Daglig kamp i 36 år

Ja, som rubriken avslöjar så har jag hunnit bli 36 år gammal och har fortfarande inte lyckats få livet att fungera. Klart att jag har bättre dagar och stunder, men överlag är tillvaron en kamp mot mina demoner och hjärnspöken, dag ut och dag in. Jag har ett gäng olika psykiatriska diagnoser, varav några endast tycks bli värre med åldern.

Jag har inte arbetat på 16 år och har i princip inga vänner. Inget liv. Är sanslöst inaktiv. Tillbringar tiden med att ligga och stirra i taket, när jag inte är ute och promenerar. Har en hobby jag är hyfsat skillad på, men kan inte finna nån glädje i att utöva den. Gör det mest för bekräftelsen från omgivningen och för att det ger mig nån slags liten känsla av existensberättigande.

Dagarna går, åren flyger förbi och jag sitter fast. Jag vill ingenting. Inte resa, inte uppleva saker, inte träffa folk. Ingenting känns lockande eller meningsfullt. Och även om jag skulle vilja, så sätter min svåra sociala fobi stopp.

Det livet går ut på är att överleva, och jag är less på det. Jag har flera självmordsförsök bakom mig och ibland skäms jag över att jag fortfarande lever. Jag förstår liksom inte vad poängen ska vara med att jag går genom livet som en börda och parasit.

Jag har en pojkvän, men jag börjar misstänka att jag inte är kapabel att känna kärlek. Jag tror att jag har svårt att respektera någon som tycker om mig. Det bästa vore förmodligen att avsluta förhållandet, men jag är för svag för det.

Har gått i ett antal terapier och testat en uppsjö mediciner. Utan framgång. Har ett allvarligt trauma bakom mig och jag misstänker att det är detta som är roten till mina problem, men eftersom jag knappt minns traumat (och dessutom vägrar minnas), så vet jag inte hur det skulle vara möjligt att behandla. Bespara mig gärna kommentarer om att bortträngda minnen inte existerar, jag orkar inte ta den diskussionen.

Hur som helst. Kära Flashback. Hur ska jag göra för att få ett drägligt liv? Var ska jag börja? Är det ens möjligt?

Jag är inte långt ifrån att ge upp.

Du måste först vilja något innan du kan önska något. Om du inte vill något annat än vad gör nu så får du väl vara nöjd med det?
Jag gör inte alla gånger så mycket mer. Men jag ser inte vad jag missar. Livet går ut på två saker. Stänga ute negativa saker och släppa in positiva. Du kan börja med att eliminera alla negativa saker. Sen vet jag inte vad du ska göra, det får väl visa sig successivt. Varför stressa...?

Det handlar i grund och botten om att jag känner mig rätt nära självmord, och det är inget jag vill utsätta mina anhöriga för. Så vad jag önskar är väl en känsla av hopp, att det kan bli bättre, att det är värt att fortsätta kampen, trots att det känns som att den inte har något slut.

Har du prövat annat än medicin?
Jag menar droger.
Innan du väljer att ta bort dig själv kan du ju pröva några droger.
Vem vet du kanske hittar nåt som får dig att vilja leva

Testa att läsa Eckhart Tolle, finns också massa videos på youtube att lyssna på. Hjälpt mig mycket med att komma till ro med tankar som plågat mig och finna en inre ro. Det är väldigt mäktigt när man börjar få kontroll över sina tankar och känslor. Så enkelt fast så svårt.
Hans bok 'A New earth' är väldigt bra att beskriva vad vårt ego är och varför det plågar oss så mycket. Hoppas du kan få hjälp i det!

Lider du av något mer än psykiatriska diagnoser? Alltså någon fysisk nedsättning? Du jobbade alltså sist du var 20, nästan när du gick ut gymnasiet. Kan tänka mig att det bidrar till en känsla där du känner att du inte är en del av något, en gemenskap. Att inte göra något om dagarna måste på så sätt vara tufft. Du säger att du inte känner någon kärlek för din pojkvän, kan det ha något med dina känslor för pojkvännen att göra? Är du verkligen ”kär/förälskad”? Har du upplevt det pirret någon gång?

Tror mycket av dina problem beror på mycket inaktivitet och att du på så sätt blir utanför på något sätt. Men det baserar jag enbart utifrån detta inlägget.

Finns det ingenting du känner att du vill uppnå/göra i livet?

Okej men då är åtminstone problemet inringat. Du har ångest över dina anhöriga. Det behöver du bara ha den dag du bestämmer dig att ta livet. Tills dess är det inte lönt att känna så.

Det finns inget recept på hopp. Det kommer och går. Jag har trott och hoppats så mycket men bara för att bli besviken. Bättre att leva dag för dag.
Att fylla livet med konstgjord mening är inte svårt. Börja missbruka något.

Rökte cannabis i flera år, tyckte verkligen om det men var tvungen att sluta då jag blev dissociativ och fick stark ångest under ruset.

Har provat några andra droger också, men kan inte se att det skulle vara hållbart att börja bruka några av dessa regelbundet.

Adhd-medicin får mig däremot att fungera mycket bättre i vardagen, men jag har tyvärr ingen sådan diagnos.

Ta inte ditt liv.
Livet kan vända mycket på 5, 10, 15 år, även om man aldrig skulle kunna tro det.

Försök se till att träffa en traumaspecialist. Vet inte vad det är för terapi du fått men ofta får man inte rätt typ av terapi och alla psykologer och läkare har inte tillräcklig kunskap.

Beroende på hur du känner kring det, kanske det också skulle vara bra att försöka börja ta sig ut på någon form av sysselsättning. Alltså inte börja jobba pang bom, men börja med nån form av rehabiliteringsaktivitet. Aktivitetshus? arbetsterapeut? Anledningen att jag skriver det är att det kan vara bra att inte känna sig ensam i in situation, och på ett sånt ställe är det ingen press på att må toppen eller inte ha social fobi osv.

Det du känner är livet. Så som du känner hade alla känt om de inte hade haft förmågan att lura sig själva att tro att det ska bli bra eller bättre.
Folk går runt och hoppas en massa. Om det bara är det man vill så finns alla möjligheter i världen.

Frågan kokar till sist ner till att endast du kan bestämma vad som är intressant och meningsfullt för dig. Du sa dina anhöriga. Det är åtminstone en sak.
Men sen vet inte heller jag. Jag tror inte att någon vet. Jag tror inte ens att någon bryr sig. Definitivt inte om du inte själv vill något. Utan då får du vara så god att gå med i en förening och lära dig virka, och hålla tyst.

Du har sedan 2007 skrivit nästan 500 inlägg om hur dåligt du mår. Har skummat igenom dina ordkaskader år ut och år in. Samma jävla ältande. Blev bara tvungen att säga detta. Man blir oerhört less på att höra och läsa detta jävla tjat om dig själv. Kommer inte att svara eller dividera runt detta. Har nu sagt mitt.

Om du har social fobi borde väl tex online-dator/tv-spel vara en grej. Borde finnas nån typ av spel som passar dig och där man själv kan bestämma över hur mycket kontakt man vill ha med medspelare.