Citat:
Jo då, precis av det skälet förändras gravitationen och inflationen. Detta då energi och massa inte alls är samma sak, då E=mc^2, egentligen är E=m_0c^2gamma, så gamma=E_ke/m_0c^2.Det som förändrar gravitationen är E=(pc)^2+(m_0c^2)^2, där p är relativistiskt momentum som jag vill minnas är ((1/2)m_0v^2)gamma.
Eftersom relativistisk momentum är integralen av klassisk momentum med respekt till hastigheten, så man har hastigheten i kvadrat, och sen halva denna då hastigheten definieras av förhållandet till planet för samtidighet längs vilket den kausala ordningen är definierad med förhållandet med tiden, som definierar c.
Mass-energiekvivalensen är snarare potentiell energi-potentiell energiekvivalensen, då större m_tot som är m_0 och gamma i något förhållande, innebär större gravitation, medans högre hastighet hos massan innebär lägre gravitation.
Citat:
Nja. Trycket hos en fotongas är inte direkt energi, utan specifikt intern energi. Intern energi hos fotoner definieras av U=3PV, så tryck definieras av P=(1/3)U/V, vilket är P=((1/3)3PV)/V, så P=PV/V, alltså P=P.
Om du däremot tänker dig att "energi" står för fotoner och andra partiklar som rör sig med ljushastigheten, så har en gas av sådana ett väldigt högt tryck i förhållande till energitätheten, nämligen 1/3. Tryck och energitäthet har ju båda samma måttenhet:
1 Pa = 1 N/m² = 1 Nm/m³ = 1 J/m³
och enl den allmänna relativitetsteorin ingår båda som källa till gravitation. Aningen förenklat blir det
Energitäthet + 3 × tryck
som ger gravitation.
1 Pa = 1 N/m² = 1 Nm/m³ = 1 J/m³
och enl den allmänna relativitetsteorin ingår båda som källa till gravitation. Aningen förenklat blir det
Energitäthet + 3 × tryck
som ger gravitation.
Det är vad den interna energin utgörs av som definierar trycket, vilket är Boltzmanns konstant/Plancks konstant, tillsammans med lite lullull, Där Boltzmanns representerar kinetisk energi och Plancks representerar massan, vilket i fallet med fotoner består av produkten av Plancks och frekvensen, där frekvensen då beror på Lorentz.
Så trycket=energidensiteten, vilket definieras av Planck och Lorentz, då volymen, eller ytan, också definierar partikelnumret.
Citat:
Man har exakt lika mycket tryck oavsett vad vilomassan är då skillnaden mellan energidensiteten hos vilo-masslösa partiklar balanserar frekvensen mot volymen genom Lorentz med tidsdilatation och längdkontraktion, på samma sätt som energidensiteten hos vilo-massiva partiklar har en energi som är balanserad med samma förhållande, men med en skillnad mellan hastigheten och frekvensen som är vilomassan.
Dvs med samma massa som fotongas istället för som kalla atomer, har man dubbelt så mycket gravitation. Ett faktum som har stor betydelse i kosmologi, vilket t ex gav en snabbare takt i decelerationen i Big Bangs tidiga skede då universum dominerades av strålning.
Det existerar ingen observerbar skillnad mellan fotoner och andra partiklar. Det går inte att observera vilomassa och eftersom ljus med längre våglängd observeras när vågens centrum för momentum anlänt så beskrivs ljus med längre våglängd att ha strålat från källan senare än ljus med högre våglängd, som rymmer många centrum för momentum inom en längre våglängd.
Skillnaden mellan tidpunkten som ljus med olika våglängder strålade ut från källan på ett avstånd tills att en observatör observerar den är exakt detsamma som skillnaden i hastighet för vilo-massiva partiklar.
Tvärtom så kan vilo-massiva partiklar ha så hög energidensitet att svarta hål bildas. Fotoner som inte accelererar kan inte nå energidensiteter stora nog att bilda svarta hål innan de når Planckgränsen. Vid energidensiteter innan detta så finns det ingen skillnad.
Inflationens tidiga inbromsning berodde inte på att den avgörande energidensiteten utgjordes av fotoner, utan att potential i fält kunde övergå till kinetisk energi i rumtiden när volymen ökat, så temperaturen var låg nog att tillåta energiomvandlingen.
Citat:
Inflationsfältet är positivt, det är materiadensiteten som blir så låg att potentialen i inflationsfältet sjunker snabbare än det hinner övergå till kinetisk energi i form av vakuumenergi som innebär ett motstånd i form av negativt tryck i form av entropiska krafter med vakuumfältet, vilket då verkas på omvänt av gravitationsfältet som är negativt så det istället verkar som positiv mörk energi på det negativa trycket.
Dock inte under inflationen. Inflatonfältet, liksom även mörk energi, har den märkliga egenskapen att den fungerar som en kosmologisk konstant, som har ett negativt tryck som till beloppet är lika stort som energitätheten.
Citat:
Den totala energidensiteten är alltid 0. Det är förhållandet mellan beståndsdelarna som utgör dynamiken.
Vilket innebär att
Energitäthet + 3 × tryck = -2 × energitätheten
dvs antigravitation, och det är DET som ger den accelererande expansionen. Iaf enl relativitetsteorin.
Energitäthet + 3 × tryck = -2 × energitätheten
dvs antigravitation, och det är DET som ger den accelererande expansionen. Iaf enl relativitetsteorin.
Citat:
Gravitationskraften har negativ energi som är i balans med positiv materiadensitet.
Här verkar du försöka förklara varför gravitationen blir svagare när universum blir större, och det är väl iaf kvalitativt korrekt. Men hur menar du att den också skulle bli negativ?
Citat:
Inte det du var ute efter, men ändå en intressant princip. I två dimensioner, som din vattenyta, avtar "kraften" linjärt med avståndet. I tre dimensioner avtar den med kvadraten på avståndet. I fyra skulle den avta med kuben på avståndet osv. Det är dessutom bara om kraften avtar just med kvadraten på avståndet man får stabila planetbanor, vad jag förstått så det är tur att vi har just tre rumsdimensioner.
Att gravitationen avtar med kvadraten på avståndet är dock känt sedan Newton (eller snarare strax innan, han plockade bara upp en redan populär hypotes och bevisade att den kunde förklara planeternas rörelse) och har inget med mörk energi att göra.
Att gravitationen avtar med kvadraten på avståndet är dock känt sedan Newton (eller snarare strax innan, han plockade bara upp en redan populär hypotes och bevisade att den kunde förklara planeternas rörelse) och har inget med mörk energi att göra.
Verkan mellan två saker som interagerar i två dimensioner sker längs en dimension, och interaktionerna är kvant där konservationen av momentum gäller, så summan av momentuminteraktioner, flux genom ett konstant ytsegment, blir mindre när bevarat momentum bevaras över en större total yta. Det existerar ingen "en" kraft, utan det är en verkan av momentum mellan två delar som är kvant.
Då omloppsbanor i tre dimensioner sker i ett tvådimensionellt plan så är det samma sak. Flux genom ett cirkelsegment eller ett ytsegment från en sfär spelar ingen roll.
Tre rumsdimensioner är tur på grund av knutteori som tillåter oss leva i en positionsrymd, och gravitationskraften avtar dock linjärt till gravitationscentrum mellan två lika stora massor.
Det blir en fråga om referenser.
På samma sätt så kan man från en himlakropp observera att olika stora massor faller lika fort till marken från samma höjd, men en mycket större massa faller mot ett gravitationscentrum mellan denna och himlakroppen som ligger närmre den större massan och längre från himlakroppen, vilka bägge faller mot deras gemensamma gravitationscentrum, till skillnad från en mindre massa mot en himlakropp, även om höjden från himlakroppens yta till massorna är lika långa.
Med himlakroppens rotation, vilket ju allt har, så kommer rotationen kring gravitationscentrum att öka mer när den stora massan ovanför himlakroppens yta och himlakroppen faller mot varandra, än med den lilla massan. Så om massornas tider att falla mot ytan är desamma så kommer en större massa ändå ha fallit en längre sträcka på samma tid.
__________________
Senast redigerad av Bara-Robin 2021-06-25 kl. 02:36.
Senast redigerad av Bara-Robin 2021-06-25 kl. 02:36.
Vilket kräver en teknisk kunnighet i klass med att, typ, kunna läsa första halvan av inledningen på Wikipedia med enkel engelska för att veta att det är grundläggande.
Annars skulle det kunna ske genom det som Corioliseffekten faktiskt beror på, geometri.