Konstiga känslor i fotboll

*Överstegsfinten dog ut när Robinho stack till England, Cristiano Ronaldo bytte spelstil och Ronaldinho passerade sitt bäst-före datum, allt detta i slutet av 00-talet.

*Barcelona har tokvägrat att värva en högerback i världsklass de senaste 15 åren.

*Alvaro Morata spelar för Atletico, Juventus och Real Madrid. Samtidigt.

*Varje brasiliansk mästerskapstrupp innehåller alltid ett par inhemska lirare som ingen har hört talas om.

*Den irländska ligan är en myt. Den existerar ej i verkligheten, bara i teorin. Ingen spelar där, inte ens irländarna själva.

*Stor spelare som han var, men ingen klubbs fanbase älskar Gianluca Zambrotta. Han övergav Juventus under Calciopoli, vann inget stort med Barcelona och var bara en bakgrundsfigur när Milan vann Serie A.

*Typ hälften av alla nyintroducerade italienska spelare under Roberto Mancini var naturaliserade sydamerikaner med italienska mor/farföräldrar.

*Amerikaner som supportar Arsenal valde just dem för att de kommer först i alfabetisk ordning när det gäller Premier League.

*Brighton och Brentford är exakt samma klubb med exakt samma rekryteringsstrategi och organisationsstruktur. De har bara kastat om bokstäverna lite för att förvirra oss.

*Det finns ingen italiensk klubb som Marco Borriello INTE spelade för.

*Det är ingen slump att den påhittade Football Manager (01/02) supertalangen To Madeira råkade ha samma efternamn som den ö som framtidens en av tidernas bäste spelare föddes i. De visste...

*Det hade funnits betydligt fler sydkoreaner runtom i de stora ligorna om det inte vore för att de är svårscoutade p.g.a. att alla heter typ samma sak.

*Det är förbjudet enligt spansk lag att 4 titelaspiranter existerar på samma gång. Om inte Deportivo så Valencia. Om inte Valencia så Atletico.

*50+1 regeln existerar inom tysk fotboll men ändå kryllar Bundesliga av klubbar som ägs av företag.

*Att Javier Zanetti petades för både VM 2006 och VM 2010 är ren och skär avundsjuka för att Zanetti var bland det närmsta man kan komma till perfektion som spelare och person.

Att målet är för stort. Jag har alltid tyckt litet synd om målvakten som måste vakta en så stor bur själv. Särskilt när de filmer rakt framför honom under matchen eller en spelare ska slå en straff och vinkeln är rakt framför mål och precis bakom straffskytten i stället för från sidan eller ovanifrån som man gjorde tidigare -
då ser målet så himla stort ut.

Själv tycker jag bollen är för hård. Varför måste det kännas som att sparka på ett bowlingklot? När man spelar strandfotboll eller innefotboll med något mjukare blir det mycket bättre känsla.

Tycker framför allt synd om tjejerna som måste spela med en så hård och tung boll. För dem blir det ju ännu stummare.

Hur stort är ett fotbollsmål, två meter långt?

Min känsla är fortfarande att målet är väldigt stort att vakta för en person.

Varför har man en känsla av att Juan Román Riquelme var någon slags legendarisk gigant? Jag och säkert många fler sätter honom på någon slags mytomspunnen piedestal, men kollar man karriären undrar man vad det faktiskt bygger på.

Hans tid i Europa var ju allt annat än mäktig. Totalt blev det 30 matcher och 3 mål för Barcelona och han var ju en total icke-faktor där. Det var sällan han fick 90 minuter ens. Sedan blev han direkt utlånad för att han inte höll måttet.

Och i VM 2002 platsade han inte ens i Argentinas trupp. Han fick helt enkelt inte åka med till VM. Hans första landslagsmål gjorde han 2003. VM 2006 fick han visserligen spela men redan i VM 2010 var han helt ute ur bilden och platsade återigen inte i truppen trots att han bara var 32.

Riquelme platsade alltså bara i truppen för ett enda VM.