Det var riktigt uppmuntrande att lyssna till hans tonåriga livsglädje och optimism i sommarpratet liksom hans vägran att anta den offerroll (med dito "revansch") som svenska medier så gärna vill lägga på honom.

"Jag är ingen symbol, ingen snyfthistoria, inget propagandainstrument, jag har blivit omhändertagen i hela mitt liv" – sånt är mycket starkt för en nittonåring bara att tänka, långt mer att säga. Gissar personligen att det har att göra med hans kristna uppfostran som han visserligen verkade vilja distansera sig ifrån men som ändå tycks ha givit honom personlig integritet parad med sund självinsikt. Välgörande fjärran från såväl svenska schlagerartisters gängse hämndlystna narcissism som från mediaklassens hänsynslösa lust att reducera människor till enbart redskap och symboler och "berättelser".
"Även du som fötts direkt in i det svenska samhället kanske har en hel del att vara tacksam för" – sådana ord borde vara provocerande för dem som är så ivriga att förneka våra förfäders och förmödrars arbete för sina efterkommande och vill reducera samhället till en slump. Likaså orden om att tala väl om sina föräldrar, känslorna av svek mot sitt eget folk och sin familj, av förvirring och rotlöshet.