Citat:
Ursprungligen postat av
Zaedrews
Så vad är sanningen? Mina äldre låg vid gränsen, de hade dött för Sverige. De sa till dagen de dog fan vi hade dödat de här tyskarna! Men hade vi haft en chans egentligen? Sedan ja detta återkommande vi släppte förbi tyska soldater för våra nära kära finnar bad om det!
Alla vet att vänskapen mellan Nazityskland o Sverige var så stor att en ockupation var onödig.
Svenska ingenjörer, militärer, läkare utbildade sig i Tyskland. Svenskarna pratade god tyska. Eliten o stora delar av medelklassen hade med beundran sett det tyska undret. De nya vägarna, bilarna, husen. Norrmännen däremot var via sin historia o handel kopplade till de engelska öarna.
Det Sverige o Nazityskland fruktade var snarare de få antinazistiska svenskarna. Att dessa skulle begå sabotage o ställa till problem. Så då spelade det ”fria” og ”neutrala” Sverige upp en charad som de kallade betedskap.
Där kommunister og patrioter sysselsattes med att försvara Sverige o därmed inte ställa till problem.
Industrin gick på högvarv. Malmen bröts o skeppades, fabrikerna producerade kullager, kokade papper, stenbrotten i Bohuslän knackade sten. Guld smältes om o stämplades som svenskt. O i slutändan användes som betalningsmedel.
Det fanns inget insitament för Nazityskland att anfalla Sverige.
Det skulle bara kosta resurser o riskera produktiviteten.
”Vår beredskap är god” var på sin tid en skruttig lögn. Riktad till de svenska massorna som trodde på det politiker sa o det som sades på radion.
Kortfattat. Sverige saknade ett fungerande försvar o förmågan att försvara sig. Sverige var inte utsatta för ett realistiskt hot att okuperas av Tyskland. O Sovjeterna körde fast i Finland.