Ljusets hastighet samt vår förmåga att "se bakåt". Fråga.

Enligt modellen skedde det aldrig någon explosion från en initial punkt eftersom den initiala punkten ligger utanför modellen. En singularitet är per definition en punkt som ligger utanför modellen.

Utgå istället från det vi faktiskt kan observera. Geometrin ser inte ut att vara krökt och rödförskjutningen förklaras med att avstånden var kortare i universums barndom. När t går mot noll så går avståndet mellan två punkter mot noll. Det gäller även om universum är oändligt stort.

Lite det jag menade, innan det blev alldeles för aggresivt och personligt med robyn. Ni måste bestämma er om big bang var en big bang eller inte.

Antingen var det en explosion a la klassisk i en existerande rymdtid. Eller så var det en implosion av energi i en expanderande rymdtid.

Enbart det första fallet medger ett oändligt universum.

Övrigt yrr från robyn bortses härmed från. Jag vill undvika offentliga strider.

Ursäkta min frånvaro.

Hittills har jag då inte fått nåt vettigt (som jag förstår alltså) svar på detta förutom att expansionen sker snabbare än C. Detta ter sig som ett säkert bra argument men samtidigt lite väl lätt på något sätt?

Det var ju inte svaret på din fråga i TS.

Vad saknar du i detta?

Vi kan helt utelämna multiversums vara eller icke-vara ur frågan. Ingen påstår att Big Bang var en explosion i konventionell mening och det finns ingen motsättning mellan ett oändligt universum och ett expanderande universum. Big Bang skedde överallt och det är inte nödvändigt att alla delar av universum någonsin suttit i kausalt samband. Det finns ingen centralpunkt i rumslig mening, utan det är själva rummet som expanderar mellan objekt som inte är gravitionellt bundna till varandra. Om två galaxer utanför vår lokala hop är på väg åt var sitt håll från var sin sida om oss, så är det rummet som expanderar mellan, på båda sidor. Så det finns ingen riktning mot något centrum och bakgrundsstålningen är därför runtom i alla riktningar.

Det finns egentligen inga likheter alls med en explosion av något slag, eftersom den senare karaktäriseras av föremål och gas som har rörelseenergi och varit utsatt för acceleration vid explosionen. Big Bangs singularitet är inte att betrakta som en rumslig punkt, och det är just därför som termen "singularitet" används (det gäller även svarta hål, dess singularitet är inte en punkt och i fallet med roterande svarta hål är det inte ens något som liknar en punkt).

Nej, det finns ingen motsättning här alls. Universum kan vara ändligt, ändligt men oavgränsat eller öppet, dvs oändligt. Även i något som är oändligt kan avstånden öka, dvs expansion, även så plötsligt, som i inflation.

Vi vet att spåren från det tidigaste universum, rekombinationsfasen, är rundstrålande och finns i alla riktningar och denna upptäckt bekräftade något man redan förutsett ungefär 25 år innan den upptäcktes. Vi vet också att strålningen uppvisar anisotropi, vilket är intressant och något vi vill veta mer om. Big Bang-kosmologi är i själva verket oförenligt med en rumslig punkt, men inte med ett oändligt universum. Det kan inte hjälpas om det är kontra-intuitivt, men det är bara att hålla i minnet att du alltid kan addera saker till något som redan är oändligt. Detta är lätt att acceptera för gemene man matematiskt, så steget är inte oöverkomligt för att man ska kunna acceptera det även fysikaliskt om du bara grunnar lite på det. Något annat "centrum" än tidsmässigt finns inte, och det centrumet ligger sisådär 13,8 miljarder år i riktningen "bakåt".

För att besvara TS någorlunda spretiga frågeställning så har detta inte direkt något med ljusets hastighet att göra heller, dvs universum är inte bunden i sin expansion till ljusets hastighet. Expansionen ökar med avståndet, och såvitt vi vet i huvudsak linjärt. Det är alltså både möjligt och troligt, samt bryter inte mot någon naturlag, att delar av universum rör sig ifrån varandra med en godtycklig hastighet (dvs snabbare än ljuset med tillräckligt stora avstånd). Detta är inget problem, eftersom det inte rör sig om hastigheter hos föremål eller energi på något vis, dvs vi har inga begränsningar som sätts av vare sig speciell eller allmän relativitetsteori. Däremot gör relativitetsteori att vi givetvis kan och bör ställa frågor om huruvida det är meningsfullt med tankar om samtidighet och relativa hastigheter bortom ljushorisonten. Ljushorisonten, eller hubblesfären, minskar i relation till universum pga dess expansion. Dvs materia som idag är inom synbart avstånd kommer i framtid ha lämnat ljushorisonten pga expansion. Rent praktiskt så syns det som en rödförskjutning där fotonens våglängd går mot noll.

Varken eller. Inte explosion som i en gubbe dynamit och inte "implosion" heller. Båda dessa förutsätter en rumtid redan på plats, vilket inte var fallet. Det var i stället snarare rumtiden självt som skapades och eftersom rumtid inte kan existera i ett vakuum (ursäkta pun), så skapades också en hel del materia. Vi behöver åtminstone kvarkar för att kunna ha en rumtid ö.h.t. och endast mellan kvarkar kan det finns ett verkligt tomrum. Detta gör frågan om huruvida universum är oändligt eller inte en smula malplacerad, även om den är intressant i sig rent kosmologiskt (precis som frågan om var all antimateria tog vägen som bör ha skapats i samma utsträckning) eftersom Big Bang oavsett universums geometri skedde överallt. Explosioner och implosioner är heeelt separata processer mellan redan befintlig materia och saker som kemisk bindningsenergi eller gastryck. Big Bang var ingen explosion och ingen implosion.

Tack, men det var ju precis det som var min poäng. Om rymdtiden skapades vid BB, nåt som robyn skrattar åt, så är det inte troligt att den är oändlig. Den kan vara utan ände utan att vara oändlig, så att säga. Men ingenting som börjar i den "punkt" det beskrevs som i teorierna kan sedermera bli oändligt.

Det förutsätter att det var en punkt vid Big Bang, vilket vi inte vet något om. Vårt synliga universum var i princip en punkt om vi går tillräckligt långt tillbaka, men om universum är oändligt idag var det lika oändligt då. Man blandar ofta ihop "universum" och "det synliga universum" och man får av sammanhanget sluta sig till vilket som avses.

Jag förstår den inställningen.

Min slutsats följer av diskussionerna kring tiderna runt e^-30 eller så, där universum vid den tiden beskrivs som litet (under en elektron i storlek, eller om det var e^-36 ..). Det universum man då talar om, strax före första inflationen som drog upp storleken nästan till en apelsin .. trots allt är det ju då HELA universums storlek man pratar om, eller hur?

Inte en begränsad explosion i ett större existerande universum! Nu är vi tebaks till det robyn hade problem med, och som DjILY förklarade tidigare .. det vi hade vid BB var hela universum, och det beskrivs som skapligt litet för att sedan inflatera för att bli typ 10^22 gånger större på nolltid. Därefter gällde normal expansion om man nu kan säga så. Som sedermera verkar accellerera men det är en annan diskussion.

För den skull teorierna säger att HELA universum en gång var av planck-längd, för att sedan expandera, så kan den oavsett hur snabbt den expanderar aldrig bli oändlig. DET var min poäng med robyn, och nu.

Om det är så att något expanderar i en snabbare takt än det är möjligt att "hinna ikapp", eller ens kunna se "slutet" (framtiden), och kommer fortsätta så för all "evighet" (vad som händer när tiden slutar existera någon gång har jag inte riktigt kommit på ännu..det kanske inte spelar något större roll vid den stunden heller.).

Låt oss säga att jag fyller en ballong med vatten, men att ballongen aldrig kan bli full.
Kan man ha i oändligt med vatten i den då?

Eller om man börjar promenera runt ett enhetligt klot, kommer man komma fram till en punkt där vägen tar slut?

Skulle man accelerera till ljusets hastighet, så skulle tiden sakta ner och vid C stå helt still enligt relativitetsteorin tror jag? De fysikaliska lagarna skulle inte längre fungera på samma sätt, och endast fotoner utan massa kan komma till den punkten då massan/energin hos en partikel ökar ju närmare man kommer den hastighetsgränsen tills någon rymdcivilisations forskare lyckas bräcka den gränsen, och i och med det skapar någon sorts intergalaktisk härdsmälta när fysikens lagar löper amok och ett nytt Big bang sker.

Det sista där var kanske inte helt 100%igt bevisat ännu men behöver inte vara omöjligt för det.

Hursomhelst är universum ingen ballong, och ska du hinna före dess expansion så måste du färdas snabbare än "ljuset", rummet whatever, och då färdas in i framtiden.
Men om framtiden inte existerar ännu, så hamnar du i en sits där du inte heller längre existerar, och då behöver man inte oroa sig över om det är oändligt eller inte.
Och kan något som inte existerar vara ändligt? Om inte, är det då per automatik oändligt?

Finns säkert en massa faktafel i min text är bara en glad nyfiken amatör när det kommer till kvantfysik så ni får ha lite överseende =)

Det är snarare nuvarande synliga universums storlek man då syftar på.
Jag tror inte teorierna säger något sådant. Man kan extrapolera tillbaka tills universum var extremt kompakt, men där tar det stopp, vår förståelse för naturlagarna räcker inte för att veta vad som hände dessförinnan.

Sånt har aldrig hindrat mig Men:

1) Att vi aldrig kan komma ifatt eventuellt "gränser" av universum innebär inte i sig att det är oändligt. Det är svårt att tänka sig vad gränsen skulle vara, men ännu svårare att förklara hur någonting som en gång var ändligt nu är oändligt. Omöjligt, faktiskt.

2) Om du går runt ett klot så kommer du aldrig hitta ett slut på vägen, men den är ändå ändlig. Ytan på jorden har inget "slut", ingen "kant". Men den är ändlig. Dra upp det en dimension till så har du den mest naturliga förklaringen på universum. Förutom att vi inte verkar "se" oss själva i nacken vilket du teoretiskt kunde på jordklotet men det krävs lite trix eftersom vi har en krökning inuti dimensionerna. För universum torde krökningen ligga utanför (?).

3) En ballong som aldrig kan bli full är per definition oändlig eller har oändlig kapacitet, men då kan den heller aldrig ha en begränsad volym. Nånting oändligt har alltid varit oändligt. Du kan inte ta 'ett sista steg' från svinigt ap-stor och landa i oändlig så att säga.

4) Det faktum att nånting med massa inte kan accelera till c gör att en intressant tes inte kan testas. Men de fotoner vi ser från bakgrundsstrålningen är exakt 0 gamla, i tid. En foton spenderar ingen tid på resan enligt sin egen referensframe vad det nu heter. OM du kunde accelera till c och dra iväg åt höger nånstans - så hade din resa omedelbart tagit slut om universum har en gräns, och aldrig om den inte hade. Inga mellanting.

5) Att resa in i framtiden genom att resa fortare än c är inte ett problem, det går inte. Däremot kan det finnas genvägar - maskhål, warpdrive eller liknande sätt att lura Einstein (eller rymdtiden). Att färdas via ett maskhål en bit fram utan att under den tiden färdats genom rymdtiden förstör inte kausaliteten. Du kunde snabbt dra iväg ett par ljustimmar och sedan genom att kika tillbaka se vad som hände INNAN du åkte iväg, t.ex. Brottsfall kunde teoretiskt lösas enkelt den här vägen. Men läs 'teoretiskt' noga där

Jag tror det är bra att tänja tankegränserna när det gäller oändligheter, för vi är egentligen inte kapabla till det. Lite som quantumteorierna - dom går bortom våra inbyggda referensramar så bara genom fanatiskt matematik eller envist funderande där man åsidosätter magkänslan går det att dra slutsatser. I slutändan är det ändå matematiken som måste säga vad som passar in i den modell som visat sig fungera eller inte.

Mer spekulation