Vårdcentral möte imorn - vad sker

Först och främst, fan va starkt av dig att uppsöka läkare! Förstår att det måste kännas oerhört läskigt och främmande. Som många har sagt redan så är det viktigt att du är ärlig och att du inte försöker downplays det. Läkarens uppgift är att se till att du får den vård du behöver, och hens jobb är inte att dömma dig. Vad skulle de tjäna på det? Av det du beskriver så behöver du solklar vård/terapi. Du behöver inte ens tveka en sekund på den saken. Tro mig.

Ett tips jag brukar ge till personer som är rädda för det första psykolog/läkarbesöket är att skriva ner det du vill säga på en lapp. Skriv ner symptom, känslor och din oro. Antingen så kan du använda det som ett manus när du sitter hos läkaren eller sträcka över lappen direkt och låta läkaren läsa, och ställa frågor utifrån det. Du kan börja mötet med att exempelvis säga " jag är nervös och därför så har jag skrivit ner det jag vill säga på en lapp för att jag är orolig att jag kommer glömma något viktigt" till exempel. Helt rimligt! Att vara så öppen om något så svårt och personligt för en främling är jobbigt som fan, men se det som en övning i att öppna upp och att detta är första steget till ett mycket mer hälsosammare och förhoppningsvis, lyckligare liv.

Jag var också 18 år när jag gick till kurator, förvisso, för första gången gällande en ätstörning. Minns som igår hur jag skämdes så mycket för det att jag satt och storbölade. Under behandlingens gång så nystades saker och ting upp - trauman som jag varit med om, tidigare oupptäckta depressions och ADD diagnoser osv. Det tog tid och i början var jag rädd, men som småningom så växte motivationen och framtidstron fram och tog över. idag så är jag mig själv, vilket jag inte var då och jag är så glad att jag gjorde istället för att skjuta upp det. Dina problem kommer inte att försvinna av sig själv. Jag hoppas jag kan ge dig nån slags motivation med detta inlägg. Lycka till och ta hand om dig!

Jag är här nu och har precis pratat med läkaren. Hon sa att hon tror jag har depression och hon skickat remiss till psykolog nästa vecka. Hon sa dock att det eventuellt kunde vara p.ga fysiska besvär så jag ska nu ta prover, blod, sköldkörtel något. Sitter och väntar på att få göra det nu.

Gjorde blodprovet och blev tillbakakallad av läkaren hon sa nu att vi skippar psykologen och går direkt till psykiatrin. Hon har skickat remiss till psykiatrin hon säger att jag kommer få tid nästa vecka. Hon vill även träffa mig på fredag nästa vecka. Hon skrev ut ett recept till nått orodämpande men apoteket hade datastopp så kan hämta ut om 1 timme.

Det låter som att hon tog dig på allvar. Känns det bra?
Du behöver också berätta för dina föräldrar, det är liksom deras jobb att hjälpa dig och stötta dig. Det behöver inte bli så jobbigt som du föreställer dig.

Ja det känns som att hon tog mig på allvar. Hon sa att mina besvär verkade så illa att jag bör gå direkt till psykiatrin och det känns ändå bra att någon tar mig på allvar. Jag tänker inte berätta för mina föräldrar och tänker dölja det så länge som möjligt.

Jag lämnade förresten en lapp med alla mina besvär som någon tidigare skrev att jag borde. Ganska bra tips då jag antagligen inte hade vågat säga allt annars.

Det tar jättemycket energi att dölja en så stor hemlighet som detta är, så snälla tänk om. Du behöver stödet från dina föräldrar.

Gör likadant nu när du går till psykiatrin, visa den här tråden, eller visa en lapp som du gjorde idag. Den här tråden visar väldigt bra vad du behöver hjälp med.

Du gjorde det jättebra idag, det var starkt jobbat av dig!

Jag tror inte du förstår. Jag känner ingen koppling till mina föräldrar och tycker inte om dem. Dom känns som främlingar för mig och jag vill inte dela med mig om så personlig information till dem. Jag kommer troligen visa någon lapp men tror läkaren skrev journal så de vet troligen mycket redan. Fick precis samtal av psykiatrin som sa att jag fick tid onsdag nästa vecka.

Har du alltid känt så för dina föräldrar, att de är främlingar? Eller har det kommit nu när du mår sämre?
Det är troligtvis en del av din problematik, och oavsett vad du tycker om dem, så behöver du deras stöd och hjälp. Man kan inte leva i en familj som främlingar, och för att bryta det måste man kommunicera med varandra och tala om hur man mår. Ingen klarar av att vara helt ensam, det i sig leder till psykisk ohälsa. Ge dina föräldrar en chans. Dina föräldrar är troligen inte helt avstängda gentemot dig och de behöver få veta vad som pågår med sin son.

Berätta för psykiatrin på onsdag om hur du känner för dina föräldrar, så att de vet om detta. Psykiatrin måste få veta hur du lever hemma, att du har det så här.

Det har kommit på senare tid då jag mått sämre. Dom är bara konstant nedvärderande och jag tror att dom egentligen skäms för mig. Min storebror gick ut med perfekta betyg och pluggar till att bli läkare. Guldbarnet. 22,5 meritpoäng på natur. Grattis. Även fast jag aldrig varit sämst i skolan har jag inte alls följt i hans fotspår och fått F-varningar här och där...
Jag behöver troligen berätta för dem, men bara för att dom inte ska störa mig och undra för mycket.

Dina föräldrar älskar dig över allt annat och vill inget annat än att få hjälpa och stötta dig i din livsresa. Jag vet att den tanken känns främmande när man är 18 men du kommer se det med helt andra ögon om ett par år. Du behöver inte berätta att du har tid hos psykiatrin och chocka päronen men ett sätt är att börja prata och fråga om hur de mådde i tonåren, att du känner att livet är lite tufft nu. Vuxna har så mycket bra råd ska du veta om du approcherar det rätt!

Ett vettigt råd från mig att är att undvika att sitta framför datorn det första du gör på morgonen. Ingen har blivit inspirerad och hittat meningen i sitt liv av att kolla om och om igen på samma YT klipp. Ta en promenad med den där musiken du lyssnar så mycket på I öronen. Andas in fräscha djupa andetag och bli hänförd av naturen. Lyft blicken så ska du se att det finns mening utanför en skärm!