Hur ska jag tala om för min flickvän att jag vill separera?

Så jag (33) och min flickvän (28) har varit tillsamans i lite över ett år nu, och jag känner att vi inte drar åt samma håll i livet, så jag vill separera helt enkelt. Jag vet bara inte hur jag ska bära mig åt och prata om det på bästa sätt, men det är omöjligt att undvika att någon kommer bli sårad.

Vi bor ca 7mil från varandra, så vi har gjort så att jag spenderar elva dagar hoss henne för att sen vara hemma hoss mig i tre dagar, sen åker jag hem till henne igen, rinse and repeat.

Hon bor i ett litet samhälle mellan två större städer, behöver man tex åka och handla så måste man spendera 20-25 minuter i bilen, hon har även inget körkort, så när det ska göras något är det alltid beroende på om jag har lust att köra eller inte.
Och jag bor i en småstad med mycket mer möjligheter, vill man handla mat så finns det ICA, Willys, Lidl & Coop bland annat. Det jag vill ha sagt med det här är att det är så himmla omständigt och krångligt att bo ute på landet eller i ett litet samhälle en bit utanför städerna.

Hon vill spara pengar och köpa hus ute på landet, jag har talat om min tveksamhet kring detta och vill inte bo i hus, och speciellt inte på landet. Jag vill inte ha och göra med allt jobb och underhåll som krävs av att bo i hus, en lägenhet/radhus räcker gott för mig.

Hon vill ha mer barn i framtiden, just nu har hon en tre-årig son från ett tidigare förhållande.
Och under det här året tillsammans med henne och barnet så har det fått mig att inse att jag aldrig vill ha barn. De är jobbiga, högljudda, luktar illa, lyssnar inte, tar sönder saker och är allmänt dryga.
Jag har inte fått en hel natts sömn hemma hoss henne en ända natt på ett år. Samt att jag inte har fått sova längre än halv sex om helgerna då hennes son kommer in till oss på natten och sover i våran säng.
Helgerna är kaos, vill man ha lugn och ro och vila upp sig från en jobbig arbetsveckan finns inte den möjligheten alls.
Det har gått så långt att jag tar på mig extra jobb för att komma hem lagom i tid då han ska gå och sova.
Det har fått mig att fundera, säg att vi skulle skaffa två-tre barn till, det skulle innebära att man inte får sova ordentligt på ungefär åtta-tio år beroende på. Och sen när de blir äldre är det aktiviteter och träningar som ska skjutsas och hämtas m.m. Och det vill jag inte ska vara en del av mitt liv.

Sen är det även situationen med jobbet, jag älskar mitt jobb, jag vill absolut inte byta och leta nytt.
Men när jag är hemma hoss tjejen måste jag stiga upp kvart över fyra för att hinna till jobbet som börjar klockan sex. Det tar ca ~50 minuter att pendla enkel väg. Vilket jag börjar känna inte är hållbart.

Jag vill ha ett enkelt liv, ett barn som vi har nu räcker (eller inget alls), flytta in eller närmre en stad till hus (jag kan göra det om vi bor i en stad), men helst ett radhus med en lite gräsplätt eller lägenhet.

Hon vill ha hela paketet, ett hus ute på landet i ett gammalt hus (helst en mindre gård och renoveringsobjekt), tre-fyra barn med hundar. Och jag vill absolut inte under några omsändigheter bo på det sättet.

För en vecka sen så hade hon sportlov, som lärare är hon ledig och hon skulle vara hemma och skriva en tenta medans sonen tillbringade dagarna på förskolan. Han går och blir sjuk och måste vara hemma. Jag blir tillfrågad om jag kan tänka mig vabba så hon kan fortsätta plugga. Och jag ställer upp och hjälper till. Det slutar med att jag i slutet av helgen måste hitta på en ursäkt att ta mig därifrån för att det känns som att jag ska kvävas, jag kunde knappt andas på morgonen och hade en stor klump i mage, det enda jag kunde tänka var "Måste ut! Måste ut! Måste ut!". Det kändes som att väggarna i hemmet skulle falla över mig.

Jag älskar henne jätte mycket, sonen ser jag mer som ett nödvändigt ont för att få vara med henne.

Förlåt om det känns att jag bara pladdrar på, men jag måste bara skriva av det som kommer upp i huvudet.

Säg det nu eller visa inlägget för henne. Det kommer kännas skönt efteråt.

Sluta svara i telefonen? Jösses, ni bor inte ens ihop.

Du låter inte riktigt redo för att ansvara för ett barn. Inget fel i det. Allt har sin tid.
Samtidigt det du beskriver angående barnet, det är ju en period pga av barnets ålder som med tiden kommer att förändras, är du ok med att vänta ut den jobbiga tiden för att få vara med just den tjejen du har?

Ja det förstår jag och det kommer gå över. I börja låg han bara i sin säng och skrek tills mamma kom, nu har han börjat springa in till oss själv.
Jag kan absolut stå ut med det med ett barn, men tror inte jag kan klara av en längre period som det skulle innebära med ett nytt barn eller flera :/

Planerar att ta upp det nu i helgen.

Hur fan lyckades du bli ihop med henne?

Denna unge låter väldigt bortskämd och ouppfostrad.
Alla barn är inte så, tack o lov.

Om du älskar din tjej så prata med henne om hur du känner det.
Låter som det är ohållbart om du mår så dåligt att du knappt kan andas.
Ställ lite krav för fan.
Hon måste växa upp o ta körkort.
Hon måste börja uppfostra ungjäveln.
Kan hon ens flytta? Har hon delad vårdnad?


Om du inte älskar henne så säg att det är slut o sedan drar du hem.

Det finns inget lätt, eller smärtfritt sett. Finns ingen genväg.

Det kommer att ta på.

Givetvis ska du lämna henne. Singelkvinnor med barn bör undvikas. Varför blev du ihop med henne från början? Usch.

Det finns inget bra sätt att säga något sådant på. Du måste följa ditt hjärta. Jag träffade en underbar man som hade kunnat fått mig att må så bra och ha ett tryggt förhållande men känslan fanns inte där. Jag följde mitt hjärta och lät det rinna ut. Vad som än händer i livet kommer jag gå på min magkänsla eller "följa mitt hjärta" hmm är det magen eller hjärtat man följer? Ajja skitsamma.

Du kanske ska kommunicera lite med dig själv, vad du känner och hur du vill ha det.
Du kanske inte är redo förren barn vid 39-41 års åldern det är okej det med.

Du har uppenbarligen förstått att du inte vill viga hela ditt liv åt hennes svårigheter i vardagen, nu behöver du bara acceptera faktum och göra slag i saken. Jag skummade igenom ditt inlägg och kan ha missat något men hon verkar inte ha lyckats hänga ett ankare runt din hals (barn, gemensamma skulder e.t.c.) vilket ger dig en chans många män i din situation inte har. Gå nu medan det fortfarande är gratis, hon kommer att hitta en ny försörjare åt barnet så du behöver bara inse att du inte är den enda ”försvarsmuren mellan henne och apokalypsen”. Känslor är svåra att hantera men de bleknar med tiden av sig själv, du behöver lita på att den gamla klyschan är sann.

Glömde svara på din fråga: Hur gör man?
Hur gör alla andra? Det lättaste sättet är förmodligen att bete sig annorlunda, inte ringa eller messa regelbundet. Bete sig frånvarande när man träffas... Det är ett fredligt sätt att ”provocera” fram frågan du vill besvara. Första repliken efter frågan ”vad är det” torde vara ”det här funkar inte” och sen har du en hel trådstart med material som inte funkar för dig.

Kom ihåg, när du satt hjulen i rullning finns det ingen återvändo. Du måste åka till slutstationen för annars har du precis knutit ett antal koppel runt den egna halsen. Om ni trots allt bestämmer er för att ”försöka” kommer du att bli förvånad över hur fort ”du kommer att bli pappa”.

Sen bestämmer hon över er. Så fort du avslöjar att du har tvivel kickar hennes försvarsinstinkt igång och hon kommer att ha en egen agenda vid sidan av er ”gemenskap”.