Varför hatar jag mig själv?

Har dålig självkänsla. Tror alltid att folk ogillar mig och tolkar minsta lilla till att dom vill mig illa. Undviker ögonkontakt och går med huvudet neråt omedvetet. Omedvetet så har jag tankar om att alla andra är bättre än mig och att jag är totalt värdelös. Ifrågasätter precis allt som jag gör och om jag gjort det rätt. Jag saboterar relationer för att jag tror att det är dom som hatar mig när det egentligen är jag som hatar mig själv. Jag undviker att träffa folk och skapa nya relationer eftersom jag är livrädd för att bli bortstött. De få gånger jag pratar med tjejer så är det enda jag tänker på vad dom tror om mig och undrar varför dom ens skulle vilja vara med en sån förlorare som mig.

Jag är en väldigt osäker individ och jag vet inte hur jag ska bryta mönstret. Jag har gått i kbt där vi fokuserade på att upprepa positiva fraser om mig själv ständigt men det gjorde mig mest irriterad. Jag hade hoppats på att hitta en bättre medicin som sätter käppar i tankegångarna men det verkar inte hända. Mindfulness hjälper lite men det är svårare än man tror att vara helt i nuet.

Varför är jag en sån jävla mes? Kukångest. Tränar som en idiot 7 dagar i veckan men inte fan hjälper det.

Vad ska jag ta mig till? Alltid mått såhär utan en enda vettig anledning, jag förstår verkligen inte varför jag alltid känt såhär för mig själv, det är helt ologiskt då jag inte varit med om något trauma i barndomen eller dåliga föräldrar. Jag har alltid haft generaliserat ångestsyndrom om man nu vill sätta en diagnos på mitt tillstånd.

Skrev remiss till psyk precis men om någon av er gått igenom något liknande så är jag "all ears" för vad jag bör göra.

Det är inte lätt att vara människa.
Det är synd om oss alla.

Men ibland är livet svårare.
Du får jobba med dig själv. Lära dig nya saker. Väx som människa.
Lidande kan vara positivt. Mycket gott kan komma ut ur mörker.

Låter lite som borderline

Varför måste du vara så bra för?
Så bra är du ju inte?
Ingen annan heller för den delen.
Nä, jag undrar om det inte är dina höga krav på dig som ställer till det?
Var det viktigt för dig att vara bra när du var liten?
Vad fick du ut av det?
Hemlighöll du det du inte tyckte var jättebra eller förskönade dina beskrivningar av dig och det du gjorde?
Jag tror det är rätt att gå till psykiatrin.
KBT hjälper inte alltid om problemen är av djupt rotade orsaker. Då kanske man behöver rota lite i dem och se orsaker och händelser till känslor snarare än att bara köra över dem.
Läkemedel kan också vara bra ett kort tag för att bryta tankemönster för social ångest och börja förstå att du är ok även när du är tyst eller kokar potatis.

Börja träna kampsport, inte nån flumstil som kungfu eller aikido utan bjj, submission, thaiboxning, mma etc.

Tror ditt problem är att du har för liten erfarenhet av att kämpa, motgångar och framgångar. Du kommer aldrig att bli någon inför dig själv om du inte tar med dig själv på denna resa där du lär känna dig själv och vem du faktiskt är.

Sen bör du hitta nya killkompisar som fattar det här med tjejjer. Lär av dem.

Om någon är bättre än dig eller en tjej inte vill vara med dig, spelar det någon roll?

Hej, om du var ledare över en grupp individer som har samma problem som du. Hur skulle du göra för att peppa dem och stärka dem?

Det där kallas för att vara människa.
Jag tror alla människor gör detta. Men vågar aldrig säga det högt.
Det är känslor som är inplanterade i oss. Man får lära sig att leva med dessa känslor.
Och göra dem känslorna som säger ”du inte duger till” så lite funktionell som möjligt.

Eller inse att du inte är viktigare än någon annan. Men ändå leva med dessa känslor som trycker på. Att du inte duger till.

Rätt förvånad över hur mycket som stämde in när jag googlade symptom, nästan allt. Får väl se vad dom säger på psyk.

Mostägelsefullt att säga att man hatar sig själv och sedan spenderar man timmar på att bara tänka på sig själv.