Kära aspies, vad önskar ni att era föräldrar visste?

Ja, jag har själv högfungerande autism och skulle nog säga att om man vill hjälpa sitt barn så ska man inte få det att bli mobbat genom att bekräfta avvikande sociala beteenden. Det finns konkreta saker att förbättra. Det är enkelt och man förebygger saker som mobbning, social fobi etc.

Edit: Däremot får man nog vara beredd på att det inte kommer naturligt. Man får liksom träna in en punktlista med saker som ögonkontakt, lagom samtalston, samtalsämnen o.s.v. och vara väldigt explicit. En normal unge kan man kanske ljuga för och ungen fattar att det är "lek" genom sin mentaliseringsförmåga eller något. Autism kräver en explicit förklaring eller instruktion. Helst tidigt.
Jag håller med helt. Jag var mest nyfiken på vilken alternativ förklaring Charisma hade.
Denna förklaringsmodellen godtogs inte.

Den där tjuriga attityden hjälper inte någon, och framför allt så hjälper den inte den mobbade.

I typ 98% av de mobbingfall jag kommit i kontakt med, så har det handlat om att den mobbade har haft svårt att förstå sociala regler och inte respekterar informella hierarkier och överenskommelser. Hen blir tillrättavisad, men är inte mottaglig (förstår kanske hintar), utan fortsätter på i samma stil. Reaktionen från en eller flera individer blir då att försöka stöta ut den här personen, som konsekvent stör den social ordningen. Eftersom vårt samhälle är uppbyggt så att vi slänger in 30 random ungar i ett klassrum och låser dörren, så uppstår det vi kallar för mobbing, och det kan bli både grymt och farligt. Orsakerna är normalt sett flera; den mobbades beteende, samhälleligt tvång att ingå i grupper, och överreaktioner från grupper, där man ägna sig åt groupthink och rationalisera överdrivet våld och hat.

Men det hjälper INGEN att ge den mobbade en kram och säga; "Fortsätt var dig själv du, det är ALLA ANDRA som det är fel på". Det är en riktig björntjänst.

Och vad i hela friden menar du med att sätta ordet "orsaken" inom citationstecken?

Jag kan ju bara utgå från att du aldrig har varit mobbad själv och därför inte vet hur det är.
Så då kan jag aldrig heller få dig att förstå.
Men det är knappast en björntjänst mot någon att motarbeta destruktiva sociala strukturer.

Jag kan ju bara upprepa att det är helt vidrigt att lägga någon som helst skuld på offret.
Man kan ju inte kräva att alla ska tycka om alla.
Det finns dock aldrig någon anledning att försvara mobbning eller säga att offret måste ändra på sig.
Jag kan ju tala om hur det gick för min mamma när hon var liten.
Det var så att en dag hade hon besök av dottern till en av morfars kompisar och lekte med henne.
Men så kom en tjej i byn cyklandes förbi och ville ta över.
Då blev morfar tvungen att säga till henne att mamma redan hade en kamrat hos sig och att hon fick gå hem.
Och efter den episoden kom mamma att bli mobbad av den här tjejen och hennes gäng i ca två år.
Jag har lite svårt att se hur någon kan tycka att min mamma kunde rå för något i det fallet.

Alltså, du argumenterar ju fortfarande inte. Du bara moraliserar.
Historien om din mamma är inte representativ för mobbing funkar, det vet du nog själv om du ska vara ärlig.

Och jag har varit mobbad. Mitt beteende var helt klar del av problemet.

Menar du att det som hon var med om inte var mobbning för att du har bestämt att det inte var det?
Eller att de barn som knöt en väska över min mammas huvud så att hon nästan kvävdes gjorde rätt?
Kanske du menar att det var mitt fel att en kille i min skolbuss smällde mitt huvud in i en plåtdörr?
Några andra fick tag i en videokamera och förföljde mig med den runt skolgården och filmade mig.
Var det bara rätt åt mig kanske?

Jag har lite svårt att tro på att du har blivit mobbad.
För du verkar åter igen inte fatta att ingen ska ha rätt att kränka någon annan.
Och nej, det har ingen betydelse vad offret har för "beteende".
Snarare verkar du propagera för att de som mobbar andra inte ska ställas till svars för sina handlingar.
Och det är väldigt märkligt om du själv skulle ha blivit utsatt för något.

Du bemöter ju bara mina argument med saker typ "Nej, så är det inte alls det!", allternativt "Du är elak!". Det är människor med din inställning som gör att mobbingen fortgår och blir värre.

Tvärtom.
Det är folk med din inställning, som inte har någon lust att göra något åt saken och låter det fortsätta.

Hur otroligt utmattande det är att vistas i stimmiga bullriga miljöer när man är ljudkänslig.

Det jag har svårast för är att separera ut frontljud från bakgrundsljud. Att höra vad en enskild person säger i tex en restaurang. Jag hör allt, ljudet av fotsteg, hasande, klapprande, tickandet från en väggklockan, slamret av porslin från köket, frasandet av kläder, vad folk pratar om tre bord bort. Att sen försöka stänga ute det och rikta uppmärksamheten mot en enskild person är oerhört utmattande. Tyvärr gjorde detta att vissa trodde att jag var utvecklingsstörd när jag var yngre eftersom jag inte kunde koncentrera mig på vad folk sa i vissa miljöer. Detta ledde till att de började prata långsamt och övertydligt till mig, vilket var hemskt irriterande.

Att man är helt slut och vill ligga ensam på sitt rum när man kommer hem från skolan handlar inte om lathet, utan om ovanstående.

För att spara energi lyssnar jag alltid på Spotify när jag går på stan eller handlar på ICA. Då blir det en inkommande ljudkälla istället för hundratals olika och jag blockerar ut alla bakgrundsljud.

Jag tycker livet som aspie är tusen gånger enklare som vuxen än som barn. Jag har aldrig meltdowns och sällan ångest eftersom ingen pressar mig till bristningsgränsen längre. Jag gillar att bo ensam och det funkar bra.

Men alla är vi ju olika. Ljudkänsligheten är det jobbigaste för just mig. Finns ju aspies som inte är så ljudkänsliga utan har helt andra svårigheter.

Nu måste jag säga att jag inte själv har just det här problemet.
Jag vet dock att det absolut förekommer bland andra aspergare.
För mig är det istället så att jag inte tål skrapljud, särskilt metall mot metall.
Det blir som tortyr för mig om någon skrapar ur en kastrull med en sked.
Men jag mådde även dåligt av när man skulle flytta bänkar över golvet i skolan.
Somliga maskiner på träslöjden hade också vidriga ljud.
Jag blev därför tvungen att ha hörselskydd på mig så fort de slogs på.
Även om jag själv stod i andra delen av salen och inte höll på med maskinen själv.
Det gjorde att de andra fnittrade åt mig, men vad skulle jag göra?
Jag minns däremot inte att jag hade problem med symaskinernas ljud på syslöjden.
Även idag kan jag också må dåligt om det är för högt ljud i en högtalare.
Då måste jag ha öronproppar eller lämna lokalen.