Citat:
Ditt scenario beskriver i stora drag precis hur det brukar gå till. Åtminstone i de fall där BO inte har några speciella egenskaper som att vara rörelsehindrad eller ha någon intellektuell funktionsnedsättning.Det har säkert eskalerat gradvis. Ett slag här och där, kast med föremål, kanske knivhot. Kanske hon bett om ursäkt, de har pratat om att hon behöver hjälp osv. Han är tålmodig och envis och tappar gradvis uppfattningen om vad som är rimligt beteende i ett parförhållande. Till slut blev han väl så psykiskt nedbruten och utmattad av vansinnet att han bara tog emot det. ”Ja men slå mig då, gör det” liksom. Kanske han till och med väntat på att det skulle bli tillräckligt illa så att han skulle kunna få iväg henne och sen skilja sig. Bara spekulering såklart men ett lite mer realistiskt perspektiv kanske.
Att mannen accepterar våld kan i början bero på att han anser sig tåla att sambon pucklar på honom eller utsätter honom för olika psykiska övergrepp. Han ser det som att han tar ansvar för förhållandet eller familjen genom att låta tjejen få sitt utbrott och så är det över. Tanken att,
"Jajaja, hon får väl gå bärsärk då - hur illa kan det bli liksom? Går snart över och jag tål det ändå sen är det lugnt igen så barnen får fortsätta sova ."
Men den omtalade "normaliseringsprocessen" är då redan omärkligt igång och äter sig in i förhållandet i en allt snabbare takt och slutar oftast inte förrän den skapat ett ordentligt kaos, eventuellt död. Där spelar det ingen roll vilken av parterna som är den drivande. Skillnaden är väl skadorna efter fysisk misshandel oftast blir betydligt allvarligare när mannen misshandlar kvinnan än tvärtom.
Första gången jag kom i kontakt med det var det en bekant, en 1,90 lång egenföretagande snickare med händer stora som dasslock, en drivande, utåtriktad och gladlynt kille som var känd för att vara den man kontaktade om man hade ett knivigt byggrelaterat problem. Hela familjen känd och uppskattad av andra föräldrar inom pojkfotbollen. När verkligheten blev känd står vi andra och bara gapar som fågelholkar,
"HAN? Av alla djävla människor? Skulle HAN blivit så nedtryckt? Av henne. Den lilla?"
Att han var duktig och en förebild och alltid hade med sig sina pojkar i bilen och på jobb i helgerna var ju tvunget eftersom morsan åkte iväg 15 mil till en större stad och levde allt annat ett familjeliv. Att han jobbade dygnet runt var ju heller inte konstigt eftersom hennes dubbelliv kostade en del och man måste ju hålla skenet uppe.
Senare i livet har jag genom ett fritidsengagemang ofta kommit i kontakt med det här och förstått att det är betydligt vanligare (verkligen) än vi kanske tror. Men det gäller ju, tyvärr, och kanske i ännu högre grad även för det omvända, d.v.s. att män misshandlar kvinnor.
__________________
Senast redigerad av halteper 2021-05-05 kl. 04:31.
Senast redigerad av halteper 2021-05-05 kl. 04:31.