Jag orkar inte mer

För att lösa din sociala isolering råder jag dig att tala med socialtjänsten om det. Du borde kunna få bostöd eller liknande för att få social kontakt

Du får komma och chilla på mitt landställe lite om du vill.
Elda lite granris, tömma en flaska whiskey och kolla på stjärnorna ett tag. Dra ut med båten och skita i allt.
Av egen erfarenhet vet jag att när man mår som du beskriver har man stirrat in i sina egna problem för länge och intensivt. det gör att de växer sig till monster och verkar större än vad de egentligen är.
Trist att du har ont dock, det har jag med men jag pallar inte med massa drama så det enda rätta är att bita ihop och kötta på. Du är som sagt välkommen att joina!

Ja fy fan. Man måste vara helt frisk för att orka med svensk "sjukvård". För att inte tala om Försäkringskassan.

Du skriver kronisk värk. Hur yttrar den sig? Är det musklerna eller lederna?

Vad är det som har orsakat detta från början? Gick du in i väggen? Hade du problem med droger? Självmord är något av det mest tragiska jag känner till. Det finns nästan alltid någon som får lida när någon begår självmord. Lever dina föräldrar? Har du syskon?

Jag befinner mig i en liknande situation som dig, men den stora anledningen till att jag har hamnat här beror på droger. Dessutom tar jag 70mg metadon och 15mg mirtazapin dagligen, vilket gör att jag kan fungera någorlunda. För tillfället tar jag dessutom 3-5mg xanor dagligen.

Jag känner inte dig, och vet inte vad för slags person du är. Men jag ber dig, ta inte livet av dig. Vi vet båda två att det är något du egentligen inte vill. Om du hade fått välja hade du hellre haft ett arbete du gillar, en flickvän du är förälskad i, och några vänner du gillar att umgås med. Om detta går att ordna, vilket det oftast gör, så är självmord en dålig ide.

Om vi bortser från människor som klassas som mentalt efterblivna, dvs omhändertagna människor, har jag aldrig någonsin lärt känna någon som inte har någon form av talang. Alla har någon form av styrka. Någon form av intelligens som de kan använda för att skapa något, om de bara släpper sina rädslor. Ett bevis för detta är evolutionen. Du hade helt enkelt inte levt om dina tidigare släktingar inte hade varit bra på något. Jag är personligen hyfsat bra på att skriva. Jag har lätt för att skriva långa texter om olika ämnen snabbt, utan någon förberedning. Mitt mål är därför att skriva en bra bok.

Om du verkligen tänker efter, finns det saker du är bra på. Det finns troligtvis mer än en sak. Du har fastnat i negativa tankar, vilket sker när människor är ensamma för länge. Jag skulle tro att du behöver socialisera mer med människor. Jag vet att detta är svårt om man utgår ifrån ingenting. Vi lever i ett samhälle där man lär känna människor på skolor, eller på arbetsplatser. Den som varken arbetar eller pluggar blir därför automatiskt ensam. Jag vet hur det är.

Som sagt, jag vet inte varför du mår dåligt, och därför är det svårt för mig att ge råd. Men jag vet att det med största sannolikhet är möjligt att ta sig ur det tillstånd du befinner dig i, även om det kommer att ta lång tid, och att det kommer att vara hårt.

När det gäller depression är det alltid bra att börja med de grundläggande sakerna som får oss att må bra. Att sköta sin sömn är en sak, dvs gå och lägga sig samma tid varenda dag (inte senare än 02:00 om du frågar mig), och gå upp samma tid varenda dag (inte senare än 08:00 om du frågar mig). Sköta sin kost är en annan. Ät frukost varenda dag, oavsett hur det än känns. Ät dina mål vid ungefär samma tid dagligen, och se till att du får i dig allt. Protein, kolhydrater, fett, vitaminer och mineraler. Motion är också viktigt. Gå ut och jogga en runda några dagar i veckan, ta många promenader, eller gå till gymmet. Allt detta skapar rutiner, och ger dig någonting att göra.

Därefter måste du ta tag i vad det är som gör dig deprimerad. Har du en låg självkänsla? Varför? Växte du upp utan en pappa? Har du gjort något eller blivit utsatt för något som du aldrig har berättat för någon? Det är nämligen väldigt vanligt. Jag är 36 år och har umgåtts med destruktiva människor i hela mitt liv. Varenda en av de jag har lärt känna har haft någon form av trauma bakom sig. Sexuella övergrepp, barnmisshandel, mobbning, en förälder som har gått bort när de var barn, osv.

Begå inte självmord!!! Tänk på vad du verkligen vill, och fatta sedan ett beslut. Tänk också på att du är långt ifrån ensam om att må dåligt psykiskt. Många ensamma människor som mår dåligt känner skam över detta, då de tror att de är udda losers. Men så är inte fallet. Det finns idag, framförallt i Sverige, väldigt mycket psykisk ohälsa. Jag skulle vilja påstå att Sverige för tillfället är ett av världens mest dysfunktionella länder, och utskrivning av antidepressiva och försäljning av benso har aldrig varit mer omfattande. Väldigt många mår väldigt dåligt. Du är inte ensam. Det bara känns som om du är det, då väldigt få erkänner att de mår dåligt. Går du in på många personers facebook-konto, ser du en massa bilder där de står och ler och ser lyckliga ut. Många av dessa människor, framförallt kvinnor, är falska. Jag har arbetat och umgåtts med många av den typen. De mår dåligt och lever sorgliga liv, men på internet framstår de som lyckliga och framgångsrika. Detta är den största anledningen till att jag inte har något facebook-konto. Jag ser ingen mening med det.

Jag hoppas att du lyckas ta dig ur din smärta.

Det där låter inte fel alls.





Jadu detta blir nog en historia men:

Efter att jag inte hittade jobb i Sverige fick jag jobb i Malta flyttade dit hade problem med pengar och boende men det löste sig typ jobbade sjukt mycket vi var ett extremt litet team med högt kund inflöde vi skulle garanterat behöva vara minst 10 pers mer för att det hände att folk var sjuka och då satt jag ensam och jobba kunde ha 20 chattar öppna samtidigt + emails och då hade jag bara jobbat två veckor.

Blev senare promoted till shift leader och jobbade ännu mer. Kunde jobba 12 dagar i rad sen 1 dag ledigt sen 10 dagar på rad. Hände ofta att jag jobbade 17 till 02 och skulle börja jobba 08:00 igen så jag sov på soffan i kontoret.

Såklart var inte detta hälsosamt, och innan jag började jobba så hade jag varken tagit handom om mig själv och min depression och låtsades som att den inte fanns + massa drama och hemska saker som hade hänt tidigare vän som tog självmord osv.

Gick nog till slut in i väggen utan att tänka på det, började dricka varje dag. Jobbade jag ensam på natten hände det att jag gick till jobb baren och tog en öl medans jag jobbade.

Pallade inte av detta jobb mer så flyttade till ett annat land jobbade där några månader och flyttade sedan till Storbritannien och blev ensam ansvarig för Sverige hemsidan där jag skulle få upp försäljningen, hantera kundtjänst och order och kommunikationen med massa annat.

Här gick mitt drickande helt åt helvete. Gick hem tidigt från jobbet, gick inte till jobbet. Började skada mig själv. Drack konstant tills en dag där jag tappade allt.

Drack 3 flaskor vin och massa öl och hällde i mig 100 tabletter venlafaxin och en jävla massa Alvedon och var på väg att hoppa ut för en bro. Polisen tog mig. Åkte akut in till sjukhus, fick leversvikt och takykardi och lite annat. Vart bättre efter 3 veckor fanns ingen plats på mental sjukhus i Storbritannien och jag mådde fortfarande dåligt så jag försökte hänga på sjukhusets toalett med larm snöret och efter det skickade dom mig akut till ett mental sjukhus.

Blev utskriven efter två veckor återvände till Malta. Spenderade alla mina sista pengar på att supa, tog sedan en ny överdos med alkohol och sa till mig själv att denna gång ska jag lyckas så jag gick rätt ut i vattnet och försökte dränka mig men några personer såg mig och drog upp mig.

Denna gång var intoxationen inte lika allvarlig så blev in skickad på mental sjukhus i Malta. Och detta var ett rent helvete. Det var som att vara på ett mentalsjukhus på 80 talet. Gammalt, skitigt taken höll på att rasa in, personal som var våldsam och inte brydde sig ingenting att göra fick gå ut 2 gånger på 3 månader. Försökte ta mitt liv några gånger här också och blev efter 3 månader skickad till Sverige där jag åter tog kontakt med mina föräldrar och blev inlagd på mental sjukhus. Åkte ut och in i över ett halvår där jag några gånger gjorde meningslösa självmordsförsök, om jag ens försökte längre. Var helt fel medicinerad och ingen läkare lyssnade på mig.

Sista gången jag var inlagd på ett annat sjukhus för att "personalen kunde inte hantera mig och jag var en risk för andra patienter" trots att jag aldrig gjort något mot andra patienter.

Ganska säker på att denna läkare räddade mitt liv, för att hon lyssnade böt ut all medicin och nu är det över ett år sen jag var inskriven.

Trots allt detta som har hänt så ansåg läkaren och soc att jag kunde jobba och gå på aktivitet 100%

Så slutet / början av 2020 / 2021 kraschade jag igen men lyckades hålla huvudet ovanför vattnet på något sätt och blev sjukskriven 3 månader.

Nästa månad går sjukskrivningen ut och har ingen aning om vad som kommer hända.

Om nånting så har min väldigt dåliga relation med mina föräldrar blivit mycket bättre och det är tack vare dom att jag har tak över huvudet och hittade en lägenhet.

Angående värken

Har haft värk sen jag var barn, stela muskler ont svårt att gå svårt att bära saker hålla saker. Vårdcentralen säger att det inte finns något mer att utreda, och att det med största sannolikhet är fibromyalgi. Trots att den utredning som gjorts var över 15 år sen och läkaren sa då att mer undersökningar och remisser skulle skickas men gjordes aldrig.

Försöker göra ett sista försök att få utredning på värken skrivit in mig på ny vc och ska träffa läkare på onsdag. Kommer väl gå åt helvete som allt annat.

Tack för att du öppnar dig. När det gäller psykisk ohälsa går det nästan aldrig att förklara varför bara med några få meningar. Det låter helt klart som om du har gått in i väggen. Har själv ingen erfarenhet av detta, men vet folk som också har gått in i väggen, och har sett hur nere och tankspridda de har blivit. Jag kan tänka mig att du har svårt för att tänka klart, få gjort saker, och när flera saker slängs på dig slår det helt slint, och du knappt tänka alls. Har jag rätt?

Alkoholen har sedan säkerligen givit dig mer ångest. Du kanske har gjort eller sagt saker på fyllan som du ångrar. Det brukar bli så när man mår dåligt och har druckit mycket. Jag vet inte om du har beroendeproblematik i din släkt. I så fall kan du ha det som jag och många andra kallar för beroendesjukdomen. Tidigare var du en arbetsnarkoman, och senare har du gått över till alkohol.

Jag lider själv av stressymptom efter mer än 20 års användande av narkotika, plus att jag har flyttat mer än 12 gånger de senaste 6 åren. Innan dess bodde jag också på en massa olika ställen, då båda mina skilda föräldrar flyttade ofta. Jag vet hur det är att vara känslig för stress. När jag måste göra flera saker samma dag, även om det är enkla saker, blir jag totalt uppstressad och får ångest. Endast benso löser det, men benso gör det bara ännu värre långsiktigt, så börja inte med det.

Jag har inga jättebra råd att ge. För det första tycker jag inte att du ska arbeta på några år, och sedan kanske börja deltid. Lägg ner alkoholen. Jag vet att det är svårt, och jag är egentligen en hycklare som ger detta råd. Men det ändrar inte det faktum att alkohol gör bara allting värre. För mig låter det som om du behöver vila och läka, både fysiskt och psykiskt. Det bästa vore om du kunde bli sjukskriven igen, men detta kan vara väldigt svårt idag. Att leva på socialen kan vara stressigt, då det är en hel del onödig byråkrati som måste göras.

Jag har gjort en hel del brott i mitt liv, 95% av det har varit narkotikarelaterat. Jag är med andra ord ingen oskyldig ängel. Men jag har aldrig någonsin försökt fuska till mig bidrag. En av anledningarna till det är att det i slutändan drabbar dem som verkligen behöver hjälp.

För tillfället är det extra svårt att få hjälp, pga corona och massinvandringen. Köerna är långa.

Jag är ingen läkare, har inte träffat dig, och vet väldigt lite om din situation. Jag vet därför inte riktigt hur pass allvarlig din värk är. I värsta fall kanske du behöver mediciner. Någon lättare opiat som tramadol, och en stor dos antidepressiva. Du kanske redan har provat detta.

Fortsätt kämpa!!! Min erfarenhet av människor som mår riktigt dåligt psykiskt, är att de flesta aldrig riktigt tar sig ur det. Men samtidigt har jag träffat en del enstaka personer som har tagit sig ur det, och visat att det är möjligt. När man mår riktigt dåligt ser man ingen mening med någonting. Äta, dricka, träffa folk och sköta sin hygien, framstår som onödigt när man mår riktigt dåligt. Men om man gör det så blir det lite bättre.

Det enda jag är ganska övertygad om efter att ha läst din text, är att du inte bör arbeta på några år.