Pragmatism - konstruktiv sanningsteori eller inte?

Makt är ett sociologiskt, teologiskt, organisationsteoriskt och filosofiskt begrepp som beskriver förmågan att driva igenom sin vilja trots motstånd. Det finns två huvudsakliga infallsvinklar, där den första handlar om "makt över", alltså en relation mellan två personer eller kollektiv A och B där A har förmågan att åstadkomma någonting som inte står i B:s intresse, i det tydligaste fallet genom att få B att handla på ett sätt som inte står i personens intresse. Den andra tolkningen tar sikte på makt som "förmåga till", alltså den egenskap som gör att en person kan uppnå det han eller hon strävar efter. Makt i meningen "makt över" är ett relativt begrepp, som förutsätter minst två parter: en part A som genomför en handling eller begär något, och en annan part B vars intressen står i konflikt med handlingen, eller som utför handlingen. En annan förutsättning för att A skall ha makt är att B står i någon slags beroendeställning till A. Denna beroendeställning kan vara ekonomisk, social eller baserad på våld eller tvång. Makt i den senare betydelsen är inte en interpersonell relation, utan handlar om individens förmåga eller kapacitet att realisera sina önskningar och strävanden trots motstånd, utan att det måste föreligga en intressekonflikt. I den här meningen kan man tala om att t.ex. en skicklig kock har makt över sina redskap och sina råvaror, eller att en individ i ett jämställt samhälle har makt att forma sitt eget liv oavsett t.ex. kön eller sexuell läggning.[1] Den här artikeln använder sig i huvudsak av makt i den förra meningen, alltså som "makt över".


Maktbegreppet
Maktbegreppet är i hög grad ett relationsbegrepp: Om A står i ett visst förhållande till B, kan man beskriva det som att A har makt över B. A och B kan vara individer, grupper, system m.m. För att A skall kunna utöva makt över B, måste det finnas förutsättningar för ett sådant maktutövande. Villkoren för maktutövning går att beskriva på följande vis:

A förmår B att handla annorlunda än B annars skulle gjort.
A förmår B att handla på ett för B icke önskvärt sätt.
A förmår B att handla som B gör genom hot om sanktion.
A förmår B att handla på ett sätt som strider mot B:s egentliga intressen.
B gör vad A vill att B skall göra.
A strävar medvetet att ändra B:s beteende.

Resurser och maktutövning
Om man skall kunna utöva makt måste man ha resurser att utöva den med, det vill säga tillgångar vars innehav möjliggör ett reellt inflytande. Maktresursernas karaktär kan skifta högst betydligt beroende på var eller på vilken nivå i samhället man befinner sig.

Exempel på maktresurser kan vara:

Retorisk förmåga.
Kunskap (okunnighet är vanmakt).
Prestige och status.
"Närhet till makthavarens öron".
Kontroll av produktionsmedel.
Kontroll över opinionsbildning.

Maktutövning är kostsam. Ju mindre maktresurser en makthavare behöver använda, desto billigare blir det för honom. Det gäller därför att finna metoder som kostar så lite som möjligt för den som innehar makten. De vanligaste metoderna för maktutövning kan listas upp enligt följande:

A har fysisk kontroll över B:s kropp.
A har kontroll över de vinster och kostnader B kan få.
A kontrollerar den information som B får.
B låter sig påverkas av en positiv inställning till A. (Se karisma.)
Det råa våldet kostar mycket, likaså att ha en ständig kontroll över människors kroppar (till exempel slaveriet). Därför har 2), 3) och 4) fått en ökad betydelse.

Historik
Att studera makt är en väldigt gammal företeelse. Man vet att så länge som det funnits skriftliga källor har vi analyserat maktens innersta väsen. För västerländskt vidkommande härstammar de mer systematiska studierna om maktens anatomi från den grekiska filosofin. Man kan här nämna Platons Staten, Aristoteles Politiken och den grekiske historieskrivaren Thukydides' Peloponnesiska krigets historia, som exempel på arbeten där makten behandlas både teoretiskt och empiriskt.

De som studerar makt utgår, i grova drag, från två olika metodologiska förutsättningar. Den första kan betecknas som normativ, i det att den i huvudsak fäster uppmärksamhet på frågor som; Vem bör styra och vem bör lyda och varför? Klassiska representanter för denna inriktning är Platon, företrädarna för den på 1600-talet framväxande politiska individualismen Thomas Hobbes och John Locke och den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau. Den andra inriktningen betecknar vi som empirisk. Den vill i första hand ha svar på frågor som; Hur är makten fördelad och hur utövas den? Representanter är Thukydides, Michel Foucault, Niccolo Machiavelli, Karl Marx och Max Weber.

Typer av makt

Betvingande makt
En form av makt bygger på våld (coercive power) vilket förutsätter att B bestraffas med terror om inte A:s makt iakttages. Ett sådant förhållande kan uppkomma genom att A är fysiskt stark, har starka band med ett stödjande kollektiv, är verbalt slagfärdig, kan utesluta B från en önskad position, med mera. Motsatsen till detta slags makt är belöningsmakt (reward power) där A kan ge B förmåner, en position, pengar eller annat erforderligt.

Formell makt
I formella sammanhang är legitimitetsmakt (legitimate power) den gängse, vilket innebär att A har en strukturell position som medger möjlighet att kräva av B att iakttaga makten. Positionen kan vara en chefsbefattning, och andra auktoritetsroller. Informell makt är motsatsen till formell, det kan exempelvis vara vad storebror får göra mot lillebror. Lagar som styr vad polisen får göra är formell makt.

Expertmakt
En annan form av makt är expertmakt (expert power) vilket innebär att A har en expertis eller förmåga som B finner erforderlig. Denna makt har till exempel läkare som ger råd till patienter, eller ekonomer i företag.

Referentiell makt
En sista grupp kallas referentiell makt (referent power), eller karismatisk makt, som innebär att A har vissa personliga egenskaper som B beundrar och vill identifiera sig med.

Relationen mellan A och B
Beroendet B känner för A förutsätter att vad A har att erbjuda är viktigt för B, att A kan skrämma B, eller att A är oersättlig.

Generellt kan sägas att ju mer sanktioner A utfärdar mot B, desto mindre populär är A. Ju mer A presenterar beslut för B genom att förklara och resonera, desto högre är populariteten. Likaså om A har auktoritet bland sina överordnade, minskar dennes popularitet bland dem. Andra taktiker för att uppnå makt är att upprätta goda relationer, hämta stöd från andra i organisationen, eller förhandla.

Makt kan innehas individuellt eller i grupp. Det senare kallas koalition om den är temporär eller informell.
[...]