Självmordstankar och planer =inläggning?

Har dåligt mående sedan nov -20. Har ptsd, gad och nu svår depression utlöst av diverse händelser. ”Frisk” sista 15 åren men haft depressioner av och till som dock aldrig blivit föremål för vården. Har med ”hot” om vårdintyg från hälsocentralen gått med på att träffa läkare inom psykiatrin. Har väldigt negativa erfarenheter sedan yngre ålder då behandlat och placerats via lpt och luv. Läkaren på psyk frågar upprepat om självmordtankar och vidare i ämnet. Jag har upprepat valt att inte svara eller svarat svävande då det finns information från anhörig om detta kan jag inte helt neka. Jag vill absolut inte bli inlagd med lpt igen och vågar därför inte diskutera tankar och planer med läkaren då jag förutsätter att detta skulle leda till just lpt. Det skulle säkert vara bra att få prata om det men vad tror ni är risken stor för lpt då?

håll tyst , och ta det med någon helt utomstående som inte har med vården att göra

att bli tvångsinlagd botar inget , ställer bara till ett ännu värre mående

vad tynger dej till ditt mående då ?

Får man fråga om du har tankar på att du ibland inte har lust att leva och fantiserar lite mer i perioder när det är extra jobbigt eller om det mer så att tankarna är på den nivån att du nästan mer är bestämd i perioder ?
Att vilja dö och planera att dö är ju lite olika saker tycker jag, man kan ju inte hjälpa vad man känner men det är hur man agerar som spelar roll.

Om du lägger upp det för en läkare att du tänker ta ditt liv så blir det ju LPT men att känna av såna tankar utan tanke på att fullfölja det ser ju lite annorlunda.
Självklart blir du tvångsinlagd om du säger något i stil med att du tänker ta självmord.
Så tankar kan du diskutera men detta med planer är ju steget längre.



Det är såklart fel att spärra in dig för att du saknar livslust om du vill ha en förändring.

Är du mer rädd för att bli inlagd på LPT än dina självmordstankar så är det nog inte så farligt.

Givetvis varierar det dag från dag och tid på dygnet. Men är i princip helt sängliggande av min depression och har varit det i två månader. Maken sköter barnen och hemmet. Jag finns bara i utkanten och det gör så jäkla ont att inte orka. För ett par veckor sedan hade jag tappt mig på blod varannan dag ca 500 ml totalt 6 gånger och tog sedan tabletter som skulle göra mig trött och tillsammans med ytterligare blodförlust få mig att sluta andas och somna in utan att lämna en skadad kropp efter mig. Jag var på väg ut genom dörren när jag oväntat blev avbruten av ett telefonsamtal där en läkare anade något trots att jag försökte låta ”som vanligt” hon hotade med vårdintyg och kontaktade min make som åkte hem. Slapp dock den gången.

Jag vill på något sätt ibland ha hjälp. Givetvis. Jag har barn och vill inte skada de. Men om mitt liv ska fortsätta såhär kommer de bli skadade att hur jag mår och är ändå. Därför tror och tänker jag ofta på att jag ska försöka igen.

I slutet av november 2020 tvingades jag till akutpsykiatrin av min vårdcentralsläkare, med en remiss som var ”frivillig” (mao om jag inte tog emot den så blev det vårdintyg) och jag hade svår depression, suicidplaner och dålig sjukdomsinsikt. Blev inlagd ”frivilligt” (ville inte egentligen ju men orkade inte ens stå emot), var inlagd 3 veckor. Men hur hårda de är med inläggning är nog från region till region.

Verkar inte kunna skicka pm på grund av nyregistrering men vi verkar ha en del gemensamt förutom ovanstående.

Hm, nej och jag kunde inte skicka till dig heller..

Skapade en ny hotmail
Nattrunflashback@hotmail.com

Vill du bolla lite? Skicka ett meddelande i så fall

Tycker jag absolut du ska göra istället för att det går så långt innan du gör ngt dumt.

Been there Done that .

Japp

Då jag själv har haft problem med psykisk ohälsa i hela mitt liv har jag mycket empati för andra med samma problem. Så vida du inte har känt så här sedan du var barn, finns det alltid en, eller oftast flera anledningar till varför du känner som du gör. Någonting måste ha hänt i ditt liv, och du måste ta reda på vad det är, och sedan prata om det med någon du litar på.

Tänk på att det psykiska påverkar det fysiska och vice versa. Många tänker inte på det. Om du går omkring med mycket stress och ångest inom dig, kan det leda till fysiska sjukdomar som tex soriasis, rosacea, acne, smärta i ryggen och annat. Om du har ont fysiskt under lång tid, blir du till slut deprimerad.