Citat:
Ursprungligen postat av
Skurksallad
Kan inte låta bli att tänka att det väcker lite varningsflaggor när någon känner ett så starkt behov av att gå ut och försöka att kränga sympatier i media. Finns det någon självrespekt och självrannsakan överhuvudtaget?
Hur kan man inte få veta något?
Någon borde väl ha sagt någonting?
I skrivande stund skriver hon nu såhär i ett inlägg på LinkedIn:
”Vad händer när en organisation blir tyst?
Kan en ledare ha dålig arbetsmiljö?
Hur löser man problem om man inte får veta vad problemet är?
Och hur är det att sakna mandat att leda en organisation och ändå sitta med hela ansvaret?
I oktober 2023 publicerade Dagens Nyheter citat ur ett brev där det larmades om arbetsmiljön runt mig. Jag beskrevs som toxisk och det fanns uppgifter om medarbetare som for illa runt mig. Medieintresset var enormt, och hölls igång av anonyma källor.
Det jag inte kunde berätta då var att jag aldrig fick veta vad jag anklagades för. Än idag, 20 månader senare, vet jag inte vad som stod i brevet. Jag vet inte vem som for illa, eller varför. Och därför har jag inte kunnat säga förlåt, inte ställa tillrätta, inte lösa problemen. För hur löser man ett problem om man inte vet vad det är?
Det jag inte heller kunde berätta då var att jag hade larmat om en dysfunktionell arbetsmiljö under lång tid, om min frustration över att inte kunna styra mitt arbete, och hur jag isolerades allt mer. Hur jag bad om hjälp gång på gång men möttes med mer tystnad. Hur det efterhand malde ner mig, tills jag var en spillra av mig själv. Hela tiden i tystnad.
Nu vill jag berätta. Jag har valt att berätta öppet och naket, om de misstag jag gjorde och mina misslyckanden. Men också om hur tystnadskulturen runt mig till slut knäckte mig. Hur jag inte längre kunde lita på mina sinnen, på avgrunden som öppnades i mig utan förvarning och självmordstankarna som trängde sig på.
Jag skriver inte för att jag tror mig ha hela sanningen. Tvärtom är det fortfarande så fruktansvärt mycket jag inte vet. Jag började skriva för att försöka förstå vad jag varit med om, och efterhand blev en annan berättelse synlig - en om otydliga mandat, informella maktstrukturer och en djup tystnadskultur.
Jag är inte ute efter hämnd, inte efter upprättelse, inte efter medömkan. Det jag vill med boken är att bryta tystnaden, och därmed bryta med skammen. Skammen över ätstörningarna som skenade, över misslyckanden och misstag, men framför allt den ohanterliga skammen över att ha gjort fel men inte få veta vad.
Det här är mitt försök till avslut, när jag nu lämnar partipolitiken. Jag vet fortfarande inte allt om vad som hände, men jag har accepterat att det är så. Jag har börjat lita på mig själv igen, och på människor runt mig. Jag mår bra. Men jag vill inte ha gått igenom detta utan att försöka åstadkomma en förändring, hur liten den än må vara. Jag hoppas att min bok kan ge någon tröst, kan få någon att känna sig mindre ensam, och kan få organisationer att fundera ett extra varv på hur anonyma anklagelser och tysta konflikter ska hanteras.
Jag hoppas att du vill läsa min bok. Och jag hoppas få prata mer om detta - hur tystnad kan vara en förödande destruktiv kraft och hur vi kan bryta den.”
Synd med alla löjliga kommentarer med politiska förtecken. För visst är det litet intressant, det hon skriver, om man tänker på det lilla som är känt:
- Någon känner sig illa behandlad och är så rädd för Stenevi att hon/han inte vågar säga ifrån, utan skriver istället ett brev till partiledningen
- Stenevi anser sig inte ha gjort nåt fel, men hon är ännu 1,5 år senare märkbart irriterad över att inte ha fått veta vem det var. Indirekt går det alltså att förstå att hon velat få reda på det.
- Det är smått absurt, eftersom det självklart är så att ledningen helt enkelt INTE KAN berätta. Det är ju ett arbetsmiljöärende, ev. ett arbetsmiljöbrott. Det sista man kan göra är att släppa den ev. förövaren lös på det ev. offret. Och det är nåt som Stenevi måste veta, hon kom ju in i partiet efter en karriär i näringslivet/bokbranschen.
- Samtidigt är det en väldigt typisk reaktion från vissa typer av "arbetplatsmobbare", både att inte ens förstå att man skulle ha gjort nåt fel (och därför inte själv heller kan räkna ut vem offret är) och att det första man vill veta är vem som är angivaren/"skvallraren".
- Det är anmärkningsvärt att bli avsatt för arbetsplatsmobbning och ännu 1,5 år senare uttala sig som Stenevi, dvs. tydligen helt utan insikt om vad det är som har hänt. Det är också värt att notera att för Stenevi är det ännu idag fråga om henne, om att hon inte fått veta, om att hon inte fått säga förlåt. Inte om det potentiella offret, vilket är vad en normal person skulle bry sig om i en sån här situation.
Så en möjlig logisk förklaring är faktiskt att Stenevi var en driven och såpass hemsk chef att andra tagit skada. Och det är fråga om hennes personlighet, inte press eller stress eller "höga krav" (som hon själv uttryckt det).
Jag är inte det minsta intresserad av att dra Stenevi i smutsen, och inte heller av nån MP-bashing. Men det ÄR intressant att hon på sätt och vis, utan att själv förstå det, bekräftar att det finns fog för att hon avsattes. Just för att hon inte greppar det, trots att hon helt klart är smart och har haft 1,5 år på sig.
Det som också är intressant är att om hon har en sådan personlighet så stämmer det sannolikt inte att hon känt självmordstankar, och den enda typ av ätstörning som kan komma ifråga är att hon gått så fullt in i att älta det som hände att hon en tid helt enkelt ätit för litet.
- - -
Det finns en annan potentiell förklaring. Vid tiden för detta pågick en stenhård kamp inom MP mellan två huvudsakliga falanger, de som villa ta partiet tillbaka till kärnfrågan (klimat och natur) och de som ville fortsätta med ett (minst) lika stort engagemang i invandring, förorter och multikultur. Stenevi var internt partiets starkaste förespråkare för den senare linjen. Så också om det är litet svårt att tro att nån i det här mjukispartiet skulle vara såpass hardcore politiker att de rensade bort Stenevi med en falsk anklagelse (som därför är extremt svår att motbevisa) så är det rent teoretiskt en möjlighet.
Det är ett faktum att Stenevis avgång faktiskt avgjorde den kampen (till "klimat & natur"-förespråkarnas favör). I så fall stämmer förstås allt Stenevi säger, hon förstår inte vad hon gjort. Och att ingen nånsin förklarat nåt och hennes ord om att hon "aldrig fått veta" är en intern pik riktad till de forna partikamraterna. Som visar att hon nog nu förstår vad som hände, men att hon inte tänker ställa till det för det parti hon ändå företrätt (men som hon nu ändå lämnar).
Att bli "ful-utspelad" på det sättet av det egna laget kan mycket väl leda till depression, ätsvårigheter och självmordstankar. I själva verket är det inte ens underligt, så all-in man måste gå som partiordförande (eller språkrör då), och sätta hela sig själv på spel för sitt eget parti.
Ifall det är vad som har hänt så är det faktiskt Stenevi som är offret, och hon skulle förstås inte vara den första övertygade och obekväma idealisten som får en kniv i ryggen. Att hon tagit sig igenom krisen, på sätt och vis förlåtit partiet och sina kollegor (genom att inte hämnas) och skrivit en bok för att avsluta det kapitlet i hennes liv är i så fall både beundransvärt och starkt.
- - -
Men det är de två roller som erbjuds: bränd på bål, javisst, men var hon sist och slutligen en häxa, eller var hon Jean D'Arc?
