Två eller tre barn? Hur tänker ni med fler än 2?

Detta. Ni andra kommer dö ensamma (och det förtjänar ni också). 1-2 barn är för lite, särskilt om man haft alla förutsättningar för att faktiskt hjälpa sina barn och barnbarn att leva i ett bättre och tryggare samhälle.

Ja, till 2-3 år säger man väl.
Ja det blir bättre. Sedan sover barnen hela nätterna, de behöver inte konstant övervakning och man kan hitta på saker tillsammans som är roligt för alla, till exempel åka ut och paddla kanot och tälta. Att tälta med en ettåring kan ju vara mer stressigt än roligt kanske.

Man får ju mer tid över till varandra på kvällarna, man har sängen för sig själv vilket innebär mer sex och middagarna blir lugnare utan mat som kastas och mjölk som spills.
Man kan också fixa barnvakt, så man kan gå ut och äta middag och kolla på bio eller nåt.

Så det blir lättare helt klart. Men vill ni ha en till så är det nog lika bra att köra. Då drar ni inte ut på småbarnsåren och de har varandra att leka med. Ni kan även återanvända alla barnstolar, babyskydd, nappflaskor, filtar, kläder, vagnar, babymonitorer osv osv.

Har du bonusbarn? Eller för att få ha något att säga bör du ha båda. Det enda jag skrev är att jag inte ser han som mitt barn. Han är inte mitt barn. Du vet inte hur länge han funnits i mitt liv, hur omständigheterna ser ut eller om den meningen kan tolkas hårdare än den är. Kanske bara var det att nu när jag fått uppleva den kärlek man känner till sitt egna barn, så insåg jag att jag inte har den knytningen till honom. Och det kanske varken är konstigt eller ovanligt.

Vi har tredje barnet på g och jag som ensambarn har alltid känt att jag vill ha minst tre barn

Det som är relevant här är ju hur ni ska fördela arbetsbördan. Vem tar ut föräldraledighet, vem får sämre pension, vem tar skriknätterna, hämtar, lämnar, tröstar, föräldramöten, utvecklingssamtal, gympapåsar, aktiviteter, socialisera med barnets kompisar, blöjor, mat, kräk, bada, tvätta kläder, diska, nattar, pratar om livets stora frågor, stöttar och finns där, leker med dem, fyller i papper, går på läkarbesök, körde till akuten mitt i natten? Är det inte 50/50 är det inte värt det.

Jag inser att jag kanske var upprörd när jag skrev inlägget. Jag ser nu att det kan tolkas som att vår relation är skit. Då jag skrev kaos. Kontrasten är stor, absolut, men vi har ändå ett betydligt bättre och starkare förhållande än många andra. Det är väl just det att de diskussioner och missförstånd nu beror på sömnbrist och säkert att vi har olika syn på fördelningen utav uppgifter. Han tycker säkert att han gör mer än mig, och tvärtom. Humöret är ju som det är när man inte fått sova på över ett år. Tålamodet likaså.

Vi har ett bra förhållande, men det var bättre innan. Det är väl bara standard småbarnsårs-förhållande nu.

Om man är vit med hyfsat god genetik är tre barn ett absolut minstakrav. Det finns ingen anledning att inte bidra till den ariska genpoolen så mycket man bara kan. Jag har fem barn med tre kvinnor, alla barn är mellanblonda/blonda men kanske lite korkade.

När kan man anse sig ha hyfsat god genetik ur ett ariskt perspektiv?