öppenhet är naturligtvis en risk, men att sälja sin medicin (i mitt fall vetifan om det går ens) är ju knappast bättre annat än ur privatekonomisk synvinkel. Det som förbryllar mig i min egen situation är att jag bemöttes på ett annat sätt, som inte var negativt på något sätt, när jag väl medgav att jag självmedicinerade med cannabis. Jag hade precis som postare #2 pissat positivt på flera substanser (efter andningsuppehåll på IVA), varav cannabis var den enda icke-förskrivna. Ironiskt nog sågs cannabis inte som en del av problemet, eller ens missbruket.

Har du körkort?
https://lawline.se/answers/nar-kan-lakare-anmala-alkoholproblem-till-transportstyrelsen-efter-journalgenomgang

Sedan drygt 20år, prickfritt.

Det finns historier där de som bara råkat berätta att de rökt i gymnasiet fått missbrukarstämplar resten av livet i journaler.

Man ska alltid hålla käften i Sverige.

Har varit i kontakt med psyk (Reg. Skåne) ett bra tag, men det va först för kanske 3 år sedan som jag berättade att jag brukade Cannabis och svamp under ett par år innan och att det enbart varit väldigt positivt och hjälpt mig mycket mer än tidigare mediciner och terapier gjort, till vilket min terapeut svarade något i stil med h*n va glad för min skull och att den hört liknande upplevelser innan.

Sen frågade h*n varför jag slutade och då sa jag bara att jag tappade kontakten med de jag fixade ifrån, sen har det aldrig kommit upp igen mer än när jag fick en annan terapeut som då bara ställde frågan för att bekräfta det som stod i papperna (antar jag).

Har inte blivit negativt behandlad efter att jag berättat.

Att du inte får sativex då?

Du har alltså varit öppen med det i en månad och drar slutsatsen att det inte kan medföra några som helst problem eller någon missbrukarstämpel? Kom tillbaka när du av någon anledning behöver läkemedel som råkar vara narkotikaklassade så ska du se. None for you sir!

Däremot tycker jag väl mig ha märkt av ett visst skifte i synen på icke-pågående användning av droger. Att t.ex berätta att man rökte på en period för några år sen ska nog inte vara något så många (även om de säkerligen ännu finns) ser som så allvarligt eller nåt som ska innebära några hinder för någonting numera.

För bara 10-15 år sedan kunde man ju å andra sidan räkna med en omedelbar "knarkarstämpel" – att få ett mer likgiltigt bemötande, annorlunda behandling vad gäller tillgång till vård och att vissa behandlingsmetoder direkt skulle uteslutas ur beräkningen på obestämd tid efter att något sådant kommit till deras kännedom. Även om det inte längre skulle vara relevant ö.h.t.