Har ni drabbats av Dunning-Kruger effekten?

Tror alla lider av det mer eller mindre konstant. Jag jobbar aktivt med att hindra det i mig själv men det kan röra de mest banala grejerna man pratar om, när man inser att man tror man har full koll men om man tänker efter, så har man kanske inget större belägg för den saken.

Det är ju bara när man verkligen är expert på ett område som det blir så frapperande tydligt hur stark effekten är.

Det har väl hänt att man överskattat sin egna kompetens i trafiken ibland men jag skulle inte kalla det för ett exklusivt manligt problem då jag vid flertalet tillfällen tvingats korrigera min fru med hennes "bångstyriga" barnvagn.

Självklart, men man får helt enkelt erkänna att man är mänsklig. Det hör som till att man i vissa tillfällen totalt underskattar sin förmåga, och i andra överskattar den. Men åskits-bias är ändå lättare att konstant påminna sig om och utvärdera på ett rationellt sätt än vad exempelvis dåligt eller bra självförtroende är. Den roligaste formen av narcissism är ju när man inser att man "måste" vara smart eftersom man underskattat sig själv vid något tillfälle!
Sen måste man förstås påpeka detta till sig själv i sin inre monolog och korrigera sig, och därför är man smart igen för att man upptäckte denna brist! Självgodhet är fruktansvärt lömskt!

När man är expert inom ett visst område så inser man att nästan alla andra områden är lika komplicerade & att man där inte har någon expertkunskap.

När jag fick för mig att jag skulle ta upp musikproduktion (EDM) som hobby för ca 6 år sedan så måste jag erkänna att jag led av en ganska kraftig Dunning Kruger effekt.
”Ge det 1-2 år så har jag skrivit och producerat en banger!” Sen ramlade man ner i det svarta hål av alla saker man måste lära sig och förstå om musikteori och produktionsteknik enbart för att få något att inte låta helt amatörmässigt.

Idag så har jag väl landat lite mer i att jag är ganska så i början av en livslång lärande-resa men utan Dunning Kruger effekten i början så hade jag nog aldrig orkat lägga ner de första 1000 timmarna. Så för mig var den väldigt viktig för att kunna ta sig över den första tröskeln. Det var också befriande att få känna lite ocynisk ungdomlig naivitet igen och låta ens drömmarna föra en framåt.

Så heja Dunning Kruger effekten (ibland)!

Det där var intressant läsning, till och med Albert Einstein kunde känna sig misslyckad!

Nä, jag har viss talang men jag är väl medveten om vad jag inte heller kan.
Det är lättare att se sånt hos andra.

Men jag undrar vad motsatsen kallas för, en person som är som en papegoja och lär sig att härma ett framgångsrikt beteende men egentligen inte kan skapa något själva?

Finns väl nått ordspråk eller citat som lyder ungefär:
Som ung tror man att man kan och vet allt, som gammal vet man att man kan och vet ingenting.

"Dunning–Kruger-effekten är en felaktig självbild (kognitiv bias) som innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent"

Personen kommer inte svara i tråden. För hen förstår inte att hen är dum. Ipso facto tror jag man kan säga.

Detta. De flesta som skriver i tråden har bara skrivit om någon gång där de underskattade hur svårt något var. En som lider av DK kommer inte att fatta hur jävla inkompetent den är, för den har inte förmågan att förstå det. Är man ung och har skev bild av världen och sen inser att det var skevt, så har man insett det och därför har man inte DK.

Jag är bäst, smartast och vackrast! Insett att jag är korkad? Hur kan jag det om jag är bäst!?

Skämt åsido så nej. Jag har alltid varit dum i huvudet och vetat detta sen jag föddes

Nej för det är en hypotetisk effekt. Finns inte mycket som stödjer detta.

Men hypotetiskt då: Jag själv känner mig dålig ibland för att jag inte kan tillräckligt men typ alla jag någonsin känt verkar se mig som nåt slags geni för jag är väldigt allmänbildad och påläst. Så har väl nåt slags mellanting till motsatsen då. Jag blir förvånad över hur lite folk kan, men känner ändå att jag själv behöver lära mig mer och även om andra tycker att jag är jättesmart så tycker jag själv att jag är... bara smart och jag söker hela tiden efter att lära mig mer. Har nåt slags behov av att lära mig mer hela tiden, blir aldrig nöjd så motsatsen mot att jag känner att jag vet allt jag behöver.
Ipso fuckoffo (ni som förstår referensen får en guldstjärna) Men ja du har en stark poäng.

Om man alltid hade haft en realistisk bild av hur jobbigt saker kommer att bli, så hade nästan inget blivit gjort.