Varför ses skrift- och talspråk som något som ska hållas isär och inte kombineras?

Tänkte på det nu när jag skrev lite i Word, och programmet blåmarkerade ordet "sisådär" med kommentaren "överväg det talspråkliga ordvalet".

Vad är det som gör att skrift- och talspråk anses som två olika entiteter, som inte kan, eller i alla fall bör, kombineras?

Språk är att kommunicera, så det jag undrar är att så länge som något är korrekt på ena sidan, varför blir det plötsligt fel på andra? Varför finns det ens något som ses som rätt och fel när det gäller ordval? Visst att det finns felaktig användning i t ex. stavning och böjning, men val av ord?

Talspråk är inkorrekt svenska som vi använder ändå av bekvämlighet. Vill du använda "sisådär" i skrift så gör det, men det är inte korrekt svenska, och därför kommer en stavningskontroll anmärka på det.

Det är just det där jag har lite problem med att förstå. Varför är den form av kommunikation vi använder oss mest utav mindre korrekt än skriven? Ja, det kanske beror på bekvämlighet, men när det gäller ord och uttryck som är rikstäckande, t ex "sisådär" och inte någon form av ghettoslang som bara används i ett kraftigt begränsat område, varför ses det fortfarande som "fel"?

Tycker det är lite märkligt att den största tillämpningen av ett språk, den som vi använder oss av varje dag, som som den mindre korrekta.

Språket har olika stilnivåer. Den som skriver talspråkligt blir tagen för mindre seriös än den som skriver ordentligt. Jag tycker det är bra att man har ett mer ordentligt skriftspråk som används i formella sammanhang, medan vi inte är lika noga med stavning och ordval när det gäller SMS eller chatter.

Svenskan är för övrigt väldigt talspråkligt influerad. Vi använder inte ett så mycket mer avancerat språk när vi skriver formellt. I äldre svenska använde man extremt komplicerade formuleringar, medan vanliga bönder uttryckte sig ungefär "dä ä bra dä". Jämför Bellmans texter med lagtexter från samma tid. I tyska och finska används t.o.m. annan grammatik i det formella språket. I Romarriket talade inte allmogen klassiskt latin, utan vulgärlatin, som radikalt skilde sig från det vi anser är latin. Att t.ex. Caesar skulle skriva Commentarii de bello gallico på vulgärlatin vore fullständigt otänkbart.

I dagligt tal används förutom orden och grammatiken även betoning, gestikulering och annat för att kommunicera. Man kommer då enklare undan med en enklare grammatik och med att använda ord som inte finns.
När man skriver behöver man vara mer korrekt för att göra sig förstådd.

Okej, nästa fråga då. Hur vet man om något är talspråk eller inte? Någon ovan skrev att talspråk ofta är förenklat och informellt, men det kan väl skriftspråk också vara utan att vara talspråk, eller?

Om du skriver: ja va på hockey igår, så vet du att det är talspråk genom att jag och var inte skrivs ut. I talspråk säger man oftast inte alla bokstäver i orden eftersom de inte alltid motsvarar ett ljud.

Eller t.ex "ja hitta inte mina grejer igår" istället för skrivet "jag hittade inte".

Yes, det exemplet förstår jag. Jag försöker själv undvika att skriva så (dock älskar jag att skriva "o" istället för "och", i alla fall i chatter).

Men om vi tar exemplet som fick mig att fundera kring det hela från första början då. Hur vet man att "sisådär" är talspråk, som Word gnällde på för att det var just det?

"Sådär" kan man väl skriva, "sisådär" kanske Word tyckte var mer talspråk?

Pröva att skriva "sådär" och se vad som händer.

Det är ju på gränsen och man kan fundera på om det finns en skillnad mellan vardaglig svenska och talspråk. Jag vill hävda det och då kvalificerar sig sisådär till det förra.

Ett formellt mail till en läkarmottagning i Tyskland 2021 och också deras svar ligger stilmässigt ungefär på samma nivå som ett svenskt brev 1821. Doktorns assistent skriver alltid så här: "Sehr geehrter Herr Redoxreaktion...".