När ska man söka hjälp?/ Hur bra mår folk normalt?

För ett ganska många år sedan började jag få problem med ångest. Både malande lågmäld sådan och panikångest. Har aldrig hamnat i ett tillstånd där jag börjar hyperventilera. Men ändå plötsliga attacker av stark ångest som ger mig hjärtklappning, overklighetskänslor och en stark rädsla för att tappa kontrollen. Gick hos psykolog och åt ssri en period.

Idag är det inte alls så illa som det och jag har mått bra under perioder. Men problemet är att det alltid kommer tillbaka. Nu har jag sedan någon månad tillbaka mått sämre. Fick en panikattack för några veckor sedan, första på länge och sedan dess har jag känt att det liksom ligger där i bakgrunden och kan slå till när som helst.
Men jag fungerar, min vardag fungerar. Står alltid att man ska söka hjälp när man börjar undvika situationer eller får problem med sin vardag.

Men när man klarar sin vardag - ska man kämpa på? Jag känner en känsla av att jag skulle vilja ha en paus från alltihop, bara må helt bra någon gång. Men enda sättet jag tror jag skulle kunna göra det på just nu är nog att dricka tillräckligt mycket alkohol (eller någon annan drog). Dricker dock nästan aldrig, utan jag kämpar på. Men jag är trött på att aldrig kunna känna mig helt avslappnad och tillfreds. Kan glömma allt ibland när jag är upptagen med något, men när jag tänker på hur jag mår så känns det som att ångest och overklighetskänslor alltid är där.

Vad ska jag göra? Känner att jag kanske bara överdriver mina problem med tanke på att allt ändå fungerar. Liksom, hur bra kan man räkna med att må? Hur bra mår folk normalt?
Har skrivit med en psykolog på appen Mendly, men känns inte som att vi kom någonstans.

Du ska nog söka hjälp. Att lida kan man visst göra men vad du skriver det är läge för hjälp. Sök det, kräv det. För det finns ju hjälp och man ska inte vara rädd för att fråga efter det.

Vad som kommer hända om TS söker "hjälp" är att hen först får medicin mot ångest. Sen efter ett tag får hen medicin mot biverkningarna från första medicin. Det slutar med en massa mediciner som inte funkar. Bättre TS börjar motionera, meditera, sova och äta bra. Kanske ge sitt liv till gud om det funkar.

Men det är bara din erfarenhet. Det kan gå så och bara beklagligt. Så ska det ju inte vara. Men för de allra flesta får man hjälp vare sig det gäller medicin eller samtal. Det finns folk utbildade som bara väntar på att folk som TS ska våga knacka på dörren och erkänna att de behöver hjälp.

Jag löptränar tre gånger i veckan i 30min. Har börjat med det just för att må bättre. Ibland får jag förhöjd ångest av själva löpningen, vilket antagligen beror på att hjärtat slår fortare. Men har bestämt mig för att fortsätta ändå.

Har försökt mig på meditation många gånger. Det kan dämpa mina ångestkänslor för stunden, men nästan alltid känner jag mig väldigt tom efteråt. Inte avslappnad eller välmående - bara ingenting liksom. Det kan dessutom förstärka mina overklighetskänslor. Så tycker att det är svårt. Väldigt synd, eftersom jag är intresserad av både yoga och meditation egentligen.

Äter normal kost. Studerar på distans för tillfället, så kan sova hur mycket jag vill.

Man ska söka hjälp när man känner sig som du gör. Visst, det går att hålla i och bita ihop och kämpa på och intala sig att så länge man klarar sin vardag så är det ingen fara, men förr eller senare når man gränsen där man inte längre klarar sin vardag och allt rasar ihop, och det är hundra gånger lättare att ta sig tillbaka till en 'normalstörd' nivå om man söker och får hjälp innan den gränsen passeras.

Själv lever jag inte som jag lär och har redan hunnit rasa ihop några gånger. Det är jävligare och jävligare att ta sig tillbaka för varje gång, så mitt tips är att söka hjälp så tidigt som möjligt.

Du behöver inte alls kämpa på. Jag menar ja, du ska kämpa på och fortsätta med det som är jättebra. Men inte ska du acceptera det tillståndet, hur "lite" än folk försöker påstå att det är. Det är att inte ta sitt ansvar, att ignorera sådana problem.

Ett effektivt, säkerligen i det här fallet nödvändigt, verktyg för att kunna sätta fingret närmare på om vad det kan röra sig om, är att höja sina krav, eller, kanske likvärdigt, höja sin standard. Det vill säga, sträva efter högre mål (utav de målen som du faktiskt skulle vara intresserad av att uppnå). Försök komma närmare din "idealbild". Det här kommer att blotta väldigt mycket om vad som behövs göras, vad ditt grundproblem stammar ifrån, och ge dig lite distans till omvärlden för deras moral och omdöme.

Så det ovanstående kan kombineras med terapi, kanske till och med skulle vara något lockande att göra?

Tack för ditt svar. Det kanske är värt det att söka hjälp en gång till. Jag försökte ju med Mendly-appen. Där kan man skriva med en psykolog under några veckor. Men jag tycker som sagt inte att vi kom någonstans och helt plötsligt skrev psykologen att tiden var ute. Det känns motigt att börja om igen, men att träffa en psykolog på riktigt under en lite längre period kan ju säkert göra större skillnad.

Tack för svar. Håller med dig, på ett sätt känns det dumt att gå och vänta eftersom det lika gärna kan bli sämre. Själva rädslan för att min panikångest och overklighetskänslor ska bli sämre är dessutom en av anledningarna till att jag inte mår bra.

Tack, ditt svar gav mig ett lite annorlunda perspektiv på det. Jag tänker oftare i banorna att jag, tvärtom, ska dra ner mina förväntingar. Typ säga till mig själv att de flesta säkert mår såhär ibland och att det knappast är vanligt att gå runt och vara glad en majoritet av tiden. Detta förstärks också av att man ibland pratar med sina nära vänner om det och får svar som "oroa dig inte, det är normalt". De tänker säkert att de lugnar mig med det, men jag mår inte alls bättre av att tänka att det är normalt att må som jag gör.

Då är det absolut tid att söka hjälp! Det kan dröja lite att få en tid om man inte är akut självmordsbenägen, men om du börjar medan du fortfarande har energi nog att stå upp för dig själv och kräva den hjälp du behöver så blir det mycket lättare i framtiden.

Börja med att ta kontakt med VC eller eventuellt psykakuten om det är bråttom, och var ärlig med dina problem. Själv har jag fått bättre hjälp när jag helt enkelt gett upp och börjat grina under ett läkarbesök än när jag försökt låtsas vara stark. Mental ohälsa är en gren där man inte vinner genom att le och pina sig igenom smärtan.

Hemskt att det ska vara så svårt att få hjälp med psykisk ohälsa, hört om många som upplevt det. Ju sämre man mår, desto mindre kommer man ju orka kämpa för att få hjälp.

Känns som att risken är ganska stor att jag bara kommer få ett "återkom om två månader om det inte är bättre" från VC?