När blir barn enklare?

Exakt vad jag tänkte skriva. Även om min avkomma inte nått tonåren än så stämmer påståendet till 100% redan nu.

Visst är det så, men sen tror jag att man kan vara mer eller mindre lämpad för småbarnsåren. Jag fungerar nog bättre med lite äldre barn.

Alla åldrar har sina tjusningar men även motgångar. En 2 åring kanske är krävande på ett vis, men en 12 åring är krävande på ett annat vi.

Däremot avskyr jag ordet "egentid" som förälder har du inte någon automatisk rätt till egentid, du har ansvaret för ett barn som du satt till världen och ska ansvara för. Det är nåt påhitt med egentid som latte-mammor hittat på.

Det är mycket jobb men ungen blir självständig tillslut.
Har en 2 åring själv som för några månader sedan kunde gå till sitt rum och leka själv. Han kan sitta själv en bra stund och leka.
Men uppsikt vill man väl ändå alltid ha för ifall han börjar klättra på stolar osv.

Kan inte du och din partner ta skift?

Det är bara att ta en dag i taget. Prata, förklara, upprepa - uppfostran läggs redan från första början och även om det känns som att det man säger inte går in så gör det faktiskt det så småningom.
Ju bättre du kommunicerar desto lättare kommer du att få det längre fram. Jag menar inte det där överpedagogiska "jagskaintekränkadigutanbaravaradinkompis-snacket" utan bara att man är tydlig med vad man har för skäl till olika saker. En förälder som bara säger "Du ska göra detta för att jag säger så" ger inget skäl medan en förälder som förklarar varför barnet ska göra det ger barnet ökad förståelse. Barnet kanske ändå blir argt men det har fått veta varför hen inte kan få som hen vill.

Att ge barnet lite medbestämmande men samtidigt tar föräldern beslut om de viktiga sakerna är en bra grej. Barnet får bestämma om hen ska ha den gröna eller den blå pyjamasen på sig - att det är dags att sova är det inget snack om, det bestämmer föräldern. Genom att barnet får bestämma lite så tar man fokus ifrån vissa saker som det annars skulle kunnat bli bråk och gnäll om.

Förskolan kan vara till hjälp då barnet får träffa andra barn och få lite inspiration till egen lek. Läs böcker och umgås med ditt barn istället och stryk surfplatta och tv i möjligaste mån.

Första ungen är ju också en lärdom bara det, vänta tills eller om det kommer tillskott... En helt ny och unikindivid med helt andra behov och persona och som händelsevis inte går att möta på samma sätt som #1.

Har du inte ungen på förskola så rekommenderar jag det starkt. Barn lär sig av andra. Vid tillsägelser gå in lite mer på vad och varför barnet inte ska göra si eller så och vad det kan medföra för konsekvenser. En unge på 2 kanske kan tyckas vara lite trög men desto mer du kommunicerar och försöker lära ungen desto mer förstånd infinner sig. Och förskolan kan hjälpa dig göra ditt barn mer självgående så det är bara bra att låta barnet bekanta sig med fenomenet förskola och fler barn. Om de får ta det i en blyg takt på en småbarnsavdelning så fixar de senare åren på förskolan kanonbra samt att de blir ett bekant ansikte för de andra barnen då de väl ska in i förskoleklass (vilket numer är obligatoriskt).

Du gör dig själv och ditt barn en tjänst med förskola!

Lämpad. Känner du kärlek med att kunna dra ner månen om det krävs för ungen ifråga så kommer detta med lämplighet att ordna sig. Sedan trött ja det kommer nog alla bli. Svårt att säga om bästa åldern. Det är jävla tröttsamt det här med alla frågor. Nu har jag förklarat det här för dig! Nu får det vara punkt jävla basta. Men fan inte. Fortsatt tjat. Men det har sin charm.

Beror på vad du menar med "enklare" men de blir ju hela tiden mer och mer självständiga. Vår femåring sitter i timmar och pysslar, ritar och gör pärlplattor. Vår 10-åring märker vi knappt av. Han går upp själv på morgnarna och väcker inte oss andra. Det har han väl gjort i 2-3 år åtminstone.

Men jag vet vad du menar. Är skitjobbigt i början. Särskilt om det är första barnet och man inte är förberedd på hur det är.

Vi löste vår förenkling som barnens åldrande gett oss genom att skaffa en jobbig hundvalp så nu har vi tidiga morgnar och sånt igen.


ps. Jag hatar egentligen begreppet "egentid". Nuförtiden när barnen är så pass stora så gillar jag att hänga med dem. Känner även mindre behov av den där egentiden. Dels är det roligare att umgås med äldre barn och dels har väl behovet av "egentid" trubbats av under de här 10 åren jag varit pappa. Sen så har ju det här skjutsandet på träningar börjat också. Och så är det kompisar hit och dit... Är mycket roligare med den här åldern än riktigt små barn.

Ungefär vad jag skulle säga.

Bra sagt där. Om man tänker efter så är begreppet egentid ganska nytt? När man inte tycker att man har egentid så trivs man inte. Ta bort begreppet, och du mår bättre!
Jobbigt var det när barnen var små och skrek på nätterna. Men nu är de tonåringar, och det är fan så mycket bättre.

Det blir otroligt mkt lättare när de blir lite äldre än två... säg, vid fyra år, då kan de sitta och greja själva en massa, plus att man har roligare med dem när man gör saker för då kan man kommunicera mycket bättre.

Du har ju själv gjort så att ungen får ett behov av att alltid få uppmärksamhet.
Ibland kan du bara låta ungen gnälla utan att ge dom någon reaktion.
Självklart ska man ge dom positiv respons på bra saker de gör men är du säg med din 3-5 åring i en butik och den lägger för att skrika etc. för att denne inte får som den vill så gör samma sak även om det bär emot.
Kan garantera att de i 9 av 10 fall blir tysta