Citat:
Inget du skriver är fel, för det sättet du bygger upp argumentet med ett teoretiskt scenario gör det svårt att argumentera mot det.Att gå ner i fettvikt handlar nästan uteslutande om kalorier. Smal blir man enklast genom att banta. Ingen ska tro att man blir slimmad av konditionsträning för att sedan köra hem och äta ikapp förbrukad energi. Att hålla portionerna små är mycket enklare än att motionera bort samma antal kalorier.
Givet att sträckan och graden av ansträngning (summan) som en person springer eller ex. ror i en roddmaskin når upp till optimal / maximal belastning för vad kroppen klarar av att återhämta sig från så kan en fet person principiellt sett nå sin maximala superkompensation genom att spurta 50 meter.
I verkligheten är det dock för kort sträcka oavsett hur mycket man tar i, om man bara spurtar sträckan en gång. Men 1000 meter räcker gott även för de mest vältränade maraton och 800-meterslöparna.
Om det är hälsa, kondition, syre, hjärta, lungor, metabolism och dylikt så är det inte lönt att göra annat än att springa på detta sätt. Det är jämförelsevis inte meningsfullt att springa milen till utmattning.
Att springa 1000 meter i dubbel fart till utmattning går 20 gånger så snabbt men ger samma effekt. En person som sprungit tusen meter men inte känner sig utmattat nog har helt enkelt inte sprungit snabbt nog, inte tillräckligt högintensivt.
Även långa suboptimala raska promenader och nymodet att stå upp är idioti i samma avseende. Är det träning så är det 1000 meter i maximal fart som gäller. Man kan också säga ex. 5 minuter i maxpuls.
Därefter är kroppen, oavsett om du heter Gunde Svan, Eliud Kipchoge eller Tjocke Bosse, slut. Och mer träning skulle inte leda till större vinst, hälsa eller superkompensation.
Givet att sträckan och graden av ansträngning (summan) som en person springer eller ex. ror i en roddmaskin når upp till optimal / maximal belastning för vad kroppen klarar av att återhämta sig från så kan en fet person principiellt sett nå sin maximala superkompensation genom att spurta 50 meter.
I verkligheten är det dock för kort sträcka oavsett hur mycket man tar i, om man bara spurtar sträckan en gång. Men 1000 meter räcker gott även för de mest vältränade maraton och 800-meterslöparna.
Om det är hälsa, kondition, syre, hjärta, lungor, metabolism och dylikt så är det inte lönt att göra annat än att springa på detta sätt. Det är jämförelsevis inte meningsfullt att springa milen till utmattning.
Att springa 1000 meter i dubbel fart till utmattning går 20 gånger så snabbt men ger samma effekt. En person som sprungit tusen meter men inte känner sig utmattat nog har helt enkelt inte sprungit snabbt nog, inte tillräckligt högintensivt.
Även långa suboptimala raska promenader och nymodet att stå upp är idioti i samma avseende. Är det träning så är det 1000 meter i maximal fart som gäller. Man kan också säga ex. 5 minuter i maxpuls.
Därefter är kroppen, oavsett om du heter Gunde Svan, Eliud Kipchoge eller Tjocke Bosse, slut. Och mer träning skulle inte leda till större vinst, hälsa eller superkompensation.
Problemet med din huvudfråga där du skriver att du ser folk på OS som kör en 100%, det kan ingen människa göra på en veckbasis, även om det är i proportion till deras kapacitet. Det krävs att man bygger upp en grund av minsta nivå för att orka köra maxningar, eftersom de sliter otroligt mycket på kroppen, mer bestämt leder, sklett och muskler. Det är därför du ser folk som kör scheman med lättare pass och sen någon gång i månaden ett mycket hårt pass. Återhämtningen är många gånger längre ju mer % du kommer mot ditt max, och det bygger inte muskelmassa i lika hög utsträckning på 95-100% av din kapacitet som på 80-85%, (jo löpare har också muskler och måste tänka på muskelmassa), maxningar är i största grad bara en prestation med hög skaderisk. Därför måste du köra annan träning på lägre intensitet som bygger musklerna leder och sklettet, som är till grund för att du kan maxxa mycket och ofta.
Det gör att ditt argument fallerar i grunden.
