Ekonomiskt oberoende. Sen då?

Om man är ekonomiskt oberoende, så är man bra dum om man fortsätter arbeta. Det som är det riktigt sköna med ekonomiskt oberoende är ju det man slipper, nämligen att gå upp vid en viss tidpunkt och lägga minst halva sin vakna tid på något som man i de flesta fall tycker är pest.

Om man köper ny bil är ju beroende på med hur bred marginal man är ekonomiskt oberoende. Jag skulle t.ex. aldrig köpa bil med lånade pengar.

Det återstår att se när du är 40-50 år gammal och i en annan tidslinje hade kunnat ekonomiskt oberoende. Det kanske inte är så kul att fortsätta jobba massa då. Under livet finner iallafall Jag nya glädjer hela tiden som jag ibland inte har tid med, just för att jag jobbar så extremt mycket. Men det kommer betala sig snart nog. Jag är helt nöjd med mitt val.

Hoppas du blir nöjd med ditt.

De flesta arbeten är skit. Ytterst få människor är så intelligenta eller tursamma att de kan arbeta med något som inte är skit.

Visst ar det sa.

Jag ar inte speciellt interligent. Iallfall inte mer an genomsnittet om jag ska vara arlig.
Inte heller har jag nagra fantastiska kunskaper eller ar en duktig hantverkare som kan livnara mig pa det.
Efter gymnasium studerade jag 3 terminer pa universitetet for att det forvantades av mig.
En riktig utbildning var ett maste i var slakt.

Men det gick val sadar och jag slutade.
Hade tur att ga direkt till ett fast heltidsjobb med hyfsad lon och mycket overtid inom industrin.
Det var ett okej arbete. Bra kamrater och bra betalt for vad jag gjorde,men inte var det nagot dromjobb att sta vid en maskin och producera 8-16timmar om dagen 5-6 dagar i veckan.

Hobbys var val vad varenda 20aring hade. Meka bil Hanga med kompisar.Aka till city och spana pa brudar. Ta en krogrunda Ga pa bio Ta en Finlandskryss nangang.
Ja ett helt vanligt Svensonliv helt enkelt.

I sena 20arsaldern kom ett arv som forvaltades val och innan 40 var jag oberoende av forvarvsarbete for mitt uppehalle.
Jag tackade for mig och sa upp mig.

For min mentala och kroppsliga halsa det basta jag nagonsin gjort.
Friheten att ta dagen som den kommer ar obeskrivlig.
Nu narmare 50 an 40 vardesatter jag det annu mer. Mina vanner som jobbar verkar inte vara gladare utav det faktum att de gar till ett arbete,aven om nagra har vad som har kallas dromjobb med mycket hog lon.

Kan jag kopa fotbollslag och soderhavsoar? Nej.
Kan jag kopa det jag vill utan att tanka pa prislappen?
Ja inom rimliga granser. Koper jag en ny bil sa kanske det inte blir 4veckor pa Maui det aret.

Vill jag hjalpa till nagonstans sa gor jag det. Pengar/Lon ar vad man anser mig vara vard. Passar nagot inte mig sa gar jag hem.
Den friheten ar ovardelig....och ju aldre jag blir desto mer forstar jag att uppskatta den.

Antagligen en av de som hade missbrukat ihjäl sig på högväxel. Men vi ska alla dö av nåt.
Står det mellan det och att ~50% av vakna tiden och 75% av energin går till att hyra ut sitt liv klara de övriga 50% vakna timmar och göra nåt med de andra 25% av energin så är valet enormt enkelt.

När jag tänker efter så är det nåt jag inte vet förrän jag skulle vara där, och faktiskt ha energi och tid nog att skapa något som kan liknas vid en "plan" för livet och kunna sätta ett enda realistiskt mål om vad jag vill utan att direkt avfärda det som en dröm.
Så säga upp mig hade jag, plan or no plan.

Hade väl snabbt blivit ett hus vid havet där jag tappar kontakten med fler och fler medan jag tror mig fundera på ovan plan, men i realiteten spenderar all ego-funderings-tid på hur jag kan hacka mig runt Maslovs behovspyramid. Som antagligen leder tillbaka till första meningen ⮌.

Eller bara varit på resande fot majoriteten av kvarvarande livstid.

Enkelt.

Jag hade hittat rätt folk att investera i, som möjliggör en förbättring av samhället.

Jag hade åkt till t.ex Indien och satt människor som bor i slummen i ännu mera rörelse. Byggt upp samhällen som är fullt fungerande.
Avlopp, sophämtning ja liksom allt vi har i Sverige fast i mindre skala.

Introducerat detta i fler städer, länder och senare globalt.

Jag hade försökt skapa mer pengar av de pengarna och samtidigt hjälpt så mycket människor i världen som jag kunde.

Målet hade varit att förbättra hela världen.

Fast de folk inte fattar.

När du jobbar oavsett hur dåligt jobb du har så är du sysselsatt, din hjärna känner sig produktiv och de ger ett "syfte" till att leva.

Om du bara skulle sitta hemma och spela spel eller läsa böcker eller vad som helst så skulle du efter viss tid känna dig helt uttråkad för allt du gör har inget syfte, du bidrar inte med något och det hela är meningslöst.

Testa själv, ta ett sabbatsår och gör inget ska du se hur tråkigt du har efter ett tag.

Tricket är balansen.

Det allra roligaste är folk som tror att alternativet att inte vara tvungen att jobba är att sitta hemma och glo.

Eller inte så roligt egentligen, snarare oerhört tragiskt.

Man kan ju fråga sig vad folk gör på sina semestrar när dom inte ens verkar kunna förstå att man kan njuta av att inte behöva arbeta

Min gissning är att när de inte arbetar, oavsett om det är efter jobbet, på helgen eller på semester, så sitter de bara och glor.

Dvs de gör exakt det som de tycker är jättetråkigt.

Hjärnan är trött efter allt lönearbete.

Jag checkade ut för ett par år sedan och är ekonomiskt oberoende. Låt mig återge i korta drag:

De första månaderna var euforiska. Jag skulle säga speciellt de första två månaderna. Min vilopuls gick ner från 70 till 55, jag sov bättre. Jag går upp tidigt (~4 varje morgon) och har gjort i många år. De första par månaderna gick jag en tidig skogspromenad runt en sjö här i närheten varje morgon och lyssnade på ljudböcker för att lära mig mer om sånt jag kan eller nya saker.

Efter två månader började euforin lägga sig, och efter ungefär ett halvår var jag "som vanligt" igen. Idag lever jag ett ganska vanligt liv - jag går hemma, tvättar, städar, handlar, m.m. i min villa. Jag tränar väldigt, väldigt mycket (gym 20+ timmar i veckan, springer m.m.) - det har blivit ett av mina intressen. Jag har blivit mer noga med kosten.

I övrigt jobbar jag väldigt, väldigt mycket, fast helt och hållet på mina egna villkor. Jag konsultar mot bolag och jag hjälper startups (ibland mot konsultarvode, ibland mot equity stakes), har några styrelseuppdrag m.m. Jag lägger mycket tid på att läsa finansnyheter och förvaltar mitt kapital så gott jag kan. Jag har haft mycket tur och senaste 12 mån har jag haft en avkastning på 67% i min aktieportfölj, precis under 23% i år - strax över index.

Jag jobbar definitivt mycket, mycket mer än någon som har heltidsjobb. Jag skulle säga att jag i praktiken inte gör mycket annat än att jobba och träna. Men jag har inte haft några förvärvsinkomster på ca. 2 år (när jag fakturerat konsultarvode har jag låtit det stå kvar i aktiebolaget).

I övrigt läser jag böcker, försöker lära mig nytt, promenerar mycket och så vidare. Kompisar m.m. har fallit bort ganska mycket då de ofta är uppbundna i jobb eller inte har ekonomiska förutsättningar att dra på resa en helg och liknande, så jag få klara mig utan sällskap i större utsträckning. Samtidigt har jag själv noll intresse av passivt slöhäng, att kolla på TV-serier och liknande.

Jag har aldrig mått bättre än sedan jag "checkade ut" och skulle säga att mitt liv är i stort problemfritt förutom vardagliga problem som alla människor har. Sedan blir så klart ett orosmoment att börsen ska krascha och så vidare. På ett emotionellt plan kan det kännas påträngande ibland, men på ett intellektuellt plan vet jag att det krävs något slags absolut katastrofal världshändelse för att det ska förändra min situation nämnvärt.

Ang. utgifter så lever jag ungefär som tidigare - jag äter ute då och då, reser iväg då och då (oftast affärsresor så det bekostas av något av företagen) - inget extravagant men det är inte heller något jag söker. Jag har tidigare (10+ år sen) haft sportbilar och "den typen" av livsstil så jag är klar med det.

Har du inte sett filmen "Scarface"? Klassiskt citat från "Tony Montana"; - "First you get the money, then you get the power. Then you get the women."