Grue kyrkas brand 1822 - den värsta brandkatastrofen i Norge (113 döda)

Den värsta brandkatastrofen i Norge inträffade den 26 maj 1822, pingstdagen, i Grue i Hedmark. Socknens träkyrka började brinna mitt under gudstjänsten, och 113 människor (andra källor säger 116 eller 117) omkom.

Jag har i brist på vettigare nyårslöften beslutat att under året öppna lite fler trådar om historiska katastrofer på Flashback, och tänkte börja med Gruebranden. I alla händelser är den bra att ha till hands inför nästa år, då 200 år gått sedan tragedin.

Grue träkyrka hade medeltida ursprung. Dess äldsta delar var från 1100- eller början av 1200-talet och uppförda i stavteknik. På 1600-talet hade kyrkan byggts ut med ett tvärskepp och ett högt centraltorn.

Det fanns tre ingångar till kyrkan, och alla dörrarna öppnades inåt. Fönstren var små och satt högt uppe, de hade grönt blyinfattat glas och var på utsidan försedda med järngaller. Kyrkorummet upptogs av 23 bänkar där man satt synnerligen trångt, och längs mittskeppet och de två sidoskeppen löpte gallerier, där yngre, ogifta och tjänstefolk fick sitta - männen på den södra och kvinnorna på den norra sidan. Totalt rymde byggnaden upp till 700 människor.

Likt andra träkyrkor hade Grue kyrka bestrukits med tjära - någon räknade ut att det gått åt 17 ton tjära under de förlidna tvåhundra åren före branden.

Den 26 maj 1822 var kyrkan i det närmaste fullsatt. Bland kyrkobesökarna fanns många mödrar med spädbarn som skulle döpas. Det var en klar och varm försommardag, och det blåste kraftig sydlig till sydvästlig vind.

Vid 11-tiden inledde kyrkoherde Iver Hesselberg sin predikan, han talade om elden och vinden som sinnebilder för den Helige Andes verk. Då hördes ett brak, och många av församlingsborna trodde att åskan slagit ner eller att tornet blåst omkull i den starka vinden. Så exploderade ett av fönstren på söderväggen, och eld och rök vällde in i kyrkorummet.

Paniken var allmän. Folk stormade mot utgångarna, men eftersom dörrarna öppnades inåt blev resultatet att mängder av människokroppar pressades mot dem och gjorde flykt omöjlig. Två starka bröder, Martin och Knut Skara, lyckades hålla en av dörrarna öppen, så att en del människor hann sätta sig i säkerhet. Men till slut blev även den vägen obrukbar på grund av massan av kroppar.

Kyrkoherde Hesselberg var en av de första som kunde ta sig ut - genom ett fönster. Han krossade glaset och slog ut gallret med sin tunga metallskodda bibel, och landade på gräset, oskadd men chockad: Jeg var som forstenet. Ingen følelse eller sans fant jeg hos mig, og i flere minutter var jeg ufattelig for mig selv, inntil smertens bitre fornemmelser i mitt bryst forkynte mig at jeg igjen var blitt et menneske, vittnade prästen efteråt. Andra lyckades också ta sig ut genom fönstren.

Inom några minuter var kyrkan helt övertänd, eller som norska Wikipedia målande skildrar:

Kirken brant nå som om den var av papir - tak, vegger, kirkebenker og mennesker. Tjærerøyken rev i lungene. Fra kirketaket dryppet et helvetesregn av brennende tjære som trengte gjennom klærne og smeltet kroppens fettvev. Panikkslagne mennesker brukte haugene av døde og døende foran dørene som en trapp for å komme seg opp til vinduene.

En av dem som försökte få kontroll över situationen var den rättvise fogden Dines Guldberg Høegh, som enligt överlevande hade ropat: Kjære Godtfolk! Vær dog rolige og giver eder tid, så kommer alle ud! Men hans mödor var lönlösa, och de sista orden som fogden hördes yttra var: O store Gud, skal jeg da ende mitt liv her ... Fogdens kusk, Johannes Pedersen Plate, gjorde en hjältemodig insats och hjälpte ett litet barn ut ur infernot.

Men nå raste kirketårnet og hele nordveggen sammen i en eksplosjon som slo en stormvind av gnister ut over kirkegården. Døren han [Johannes] unnslapp gjennom, var pulverisert; men de som trengte seg sammen bak den, stod der ennå. Nordveggen hadde falt utover uten å knuse dem. Menneskene stod der ennå og brant, krympet mens de ble til statuer av koks. Noen ble gjenkjent av de overlevende. Som varmen avtok, begynte de døde å røre seg. Hoder falt bakut, armer rykket til, knær ga etter. Lammet stod mengden og iakttok sine døde. Så begynte de døde å smuldre opp og falle sammen. En stri vind gjorde dem til aske som spredde seg i de svartsvidde restene av kirken.

En annan av dem som klarade sig, Torstein Eriksen Enger, lämnade den här redogörelsen:

– Det mest uhyggelige så jeg da kirken var brent ned og man kunne se hvordan de stakkars menneskene som ikke var kommet ut, var omkommet. De sto pakket sammen i gangene i hopevis, så fast var de stablet sammen at de ikke kunne falle, men ble stående til de hadde brent fullstendig ned. Man kunne tydelig se en kvinne med barn på armen, helt forkullet, men ilden sluknet ikke før likene var bare aske.

Hela branden tycks ha varit över på mindre än en timme.

Det mest upprörande är kanske fördelningen av brandoffren vad gäller kön och ålder. Bara åtta av de döda var män över 15 år. Resten var kvinnor och barn.

Av 113 døde i den etterfølgende rapporten og gjengitt i Den norske Rigstidende 26. august 1822 (enda 116 omkomne navngis i kirkeboken) var tre «bønder og fedre», fem ugifte menn over 15 år, 27 «koner og husmødre», 42 ugifte kvinner over 15 år, mens 36 var barn under 15 år. Tallene rystet samtiden inn i sjelen. Bare åtte menn over 15 år mistet livet i brannen - mens 105 av de døde var kvinner og barn. Rett nok hadde tjenestejenter og ugifte kvinner vært fanget i galleriet på nordveggen, fordi utgangsdøren til sakristiet sperret trappen som førte ned fra galleriet. Til sammenligning kunne drenger og ugifte menn uhindret komme seg ned fra sitt galleri på motsatt vegg. Dette forklarte likevel ikke en så enorm skjevfordeling. Det var ingen tvil om at mennene hadde brukt sin fysiske styrke til å trampe ned og klatre over kvinner og barn, slik også presten fortalte om.

De flesta av de döda var så svårt brända - förkolnade eller fullständigt kremerade - att de inte kunde identifieras. Bara fogden Dines Guldberg Høegh fick identiteten fastställd tack vare sin sabel och uniformsknapparna. Sabeln finns i dag utställd i sakristian i Grue nya kyrka.

Den 1 juni 1822 jordfästes alla de 113 offrens kvarlevor i fem kistor på Grue kyrkogård. Høegh fick en egen kista tack vare sin höga ställning.

Brandorsaken kunde aldrig fastställas. Blixtnedslag har vållat många kyrkobränder, men det var ingen åska den där dagen. En teori är att kyrkvaktmästaren hade hämtat glödande kol i ett gammalt rökelsekar från en granngård, med avsikt att tända altarljusen, och att gnistan kommit därifrån. En annan version var att någon lekt med ett brännglas utanför kyrkan. Hur som helst - ingen åtalades för att ha orsakat brandkatastrofen,

Till följd av kyrkobranden i Grue stiftades år 1823 en lag, enligt vilken alla offentliga byggnader i Norge skulle ha dörrar som öppnades utåt. Inom något år byttes kyrkdörrarna ut i hela landet. Det innebar en förlust för konsthistorien, eftersom många portaler med utsmyckningar ända från vikingatiden blev skadade eller förstörda.

I Grue uppfördes 1826 en ny kyrka i sten, i klassisk stil med inslag av nygotik. Den byggdes på en ny plats - den forna kyrkans plats ligger i dag ute i älven Glåma.

Har ni några berättelser på lager om brandkatastrofen? Jag kan gott tänka mig att den måste ha blivit ett samatalsämne i långa tider framöver, och erbjudit stoff till skillingtryck.

Källor:
https://no.wikipedia.org/wiki/Grue_kirke-brannen
https://en.wikipedia.org/wiki/Grue_Church_fire
https://www.glomdalen.no/nyheter/inferno-i-guds-hus/s/1-57-6088949
https://frogstorm.com/daily/2017/6/24/grue-church

https://www.vl.no/kultur/2017/02/21/henter-fram-glemt-kirkekatastrofe/ (Kräver inloggning)

En länk med lite mer info samt namnen på de avlidna: https://lokalhistoriewiki.no/index.php/Brannen_i_Grue_kirke.

Aldrig hört talas om denna händelse, men det är klart att händelser som är så gamla som före mitten av 1800-talet blir mer historiska fotnoter. Hade det skett bara femtio år senare hade det funnits bilder och fler kopplingar till nutid.

Har inte så mycket att tillägga förutom att Norge har varit relativt katastrofdrabbat historiskt. Hundratals har har de senaste århundradena omkommit i raskatastrofer och av tsunamis i fjordar. Stormar har krävt hundratals liv osv.

Intressant oavsett och bra inlägg! Tack för det!

Artikel i Finlands Allmänna Tidning no 78, den 4 julli 1822.

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/399499?term=page%3D2&page=2

Enligt hwad Norrska Rikstidningen för den 7 denna månad förmäler, har man numera erhållit följande närmare upplysningar öfwer den oerhörda och rysliga wådeld, hwilken Pingstdagen i år härjade G r u e K y r k a i Solör. Församlingen hade ej märkt någonting som förebådade olyckan, förrän omkring klockan 11 förmiddagen, då, under det presten stod på predikstolen man hastigt hörde ett starkt dån, likt åskans; men i samma ögonblick, just då alle reste sig upp i bänkarne, för att efterse orsaken dertill, sköt en utomordentligt wåldsam flamma, beledsagad af en swart beckrök, utifrån in i kyrkan, genom ett fönster wid kyrkans sydwestra hörn. Winden blåste äfwen från sydwest, och förde elden inom några ögonblick omkring i hela kyrkan, hwilken war en urgammal träbyggning, genomdränkt af tjära, och nu genom den månadslånga torkan eldfängd som fnösk. Alla stormade naturligtwis till k y r k o d ö r r a r n e, hwilka wäl woro stängda, men ej låsta, och flera menniskor räddade sig ock i början genom dem, i synnerhet genom södra kyrkodörren. Dessa dörrars olyckliga construktion hindrade emedlertid alla att rädda sig. De öppnade sig nämligen inåt, som wanligt med kyrkdörrar, och igenslogos således snart på nytt af den wåldsamt påträngande massan ; och så blef det lika omöjligt för de personer som stodo närmast utanför, som för dem närmast innanföre, att åter öppna dem. Dörrn bredwid Sakristian war längst ifrån elden; men som wägen från en läktare låg tätt förbi denna dörr, blef äfwen den igenslagen och tilltryckt af den från läktaren nedströmmande folkmängden; ja, större delen af dem som befunno sig på läktaren hindrades till och med från att komma ned i kyrkan, utan qwäfvdes eller brändes på stället; så att då kyrkan instörtade såg man ännu deras förkolade kroppar stå packade tätt intill hwarandra i trappan, tills äfwen dessa skepnader bortsopades af winden. Fönstren befunnos temligen högt från golfwet; likwäl räddade sig många derigenom, i synnerhet genom fönstren på båda sidor om altaret. Från det ögonblick då man warseblef elden, till det, då kyrkan störtade tillsammans förflöt omkring en fjerdedels timmas tid. De inbrändas antal kan ej ännu med wisshet uppgifwas; men efter hwad man hittills kunnat uppdaga, uppgår det till 112 personer, hwaraf 3 gifta Män och Fäder, 28 Hustrur, 5 ogifta Manspersoner, 40 ogifta Fruntimmer, 36 Barn af båda könen, under femton års ålder. De skadades antal är omkring 20, och deribland äro twå, om hwilkas wederfående man misströstar. Ryktet fortfar ännu att härleda olyckshändelsen från en gammal bywaktares wårdslöshet med den eld, som skulle användas till altarljusens påtändande. Den gamle mannen har sedan icke warit synlig.

Har heller aldrig hört talas om denna. Kan ju iofs bero på att det är 200 år sedan. Har ju dock varit i den nya kyrkan och jag såg då inget där som indikerade att nåt sådant hade hänt. Kan iofs bero på att dom inte låg påmsamma plats?


Hursomhelst. Tack för intressant läsning.

Redan i oktober i fjol, tre månader innan tråden skapades, kunde lokala medier berätta om en modell av kyrkan som färdigställts inför 200-årsdagen av tragedin.

Snart 200 år siden kirkebrannen i Grue – Ole Reidar har bygget kirken i modell
https://www.isolor.no/2020/nyheter/snart-200-ar-siden-kirkebrannen-i-grue-ole-reidar-har-bygget-kirken-i-modell/

Och i juni i år fick vi veta om förberedelserna.

200-årsmarkering av kirkebrannen i Grue: Nå blir det historisk spel
https://www.isolor.no/2021/nyheter/200-arsmarkering-av-kirkebrannen-i-grue-na-blir-det-historisk-spel/

26. mai 2022 er det 200 år siden kirkebrannen.

Det skal markeres stort, og et av hovedmomentene er et historisk spel. Den som har fått oppgava er Teater i Glåmdal, og det er et meget ærefullt oppdrag, sier teatersjef Øivind Roos.

– Jeg er ydmyk og stolt! Dette er en veldig viktig, stor og komplisert historie som man skal fortelle i en teaterforestilling. Vi har en dramatiker i sving som sitter og jobber. Han har nesa i en rekke bøker, og ser på hvordan vi skal gjøre dette til en historie som folk kjenner seg igjen i, at man kan oppleve noe nytt og at man på mystisk vis kan bli litt fascinert.

Koordinatorn för 200-årsminnet, Anne Berit Gullikstad, berättar mer,

– I løpet av markeringa i 2022 stiller vi en del spørsmål til diskusjon og ettertanke. Vi mener at Grue-samfunnet fortsatt bærer preg av hendelsen, og det har sine styrker og svakheter. For det var nok veldig mange som måtte fortrenge følelsene sine. Katastrofen ble lagt i en skuff. Det tror jeg har preget flere generasjoner. Men som kommunesamfunn kan hendelsen i ettertid ha betydd noe positivt – ved at man finner styrke i det å få til noe sammen – stå i noe sammen. Etter flere forferdelige hendelser i nyere tid vet vi jo hvor stor vekt det legges på det å få hjelp, det å snakke om det vonde og det å få krisepsykiatri. Alt dette fantes jo ikke på den tida – alle bøyde hodet og forsøkte å leve videre. Det var nok dramatisk for et lite lokalsamfunn.
/---/
Gullikstad oppfordrer også befolkningen om å komme med innspill og historier om kirkebrannen, og gi sin grasrotandel til 200-års markeringa.

– Har du en historie som du vil dele med oss om brannen, så send inn til grue22@grue.kommune.no. Og så vil jeg oppfordre alle som bruker tippelappen, om å gi sin grasrotandel til Teaterforeningen i Grue. Slik får spelet og markeringa inn litt ekstra midler fram mot 2022.

När Ivar Hesselberg på 1830-talet lämnade ämbetet som kyrkoherde i Grue, fick han av sin församling en kaffekanna i silver. Kannan har gått i arv i släkten i nära 200 år. Men nu tycks det inte finnas några arvingar mer, så i september i fjol överlämnade Hans Hesselberg kannan tillbaka till församlingen.

Fikk tilbake prestens gave etter nærmere 200 år
https://www.glomdalen.no/fikk-tilbake-prestens-gave-etter-narmere-200-ar/s/5-19-1016362

– Kannen har vi aldri brukt, men de to bildene hadde hedersplass hos mine foreldre. Kannen ble pusset et par ganger i året, sier Hans Hesselberg, som til daglig bor i Florida.

Han flyttet ut i 1979, men var tilbake til Norge og tok utdannelse. Onsdag var han i Grue for første gang, men forteller at han kommer tilbake sammen med konen, sin søster og hennes samboer når det er 200-årsmarkering for brannen i mai 2022.

Snart dags för 200-årsdagen ...

https://grue22.no/

Den 26. mai 2022 er det 200 år siden Grue kirke brant ned til grunnen under høytidsgudstjenesten 1. pinsedag. Det omkom 116 mennesker derav 106 kvinner og barn. Hendelsen er den største brannkatastrofen på norsk jord i fredstid.

200-årsmarkering av Grue kirkebrann
https://kirken.no/nb-NO/bispedommer/Hamar/kalender/200-%C3%A5rsmarkering%20grue%20kirkebrann/