Hur klarade ni ur er värsta ekonomiska situation?

Jag skulle aldrig kunna göra så här, det är lite dumt liksom, men jag skulle aldrig kunna snåla in på "mitt leverne", för mig är det bättre att arbeta mer.

De flesta jobbar liksom bara 40 timmar i veckan när det är fullt möjligt för mig att arbeta 96 timmar. Då är det väldigt enkelt att betala för bra kött.

Jag har ju maten betald när jag bor på jobbet, så det blir väldigt lite snålande där kan jag säga, bara att dra kortet.

Det är inte alltid man har privilegiet att kunna välja ser du. Vid tidpunkten hade jag ganska så exakt 0 timmars arbete att bolla eller förhandla om. Inte heller kunde jag "äta på jobbet" eftersom jag inte hade något jobb att gå till då.

Det handlade inte heller om att "snåla" från min sida, utan det handlade om ren och skär "överlevnad". Det är en rätt så stor skillnad faktiskt.

Det var en oförutsedd situation, en botten helt enkelt. De allra flesta slipper hamna i en sådan djup botten, och då går det inte heller att föreställa sig hur det faktiskt kan vara där. "Det är bara att jobba mer" är ett argument som dessvärre saknar förankring i verkligheten i en sådan situation.

Ja, nej jag fattar.
Jag har verkligen varit i en sådan förfärlig situation och utan att jag kunde ens arbeta. Jag har ju successivt arbetat mig till den här positionen.

Klart, samma här. Snart är jag dock pensionär, och då blir man väl fattig igen när man sålt bil, hus och hem. Får återkomma till tråden med en uppdatering i så fall.

Jag var runt 22 år, ensamstående och studerande. Hade inga föräldrar eller någon annan att be om hjälp med pengar.

Skaffade alla extrajobb jag kunde få tag på. Allt från att kratta gräs hemma hos folk till att hänga upp julbelysning över gågatan i stan jag bodde i.

Drog in på all konsumtion som inte var nödvändig. Letade extrapriser på mat, åt aldrig ute, drack ingen alkohol (lättare nu under Corona-tider). Det blev mycket blodpudding, pasta, hembakat bröd och dylikt.

På besparingfronten sa jag upp alla abonnemang som inte var livsnödvändiga. Jag försökte även omförhandla avtal så mycket som det gick, typ telefoni. Bytte bank till Skandiabanken som då var så gott som avgiftsfri. Inget månadskort för transport utan cykel överallt. Försökte även få skjuts med andra om jag skulle till en annan stad eller dylikt.

Det var jävligt tuffa år och men jag känner mig rätt nöjd idag att jag redde ut det hela. Nu 20 år senare tillhör jag gruppen som är enormt priviligerad med en privat förmögenhet som gör att jag kan sluta arbeta om jag skulle välja det.

Hade en period på uppemot ett år där jag var rejält i träsket. Sa upp mig från ett jobb jag vantrivdes på. Hade inget sparande och ingen plan för hur jag skulle gå vidare. Fick verkligen vända på varje krona och öre. I ett halvår levde jag endast på en kombination av falukorv, tonfisk, makaroner och billig spaghetti som var mer lik glasnudlar än spaghetti, för märkesspaghetti hade jag inte råd med. Coops egna märke har jag för mig att det var. Vissa veckor var det så illa att jag inte ens kunde unna mig det, utan då blev det bara kokta makaroner + ketchup. Vid en handfull tillfällen var läget så desperat att jag fick stjäla typ en konservburk med majs eller champinjoner från en bekant. Inget man är speciellt stolt över, men läget var verkligen desperat. Utåt var det bara glada miner. Var aldrig någon som visste hur illa ställt det var.

Idag ser jag på det som en lärdom. För att uppskatta vissa saker i vardagen måste man verkligen ha upplevt botten. Och det har jag gjort, så till den grad att jag vet med mig att göra vad som helst för att aldrig hamna där igen. Vägen tillbaka var jag motiverad kan man säga. Började med att spara när jag började jobba igen, och såg till att ha minst en månadslön kvar på kontot den 24:e, dvs dagen före löning. I dagsläget har jag en hel årslön(!) i buffert. Hoppas på det bästa men förbered på det värsta.