Citat:
Ett formidabelt inlägg. Det var länge sedan jag såg en så klarsynt analys av det aningen paradoxala klassförakt som numera genomsyrar media, kulturvärlden, akademin. Det går inte längre att romantisera arbetaren, mannen av folket, vilket får kulturarbetaren att slå in på en väg som kantas av ständiga utfall mot den förmenta ignoransen. Det finns ingen trovärdighet kvar om man ska försöka stå upp för de bredare folklagren. Därför har man fått söka upp nya, mer marginaliserade grupper att gulla med. Att det blivit så kan mycket väl bottna i egna känslor av utanförskap. Samt missunnsamhet, så klart.Ja, jag tycker det kan vara tid att överge begrepp som "höger" och "vänster" i detta sammanhang. I varje skolklass, på varje ort finns det människor som i högre grad än folk i allmänhet tycker illa om sina närmaste medmänniskor – sin familj och sina föräldrar, sina klasskamrater och grannar – och av olika skäl känner hat och hämndlystnad mot dem. I stället föredrar de fiktionens och den kulturella överbyggnadens värld och förlägger sina liv till den så mycket de kan. Och i takt med att samhället medialiseras blir också deras personliga känslor och attityder dominerande i "diskursen". Såväl konst och fiktion som akademisk humaniora blir alltmer kulturkritisk och hatisk mot de personer vars lojalitet och livsvärden ligger utanför mediasamhällets.
Sedan projicerar de detta hat på dem de hatar och leker att de själva är de goda och kärleksfulla genom att fylla fiktionsplanet med tomma feelgood-historier, stämningar och handhjärtan. Det blir kanske tydligast i musik-/artistvärlden med dess idealisering av queerkulturer, men samma tendens finns sedan länge även inom samhällets själva kulturinstitutioner (bibliotek, museer, kultursidor etc) och inte bara hos scenartisterna själva.
Hade de verkligen hyst denna kärlek till nästan som de ständigt berömmer sig av skulle de naturligtvis någon gång också ha frågat sig: hur kan jag bäst bevara det samhälle som har frambringat min familj, min släkt, de människor jag har vuxit upp med? De värderingar som Trump åtminstone spelade på och som gjorde honom och hans väljare så särskilt förhatliga för mediaklassen. Nu är sådana som Todd Lawson – och implicit hans svenska "likar" – ännu mera föraktliga, ännu mer lovligt byte för MSM och sådana som Erika Bjurström.
Sedan projicerar de detta hat på dem de hatar och leker att de själva är de goda och kärleksfulla genom att fylla fiktionsplanet med tomma feelgood-historier, stämningar och handhjärtan. Det blir kanske tydligast i musik-/artistvärlden med dess idealisering av queerkulturer, men samma tendens finns sedan länge även inom samhällets själva kulturinstitutioner (bibliotek, museer, kultursidor etc) och inte bara hos scenartisterna själva.
Hade de verkligen hyst denna kärlek till nästan som de ständigt berömmer sig av skulle de naturligtvis någon gång också ha frågat sig: hur kan jag bäst bevara det samhälle som har frambringat min familj, min släkt, de människor jag har vuxit upp med? De värderingar som Trump åtminstone spelade på och som gjorde honom och hans väljare så särskilt förhatliga för mediaklassen. Nu är sådana som Todd Lawson – och implicit hans svenska "likar" – ännu mera föraktliga, ännu mer lovligt byte för MSM och sådana som Erika Bjurström.

Det är nästan garanterat denna strävan efter att distansera sig från "pöbeln", denna i allt högre grad folkfientliga inställning, som får innerstadsakademiker att på pin kiv sympatisera med verklighetsfrämmande, idealistiska element i politiken.
__________________
Senast redigerad av Blot-Sven 2021-01-19 kl. 16:58.
Senast redigerad av Blot-Sven 2021-01-19 kl. 16:58.