Hur ser ni chefer på folk som jobbat på bemanningsföretag?

Har erfarenhet av jobbat med minst tre olika bemanningsbolag inom samma yrke på mindre än tre år. Innan det har jag jobbat på fasta anställningar på större etablerade företag som inte var inom bemanning.

Inser att det är väldigt ovanligt i Sverige att säga upp sig från så trygga anställningar för att sedan övergå till mindre tryggare anställningsformer inom bemanning samt jobba dubbelt så hårt för häften så mycket. Blir tillfrågad varför jag gjorde det och om jag verkligen trivdes på tidigare fasta anställningar. Ofta är det samma repetitiva frågor på intervjuerna jag går på som leder till fler följdfrågor vartefter. Till svar på frågan upprepar jag samma som alltid, att jag ville jobba mer flexibelt åt mindre företag och mindre projekt samt att jag värderar min anställningsbarhet högre än min anställningstrygghet. Förklarar också att anställningstrygghet bara är en falsk form av trygghet om man inte gör sig anställningsbar.

Blir sällan det blir så många följdfrågor på övriga svaren jag anger. Jag misstänker att intervjuaren inte accepterar mitt svar och därmed ställer massor med följdfrågor.

Är det verkligen mindre meriterande att jobbat åt bemanningsföretag?
Ringer det verkligen i varningsklockorna om en person sagt upp flera fasta anställningar för att sedan övergå till bemanning?
Skulle ni misstro mig om jag ansåg mig själv vara fullt arbetsduglig samt arbetsvillig och presenterar mig själv i enlighet med det?
Värderar ni verkligen anställningstryggheten av en fast anställning så högt att ni sätter den på en gyllene piedestal till den grad att ni står knäfallna inför AG:en och gör allt ni blir beordrade att göra för att ni inte klarar er på egen hand?

Förklara!

Inte alls. Somliga gillar dynamiken i bemanningsbranchen, kunna byta uppdrag och dra grejer i mål, för att sedan dra vidare till nästa. Att du söker en mer permanent tillvaro är inget negativt, eller konstigt.
Ex. en som var på intervju för något år sedan eller två jobbade inom bemanning för att kunna resa och vara vagabond ett halvår om året. Skäl gott som något.
Har du själv avslutat dina tidigare anställningar är det inga konstigheter alls.

Jag skulle inledningsvis hålla med, att skälen bakom är viktigare att förstå än själva faktumet att det är bemanning. Jag har dock mycket lättare att acceptera det privat än i min roll som chef. Som arbetsgivare störs jag av att du vill vara anställningsbar och att du kunnat avsluta fasta anställningar för att vilja ha större flexibilitet. Då hör jag en kandidat som kommer att sluta så fort de monotona sysslor visar sig. Min erfarenhet säger att man presterar som bäst år 2-6 på arbetsplatsen, sen kan det antingen stabilisera sig på en hög nivå eller plana ut till en rutinerad självgående medarbetare. Där ser jag inte dig, givet dina argument, och då satsar jag inte på dig.

Vi sitter på en intervju för att ett behov har uppstått för mig, sannolikt ett (semi)akut sådant. Den situationen förväntas jag lösa exemplariskt och det gör jag genom att tänka långsiktigt i intervjufasen. Sen används provanställningen hårt, formas du inte i linje med min långsiktiga plan så är du ute. Är jag tveksam efter 5 månader är du sannolikt ute även då. Det kostar så jädra mycket att ta fel beslut med anställningar så det vill jag undvika till höga pris.

Berätta gärna mer om den sista meningen du skriver, stycket om att värdera anställningstryggheten. Tror inte att jag helt förstod?

Många jobbar bara för en lön och inget mer. Jag förstår att det är viktigt att få rätt lön för sitt arbete men det ursäktar inte att samtidigt sluta jobba på sig själva.

Många känner sig bekväma med just att vara bekväma när man är fast anställd och gör absolut minimum och bara tillräckligt för att få jobbet gjort och inget mer. Inte ovanligt att folk i dessa positioner börjar utveckla en otrevlig personlighet av olika skäl då man ändå inte kan göra sig av med den personen. När väl dessa människor blir av med jobbet för vad det nu må vara är det då dom insett otryggheten med att konstant söka trygghet.

Att konstant söka trygghet i bekostnad av din anställningsbarhet är farligt för din personliga utveckling. Många är bara omedvetet om denna fara.

Har varit i bemanningsbranchen i några år och är chef. Anställer både tillsvidare, temporära och personer från bemanningsföretag. Jag ser inget konstigt i det så länge personen ifråga kan motivera eller förklara varför de befinner sig i tillvaron de är och hur de ser på framtiden. Vissa personer vill ha mer stabilitet, andra mer flexibilitet.
Sedan finns det massor av chefer som projicerar sin egen bild av åsikter på den miljö de anställer in personal till. Tyvärr.