Citat:
Ja. Här resten av stycket ,
I vissa fall handlade det om att det som anmälts med stor sannolik- het inte ägt rum. Det rörde sig om psykiskt sjuka som anmälde hän- delser som framstod som påhittade, eller målsägande som tror att de kan ha blivit våldtagna, men de minns inget och inget tyder på att något sådant hänt. Det förekom också att anmälaren, som inte var målsäganden, felaktigt trott att en våldtäkt ägt rum. I en del fall var det inte lika odiskutabelt att det som anmäldes inte ägt rum. Då handlade det om tvivel rörande målsägandens trovärdighet och till- förlitlighet. Ibland fanns då tung motbevisning, i andra fall fanns tydliga motsägelser i hennes berättelse.
I vissa fall handlade det om ärenden där det inte gått att identifiera eller hitta den misstänkte. I en del av dessa fall var det praktiskt omöjligt; den anmälda händelsen hade ägt rum flera år tidigare och den misstänkte var okänd. I andra fall fanns det spaningsuppslag och polisen lade ned mer eller mindre omfattande utredningsåtgär- der för att identifiera eller hitta den misstänkte, men misslyckades.
Närmare en femtedel av nedläggningarna berodde på att målsä- ganden inte alls ville delta i utredningen eller hoppade av efter ett tag.
Slutligen lades ungefär en femtedel av ärendena ner för att utred- ningen tydligt visade eller ledde till tvivel kring att det som hänt uppfyllde kriterierna för en våldtäkt; den beskrivna händelsen in- rymde varken tvång eller utnyttjande av särskilt utsatt situation. Ofta har dessa målsäganden skuldbelagt sig själva efteråt för att de inte klarat av att värja sig och varit tveksamma till att anmäla. Men deras vänner eller pojkvän har då sagt till dem att de varit med om en våldtäkt och att de bör anmäla det.