Varför undviker autister ögonkontakt?

Exakt varför gör ni det? Är det för att dom tycker det är jobbigt eller "glömmer" ni bort att det ens är något man ska göra?

(har själv inga diagnoser, men nog fan är det något jag har)

För mig är ögonkontakt kanske 5 procent jobbigt men främst så är det för att jag inte tänker på det. Jag liksom glömmer bort att man ska göra det. Så i en konversation med någon kan det ha gått flera sekunder när jag påminner mig själv att jag inte kollat dom i ögonen en enda gång.

Några som känner igen sig i detta? Hur kan man fixa problemet

Gäller det alla som du pratar med?... endel har ju faktiskt äckliga ögon eller är allmänt fula, så då är det mera naturligt att man undviker att titta dom i ansiktet.

Har en tjejkompis som aldrig tittade någon i ögonen... och nu på senare år så har hon fått en diagnos. Så det hör nog ihop.

Man gillar ju inte att känna sig granskad/ut tittad .

Det jobbiga är folks energier, vilket jag har extremt lätt för att snappa upp.
De är själv inte ens medvetna om att jag känner vad de känner vilket gör det jobbigare att titta på dom och låsas som ingenting.
Jag är extremt bra på att läsa kroppsspråk och framförallt minspel vilket gör saken ännu värre.

Det jobbigaste är när man stöter på män i yrket som har extremt dåligt självförtroende.
De försöker maskera sin osäkerhet på olika sätt men jag känner bara samma klump av osäkerhet i mig själv.

för att dom ser igenom det vi alla vet egentligen, att allt och alla är fake

Nu har jag ingen diagnosticerad autism men jag antar att jag befinner mig någonstans på spektrumet sett till mina livsval, mitt beteende och mina intressen. Därför kan jag lika gärna svara hur jag upplever saken.

Jag tillhör de som aldrig någonsin tittar människor i ögonen. Jag upplever ögonkontakt som obehaglig. Så har det varit sen jag var barn. Det handlar inte om att åskådaren ser igenom mig eller liknande tidigare föreslagna orsaker. Jag kan inte förklara bättre än att jag känner stark motvilja inför ögonkontakt. Ett krypande obehag. Som någon skrev tidigare, som om det finns en energi i blicken som jag känner obehag av. Därför har jag utvecklat knep för att inte framstå som klassisk autist. Jag håller alltid blicken fäst på näsryggen med den jag talar med. Mitt mellan ögonen. Då ser det ut som att jag håller ögonkontakt utan att jag faktiskt gör det. I och med detta försvinner känslorna av obehag och blottande.

Deras ögon bränner en i själen. Säger vet att du är där och att du är sårbar.

Djur tittar varandra i ögonen vid aggression.

Självklart vill man undvika sådant, tycker mest det är normalt.

Precis. Folk blir ofta rådda i djurparker och på safaris att inte titta lejon och gorillor i ögonen då det upplevs som utmanande och aggressivt och kan trigga djuret. Ändå anses det vara "god sed" att stirra andra människor i ögonen.

Som du säger, det finns en viss logik i att undvika ögonkontakt utom i väldigt speciella undantagsfall.

Minns en serie där en autistisk tonåring sa att han kände sig "utlämnad" av att titta någon i ögonen

Vi? Vi är inte några jäkla autister. Men dom som är det kanske känner att dom tar in för mycket onödig information om dom tittar andra i ögonen.

Tvärtom.
Det finns ingen information alls att finna genom att titta på någons fotonreceptorer.
Alltså är det onödigt att titta specifikt på ögonen när man samtalar med någon.
Mycket bättre att ha koll på omgivningen eller titta på hela kroppens kroppsspråk.

Jag tror att det handlar om multipla orsaker som kan variera mellan individ, men generellt kan upplevelsen av ögonkontakt (speciellt i laddade, privata eller intima omständigheter) kännas obehaglig av två anledningar enligt min uppfattning;
- ögonkontakten tolkas som påträngande, hotande eller granskande. De flesta människor oavsett diagnos lär vid förlängd ögonkontakt känna något typ av obehag, men denna gräns tros vara något lägre bland individer på autismspektrumet. Detta skapar i sig en kedjereaktion av undvikande.
- All form av icke-verbal kommunikation som omfattar ansiktsuttryck, kroppspråk, tonläge och dylikt är något som individer på autismspektrumet är särskilt lyhörda till och uppfattar på en mer mikroskopisk nivå i jämförelse med normalbegåvade. Detta gör att det finns mer information för hjärnan att tolka, vilket blir en påfrestning