Intresset för sprintdrottningen är nu så stort att precis som Ebba och Frida går det inte att diskutera henne i enbart de ordinarie trådarna då alla andra diskussioner drunknar i kärleksförklaringar av den nya stjärnan i svensk skidåkning. Om vi inför Seefeld tyckte det var kittlande med en kvartett bestående av Frida, Ebba, Kalla, Stina så kanske det känns ännu mer kittlande i Oberstdorf när Stina byts ut mot Linn.
Narrativ
Precis som andra stora idrottare är Linn Svahn född år 1999 ett år som kan visa sig bli magiskt för svensk idrott. Under uppväxten i Lycksele ägnade hon sig åt mängder av idrotter även om fokus låg på längdskidåkning. Den första gång jag hörde talas om Linn Svahn var när jag letat mig till detta forum och fann en tråd som avhandlade resultaten i ungdoms SM, Linn Svahn hade vunnit överlägset i alla tävlingar och spekulationerna var igång om hon kunde överträffa Ingvild Flugstad Östbergs rekord i antal guld på JVM.
Sedan dröjde det, Linn Svahn råkade ut för skadeproblem, sjukdomar och överträning. Många hade redan glömt bort henne. Fokus låg på åkare som Moa Lundgren, Johanna Hagström, Moa Hansson, Tilde Bångman och förstås Frida Karlsson. Kanske var Linn Svahn en ny Madeleine Thorn. Så började det plötsligt hända något i slutet på säsongen 2018, Linn hade fått vara frisk och kom så sakteliga igång. Det var kanske inte så många som direkt noterade då fokus låg på de svenska åkare som gjort succé i Goms. Och när Linn nämndes så var det främst därför att hon skulle kunna ta en stafettsträcka i Voukati året därpå.
Året därpå hade JVM flyttats till Lahti och Linn Svahn hade börjat göra fina resultat i sprint både i juniortävlingar men även i vissa seniortävlingar som Skandinaviska Cupen i Östersund. Nämnas bör såklart också hennes två segrar i 100 meter sprint. Segern i avslutningshelgen 2018 föll väl snabbt i glömska men segern i Östersund i Oktober sändes ju direkt på SVT. Helt klart hade Linn seglat upp som en outsider till en JVM medalj, även om Kristine Stavås Skistad, Monika Skinder, Anita Korva och Frida Karlsson borde vara för svåra i en klassisk sprint. Så kom JVM i det kalla Lahtis och med en fin sprintprolog hamnade Linn tyvärr i den sämsta sprintstegen med kvartsfinal 5 och semifinal 2 (något hon dock tacklat som senior - frivilligt). I finalen blev det en fjärde plats som kanske kunnat bli bättre om inte en (på Skistad) ilsken Frida Karlsson sabbat för henne. JVM fick ändå en fin punkt då Linn efter stabila distanslopp enkelt städade av Novie McCabe på slutsträckan i stafetten och därmed till slut fick en JVM medalj med sig hem.
Till kommande säsong var inte Linn allt för hypad, att som svensk sprinter komma 4 på JVM är inget som ger rubriker. Lagmässigt faktiskt snarare att betrakta som en av de sämsta svenska insatserna på senare år. Experternas förhoppningar var att Linn skulle kunna slå sig in i det svenska laget till Dresden. Så blev det säsongstart i Gällivare och Linn stod på start i 10km skejt, efter en optimistisk start växte förhoppningar och även om hon blev ikappåkt av Moa Lundrgen var känslan att detta var en intressant åkare att följa. Så blev det sprint och Linn imponerade stort fram till finalen där hon (liksom hela fältet) föll, dock var hon snabbt uppe igen och fixade en andraplats. Men efter loppet var hon förbannad något vi vant oss vid och nu betraktar som en naturlig del. Något Ruka blev det heller inte, och det egentligen utan att någon protesterade. Det var först när hon flög uppför sista backen med hoppskejt i Idre och ryckte ifrån Hagström och Sömskar som hypen startade på riktigt och när hon väl skulle åka världscup i Davos var vi nog många med stora förhoppningar...
Narrativ
Precis som andra stora idrottare är Linn Svahn född år 1999 ett år som kan visa sig bli magiskt för svensk idrott. Under uppväxten i Lycksele ägnade hon sig åt mängder av idrotter även om fokus låg på längdskidåkning. Den första gång jag hörde talas om Linn Svahn var när jag letat mig till detta forum och fann en tråd som avhandlade resultaten i ungdoms SM, Linn Svahn hade vunnit överlägset i alla tävlingar och spekulationerna var igång om hon kunde överträffa Ingvild Flugstad Östbergs rekord i antal guld på JVM.
Sedan dröjde det, Linn Svahn råkade ut för skadeproblem, sjukdomar och överträning. Många hade redan glömt bort henne. Fokus låg på åkare som Moa Lundgren, Johanna Hagström, Moa Hansson, Tilde Bångman och förstås Frida Karlsson. Kanske var Linn Svahn en ny Madeleine Thorn. Så började det plötsligt hända något i slutet på säsongen 2018, Linn hade fått vara frisk och kom så sakteliga igång. Det var kanske inte så många som direkt noterade då fokus låg på de svenska åkare som gjort succé i Goms. Och när Linn nämndes så var det främst därför att hon skulle kunna ta en stafettsträcka i Voukati året därpå.
Året därpå hade JVM flyttats till Lahti och Linn Svahn hade börjat göra fina resultat i sprint både i juniortävlingar men även i vissa seniortävlingar som Skandinaviska Cupen i Östersund. Nämnas bör såklart också hennes två segrar i 100 meter sprint. Segern i avslutningshelgen 2018 föll väl snabbt i glömska men segern i Östersund i Oktober sändes ju direkt på SVT. Helt klart hade Linn seglat upp som en outsider till en JVM medalj, även om Kristine Stavås Skistad, Monika Skinder, Anita Korva och Frida Karlsson borde vara för svåra i en klassisk sprint. Så kom JVM i det kalla Lahtis och med en fin sprintprolog hamnade Linn tyvärr i den sämsta sprintstegen med kvartsfinal 5 och semifinal 2 (något hon dock tacklat som senior - frivilligt). I finalen blev det en fjärde plats som kanske kunnat bli bättre om inte en (på Skistad) ilsken Frida Karlsson sabbat för henne. JVM fick ändå en fin punkt då Linn efter stabila distanslopp enkelt städade av Novie McCabe på slutsträckan i stafetten och därmed till slut fick en JVM medalj med sig hem.
Till kommande säsong var inte Linn allt för hypad, att som svensk sprinter komma 4 på JVM är inget som ger rubriker. Lagmässigt faktiskt snarare att betrakta som en av de sämsta svenska insatserna på senare år. Experternas förhoppningar var att Linn skulle kunna slå sig in i det svenska laget till Dresden. Så blev det säsongstart i Gällivare och Linn stod på start i 10km skejt, efter en optimistisk start växte förhoppningar och även om hon blev ikappåkt av Moa Lundrgen var känslan att detta var en intressant åkare att följa. Så blev det sprint och Linn imponerade stort fram till finalen där hon (liksom hela fältet) föll, dock var hon snabbt uppe igen och fixade en andraplats. Men efter loppet var hon förbannad något vi vant oss vid och nu betraktar som en naturlig del. Något Ruka blev det heller inte, och det egentligen utan att någon protesterade. Det var först när hon flög uppför sista backen med hoppskejt i Idre och ryckte ifrån Hagström och Sömskar som hypen startade på riktigt och när hon väl skulle åka världscup i Davos var vi nog många med stora förhoppningar...
