Vilken tidsålders krig tror ni ledde till mest mental ohälsa?

Japp Islam där helt klart!

Absolut men det jag tänker med TS är ju du ser dina kompisar bli skjutna i delar...

Och där vill jag fråga om du menar ångesten i stridens hetta, eller de mer långsiktiga konsekvenserna?

Ja, det var säkert olidligt på många sätt, men samtidigt så var livet så bortskämt som det är nu, att dö var av många förväntat, man hade sett många döda och en hel del ohyggligheter på nära håll. Jag kan räkna antalet döda jag sett på mina två händer och endast en av dem är en anhörig jag såg som barn.

Under WWI fanns något nytt, och det var morfin som gjorde att man kunde hela soldater och få dem ut i krig igen. Man får också ta i beaktning att det var det sista naiva hjältekriget. Folk ville ut i krig. Efter det blev man mer eller mindre tvingad och ingen såg WWII som ett ungdomligt hjältekrig.

Jag tror att modern tid har flest offer rent mentalt, för vi har en komfort ingen av våra förfäder hade. Kontrasten mellan ett normalt liv och ett helvete på ett slagfält är mycket större idag.

Första världskriget. Det var nästan svensk nivå på naiviteten hos de som gick ut i krig. Oerhört många nya fasor på alla plan.
England har ännu inte hunnit bearbeta det hela psykologisk.
En tidsålder och sätt att tänka tog slut med det kriget.

Andra världskriget på östfronten. Striderna var grymma och bittra, under ett ständigt närvarande bombardemang från artilleri och granatkastare. De konstanta höga smällarna måste skapat ett stresspåslag som slår det mesta. För många pågick det dessutom närmare 4 år.

Jag hade precis tänkt skriva det, kontrasten mellan insats och vila var enorm under Vietnamkriget, man blev kanske släppt med helikopter i djungeln och så gick man under enorm psykisk press genom tät vegetation i upp till två veckor, tätkarlen hade ett pumphagel eftersom stridsavstånden kunde vara ned till en meter.

Sedan blev man hämtad med en helikopter, hem till basen, ta en dusch, en hamburgare och sedan R&R i Saigon med knark och horor...

...sedan tillbaka till basen för ordergivning inför nästa patrull.

Sedan när man skulle hem satte man sig på ett passagerarplan och landade i Kalifornien 12 timmar senare, ingen tid att bearbeta vad man varit med om.

Även andra världskrigets allierade bombbesättningar fick enorma psykiska problem pga kontrasterna, uppdragen över Tyskland var enormt riskfyllda medan livet på och kring basen var mycket fredligt.

Faktum är att amerikanska soldater idag är avsevärt mer benägna att lida av psykiska problem och att (försöka) begå självmord än soldater efter WWII, Korea eller Vietnamkrigen. Man vet inte riktigt varför, men troligen beror det på att soldaterna är sämre förberedda på lidande och motgångar. Kontrasten mellan en ganska bekväm och skyddad uppväxt och krigets verklighet blir stor.

Vilka psykiska problem soldater hade efter typ Napoleonkrigen går nog inte att uttala sig om, eftersom ingen brydde sig om att ta reda på det. Dessutom var dödstalen mycket högre i krig förr, betydligt färre återvände vilket förstås ledde till att färre led av psykiska problem, relativt sett.

Napoleonkriget och de flesta krig innan sköttes av proffs. Värvade och betalade knektar. Med all sannolikhet machokultur och man visste vad man gav sig in på. Man var mentalt förberedd på ett helt annat sätt. Föreställ dig Jonas Gardell eller nån incels tas ut för krig.

Italienarna var förmodligen inte heller dåliga soldater så mycket som att de inte ville lemlästas och dö för Mussolinis storhetsvansinne.

Man skulle kanske fundera på hur mycket PTSD en svensk skulle få när han sätter sig i tunnelbanan i Stockholm när han kommer hem från ett krig för Nato i något islamland där man skall göra kaos och får ett riktigt militärt motstånd?

Jag tror som så många i tråden att psykiskt illamående står i relation till vad striden gällt och om man stridit för folk och fosterland.

Jag måste hålla med dig.
Det var ett rent helvete