Bipolär typ 2: Hur känns det när depressionen lättar?

Hej! Jag är bipolär och har nu varit deprimerad i fler månader. Min läkare har efter olika mediciner som inte fungerat nu valt att ge mig en till anti-depressiv medicin vid sidan av min vanliga, för att jag ska komma ur den här depressionen. Jag märker att jag börjar bli bättre, men upplever att jag är i någon slags blandtillstånd.

Sedan jag höjde medicinen till den dos läkaren vill att jag ska ta så kan jag vissa dagar inte sova på kvällarna för att jag har extremt mycket energi, och vaknar i morgontimmarna med rus i kroppen och mycket ångest. Mina tankar har snabbat upp och jag har börjat lägga märke till saker när jag tar promenader, så som vilka personer jag möter och hur husen ser ut, vilket är något jag inte gör när jag är deprimerad och långsam i tankarna. Igår hade jag exempelvis en "bra" dag och städade mitt rum, diskade och funderade på att dra ut och jogga vid 23 tiden, inte alls trött. Men idag känner jag mig trött igen och har inte fått något gjort.

Jag undrar hur ni andra upplever när er depression slår över i hypomani? Vad känner ni i denna period och hur brukar era blandtillstånd i övergångsperioden yttra sig? Hur skiljer man på vad som är att må bra, och vad som är ett varningstecken på att man mår för bra? Efter att ha varit deprimerad är det ju så skönt att äntligen ta tag i saker och börja se en framtid igen.

Det där är nog väldigt olika för oss alla och du behöver lära dig hur just du fungerar.

Generellt så kan man säga att tiden som det hela vänder med antidepressiva är lite avgörande. Om du redan efter 1-2 veckor börjar må mycket bättre och pendlar mycket mellan att vara hög och låg, och kanske har svårt att sova, så borde du dra öronen åt dig lite. Vilka mediciner står du på? Vilken antidepressiv har de satt in och hur mycket?

Jag brukar sjunka djupare in i en depression i början av behandlingen och vara väldigt låg i 1-2 veckor. Sedan märker jag att jag blir jämnare i humöret, och efter 4-6 veckor blir jag mig själv igen.

Hypomani - tidiga stadier - märker jag sällan själv. Och vid de tillfällen jag märker det vill jag sällan göra något åt det fastän jag vet att jag borde. För jag mår väldigt bra. För mig börjar det med kreativitet. Att jag får ideer och tankar och lösningar. Om jag inte går in i det för mycket så kan jag lätt varva mellan att vara här och att vara i normal läge. Om jag låter bli att sova och går in i det, dvs flyger för högt, så blir det till slut uppenbart även för mig.

Saker som jag bett min familj och mina vänner vara uppmärksamma är när jag irriterar mig kraftigt över sådant som annars inte berör mig, när jag sover mindre, när jag börjar pendla kraftigt under samma dygn. T ex pigg, uppåt, galen på morgonen men sen helt off på em och kväll.

Detta är ett kortare svar - vill du fråga mer så får du gärna DM.

Tack för ett utförligt svar! Jag har fått min diagnos nyligen så jag har altid bara tänkt att det hypomana är så det är när jag mår bra och att jag sedan sakta förfaller igen. Jag tror det viktigaste jag tar till mig från ditt inlägg är att det kan ta tid innan det blir bra. Det behövde jag höra. Också det här med att försöka identifiera vissa tecken och be en anhörig att hjälpa mig identifiera när jag är för rusig.

Jag har nu tagit den nya medicinen, Venlafaxin (SNRI) i lite mer än 2 veckor, med dos som höjts var 5e dag från 37mg till 150mg. Förutom det tar jag Escitalopram (SSRI) 20 mg, vilket är maxdos. Apotekaren var lite ojj-ig när jag hämtade ut medicinerna för att det inte är vanligt att toppa en maxdos med en annan serotonin-stimulerande medicin, så jag är på min vakt, men jag tror att läkaren helt enkelt bara vill få ur mig ur denna depression nu eftersom vi provat Quetiapine och Lamotrigine utan att det hjälpt.

Förstår vad du säger om att man inte vill göra nånting åt det. Hypomani är ju precis vad man behöver när man har en depressiv episod att städa upp efter, men som jag förstår bidrar svägningen till att man får nästa depressiva episod. Jag ska ha tålamod och eventuellt tala med min läkare om det här med att jag inte sover håller i sig. Tack så mycket!

Jag har kämpat med detta i många år... upp och ner. Men ändå lite bättre för varje gång. Jag har haft många bra år helt utan medicin men corona krisen fällde mig (är iva syrra).

Jag är nog lite ovanlig eftersom jag inte äter stämningsreglerare. Jag har gett mig fan på att klura ut mig själv

Något jag lärt mig:

Sömn är livsnödvändigt. Om du måste i perioder (t ex när du ställer in nya mediciner) ta sömnmedicin för att kunna göra en kortare period, gör det då.

Rutiner är livsnödvändigt. Frisk luft och natur dagligen är livsnödvändigt. Att äta och dricka och ta hand om dig.

Depressionen är ofta inte det farliga för mig. För då tenderar jag be om hjälp - får rätt så destruktiva tankar.

Problemet för mig är hypomani. Har som tur är bara blivit manisk en gång i mitt liv. Det var så hemskt att dit vill jag aldrig mer.

Men det är lätt att rida lite för långt på den hypomana viben och det slutar tyvärr ofta i en depression.

Det låter lite som du är inne i en rapid cykling period, så kan det vara med medicinerna - men det bör gå över. Var som sagt observant på det. Skriv gärna ngr dagars dagbok så du kan se din förändring och diskutera det med din läkare.

Skaffa dig en bra terapeut. KBT är bra för oss.

Det går att leva ett väldigt gott och varierat liv trots detta. Du ÄR inte bipolär. Du har bioplär sjukdom. Med rätt medicin och inställning så fixar du det.

Jag har bipolär typ II också och fick diagnos för 3 år sedan. Fick behandling för femtielfte gången (börjar med SSRI) och blir helt sänkt som vanligt i 1-2 veckor. Totalt mörker med självmordstankar och sängliggande. Sen efter 2-3 veckor lättar det lite men tar minst 2 månader innan jag är hyffsat normal igen.

Vanligtvis märker jag hur det lättar den dagen jag inte längre vaknar 4 på morgonen med brutal ångest varje dag eller att jag inte längre måste äta benzo eller atarax varje dag för att klara av vardagen. SSRI funkar dock väldigt bra på mig även om insättningen är ett helvete och jag har blivit bra otaliga gånger på det. Det är det som är så förrädiskt då man tycker att allt är ok och så slutar man ta medicinen. Exakt detta gjorde jag för ett år sedan (igen) och har nu trillat dit igen för en månad sen. Är bättre nu men har som vanligt spenderat veckor i sängen och knappt ätit. Mentalt helt slut. Har till slut fattat att jag måste äta medicin resten av livet annars kommer jag ta mitt liv en dag.

Verkar som det finns en "bas" där dom flesta BPII känner igen sig men behandling och detaljer skiljer sig mycket. Jag upplever att när depressionen lättar är det som att man kan andas igen. Man kan se en framtid, inte ett svart hål. Det är nog det närmsta jag kan beskriva det.

Hypomanisk blev jag mer när jag var yngre, jag upplever att det är lättare att kontrollera med ett mer moget omdöme idag men JESUS vad grejer jag har hittat på i skov förr. När eller om det börjar märker jag dock aldrig själv förrän någon annan poängterar det.

Hej

Jag beklagar att du mår som du gör TS, sluter mig till Maviel om att det verkar vara rapid cycling (vilket jag hade när det var som värst). Tänker ändå, såhär som lekman, om det verkligen är rätt att du bara ska ta antidep, utan ngt som bryter av hypomanin, eller topparna du upplever på kvällen (lusten att gå ut och springa kl 2300).

Även kbt, kanske i grupp, extremt skönt att träffa likasinnade- de hjälper en bl.a. se ens egna mönster.

Eftersom du är nydiagnosticerad förstår jag att du vill veta skillnaden mellan normal och hypomanisk. Min erfarenhet är att det tog ca ett år av medicin, återhämtning från skov och sömnlöshet mm. innan världen saktade ner till de vanliga dödligas nivå. Då blev det också enklare att urskilja vad som är vad. Mitt tips är humördagbok, en enkel där man skriver medicin för dagen och hur man känner sig- uppåt, neråt eller neutral. Sist och inte minst- stödjande anhöriga och anhörigutbildning. De brukar vara fenor på att märka om man börjar skena åt något håll.